Novell: När hon var ensam i torpet insåg hon att något var fel mellan henne och Stefan

Det hade aldrig hänt tidigare. Och det kändes nära nog som ett bevis.

Hon körde in på gårdsplanen. Det duggade, himlen var jämngrå och det hon kört dit ut för att göra kändes inte det minsta lockande. Ändå hade hon sagt till Stefan, eftersom det känts så förödmjukande att han valde något annat framför att följa med henne:

– Det ska bara bli skönt med lite egentid där ute vid torpet.

Då hade han liksom slappnat av. Som om hans dåliga samvete över att han inte följde med henne försvann. Eller kanske samvetskvalen för det där andra, det som hon misstänkte honom för.

– Du behöver ju inte göra det tyngsta, hade han snabbt sagt. Och klättra inte på stegen för att rensa hängrännorna.

Han la inte till att dem kunde han ta hand om i vår. Precis som om han inte skulle finnas i hennes liv då.

Nej, nu började hon bli paranoid också. Men man blev väl lite tungsint när hösten var så här regnig och grå. Och faktum kvarstod. Hon hade aldrig behövt höststäda torpet ensam. Så det tydde ju på att det var något alldeles speciellt som höll honom kvar i stan det här veckoslutet. Eller någon alldeles speciell?

För hon trodde ju inte på det han sagt:

– Jag måste jobba hela helgen. Vi har flera cateringbeställningar på gång. Och är man nyanställd kan man inte säga nej.

Han hade tidigare aldrig sagt något om att de hade catering på lunchrestaurangen. Den där han äntligen fått jobb efter det att finrestaurangen, hans tidigare arbetsplats, gått upp i en koncern och han och flera andra fått sluta.

– Men åk du, Sandra, hade han sagt, och gör det du hinner.

Hon släppte tankarna där hon satt bakom ratten. Hon måste köra in bilen i garaget direkt. Kletiga höstlöv ville hon inte få på sin ögonsten, nu när hon just tvättat och vaxat den.

Lite gladare kände hon sig när hon klev ur bilen och ­noterade hur mycket bättre den såg ut med de nya fälgarna. Och de där lyxiga baklyktorna var pricken över i:et.

Hon önskade att hennes pappa kunnat se dem. Men hon fick visa upp allt när de sågs nästa gång i stället. Han skulle nog fråga vad de kostat, men det var ju andra tider nu än när hon som liten så gott som bott i hans bilverkstad, där han gjort allt för att leta billiga reservdelar på skroten till sina kunder.

Och nu när hon äntligen kommit över sin drömbil skulle extrautrustningen minsann inte komma från skroten. För övrigt hade ju heller inte Stefan, som skötte deras ekonomi, klagat på alla hennes köp.

– Kom, Rufus!

Han var i alla fall med. Någon att prata med, även om han inte svarade med mer än ett litet gläfsande.

I stugan var det rått och kallt, men vedlåren var fylld med björkved och snart hade hon tänt i kakelugnarna i båda rummen.

Regnet hade upphört men eftersom det var blött ute fick hon väl börja med att städa torpet inne. Farfar, som låtit henne ärva det, kontrollerade nog från ett moln där uppe att det städades ur ordentligt efter sommaren.

Hon jobbade ihärdigt hela förmiddagen, hängde ut alla trasmattor, piskade dem och dammsög alla golv. Just när hon satt på kaffet för att ta lunchpaus knackade det på dörren.

– Björn? Är du kvar i stugan så här års?

Jo, det var han. Och han stod kvar och småpratade och när hon erbjöd honom att komma in på en kopp kaffe såg han glad ut.

– Jag har några smörgåsar med som vi kan dela på, log hon.

Vid köksbordet undrade hon om Lisen också var med.

– Nej, vi har tagit en paus. Hon bor i lägenheten i stan nu och jag här ute.

– Jag förstår.

Och så mycket förstod hon också att det där med att folk ”tog en paus” för det mesta innebar att förhållandet snart skulle vara över.

Han verkade inte vilja gå in mer på det utan undrade i stället om han kunde hjälpa henne med något.

– Kanske rensa hängrännorna? undrade hon och han verkade glad över att få något att göra.

Det var skönt att deras sommargranne erbjudit sig. Det var ju viktigt att hängrännorna rensades från löv och skräp. Även om nu inte Stefan verkade tycka det. Och det kändes med ens som om hon behövde förklara Stefans frånvaro.

– Han var tvungen att jobba extra den här helgen.

– På så sätt.

Efter hängrännorna föreslog han att han skulle hugga upp träkubbarna under taket vid vedboden.

– Det är skönt med lite brasved till vintern.

Nu hade solen tittat fram, så hon och Rufus höll honom sällskap ute i trädgården. Hon räfsade ihop fruktträdens alla fällda blad och körde lövkorgarna till komposten. Då och då såg hon bort mot Björn, som frenetiskt klöv kubbe efter kubbe.

Hon hade bara tagit med sig middag för en, några tomater och en bit falukorv, men i landet växte fortfarande sallad och potatis.

Hon skämdes lite för den torftiga middagen, men Björn verkade glad och tacksam. Det kunde väl inte vara så roligt att äta middag ensam i stugan, förstås. Och nu var han mer öppen om pausen han och Lisen tagit.

– Jag vet inte riktigt vad som är fel. Hon är trött på att vi aldrig pratar med varandra, säger hon. Men det gör vi ju.

– Hm, sa Sandra. Ni män pratar väl mest bara om fotboll och jobbet och sådant.

– Vad ska man prata om, då?

– Lisen vill nog att ni pratar om viktiga saker, är öppna med sådant ni går och tänker på, oroar er för, undrar över eller känner.

Sedan gläfste Rufus till för att påminna henne om att hon glömt hans mat och Björn kom på att han skulle hjälpa henne ta upp den sista potatisen.

Medan han gick ut till potatislandet tog hon hand om disken. Under tiden kunde hon inte låta bli att tänka på alla de fantastiska rätter Stefan brukade laga och ta med ut till torpet när de höststädade. Underbara köttgrytor, läckra biffar och fiskrätter som smälte i munnen tillsammans med sås av grädde och vin.

Nu för tiden lagade han bara tråkig mat hemma. Han, som redan som barn lärt sig så mycket om mat av sin farmor kalaskokerskan. Rätter som hon, Sandra, sedan fått njuta av när de flyttade ihop.

Men nu bestod middagarna hemma mest av korv och potatis, pytt eller soppa och pannkakor. Och borta var de där underbara supéerna han så ofta överraskat henne med. Ljuvliga, lyxiga rätter som inleddes med ett glas äkta champagne.

Lyxen hade försvunnit och detsamma verkade hans kärlek ha gjort. Och det kändes så skrämmande och förödmjukande att hon gjorde allt för att låtsas som ingenting.

Tanken hade borrat sig in i henne, det där han sagt om att behöva jobba det här veckoslutet. Så efter disken slog hon numret till hans arbetsplats.

Flera signaler gick fram innan någon svarade. Hon bad att få prata med Stefan.

– Stefan? sa kvinnorösten.

– Ja, han jobbar med cateringbeställningarna.

– Vi har ingen catering. Och det är bara jag här nu, och jag städar.

Hon tackade och la på. Sedan gick hon ut och började frenetiskt bära soppåsar bort till soptunnan, medan tankarna virvlade runt i huvudet.

Björn och hon hjälptes åt att bära in trädgårdsmöbler och solstolar och kapa alla grenar som slog mot huset i blåsten. Sedan fick hon en kram och han återvände till sin stuga.

När kvällen började mörkna gjorde hon upp en ny brasa i kammaren och la sig på sängen med en bok, medan Rufus kurade ihop sig framför kakelugnen.

Det märkliga telefonsamtalet malde i hennes huvud och hon kände sig inte nöjd fast så mycket hunnits med i dag att hon säkert kunde återvända till stan redan följande förmiddag. Det var nu nästan färdigstädat överallt. Allt skräp var kastat. Inget fanns som skulle ligga och gnaga som dåligt samvete eller oro i henne under vintern.

Var hade Stefan i själva verket tillbringat den här dagen? Och med vem? Varför hade hon inte frågat honom rent ut vad som hänt med deras förhållande? På grund av falsk stolthet? Rädsla? Obehag? Men hur skulle hon annars få veta?

Den natten sov hon oroligt. Inte bara för att blåsten tilltagit och ville ruska om huset. På morgonen var himlen becksvart och Rufus besök vid dikesrenen blev kortvarigt.

Det verkade nästan blåsa upp till storm. Det var lika bra att köra hem till stan. Nu med detsamma.

– Kom, Rufus!

Hon hade stuvat in allt i bilen och kört ut den på gårdsplanen när Rufus behövde gå ut igen. Snabbt fick hon ut honom ur bilen. Om han inte sinkat henne hade hon suttit bakom ratten, beredd att åka. I stället stod hon vid dikesrenen och frös i höststormen medan Rufus letade efter en lämplig toalettplats.

Det var precis då det hände. Hon såg den som en mörk fläck som flög förbi och hörde kraschen. När hon vände sig om var vindrutan på bilen krossad. Tegelpannan som stormen vräkt från hustaket hade med våldsam kraft perforerat glaset.

Chockad stirrade hon mot bilen. Om inte Rufus varit nödig skulle hon ha suttit precis bakom vindrutan när tegelpannan flög genom den.

– Sandra!

Hon hörde ropet men stod fortfarande som förstenad.

Han kom rusande bortifrån stigen ner från landsvägen, störtade mot bilen, slet upp bildörren och stod sedan och bara stirrade in.

– Stefan! Jag är här! Vi är här, Rufus och jag. Vi klev alldeles precis ur bilen.

En stund senare satt de vid köksbordet. Hon försökte få i sig kaffet han bryggt, försökte förstå det som hänt. Och det som nästan hänt.

– Vi stannar här tills det mojnar, sa Stefan. En bilglasfirma får ta hand om bilen. Så kan vi ta bussen in till stan.

Äntligen släppte förlamningen.

– Varför kom du ut?

– Städerskan på jobbet ringde, sa att en kvinna sökt mig. Jag förstod att det var du. Förlåt! Jag borde ha berättat för länge sedan.

De satt länge vid köksbordet. Han berättade om oron han gått omkring med den senaste tiden, när han insett att deras inkomster inte längre täckte utgifterna.

– Jag tjänar mycket mindre på lunchrestaurangen. Och våra utgifter är för stora. Jag har dragit ner på matinköpen, men varken det eller extrapassen på mitt gamla jobb hjälper.

Så det var där han varit! Och hon hade inte haft en aning!

Plötsligt slog det henne.

– Bilen, sa hon. Jag har köpt väldigt mycket tillbehör till bilen. Dyra tillbehör.

– Jag hade så svårt att be dig sluta handla så mycket. Och jag ville inte att du skulle börja oroa dig över ekonomin. Jag vet ju också hur mycket bilen betyder för dig.

Plötsligt var det som om det först nu gick upp för henne att det inte fanns någon annan han älskade. Och lättnaden hon kände blev till en stor varm glädje som övervann allt.

– Inte nu längre, sa hon. Den betyder ingenting alls längre. Vi säljer den. Och sedan sätter vi oss ner och går igenom ekonomin ordentligt. Så inkomster och utgifter går ihop.

På eftermiddagen hade vinden mojnat. Bilen var hämtad och när de gick genom skogen med Rufus och packningen, på väg till busshållplatsen, tänkte hon på Björn.

När de kom hem skulle hon ringa honom. Och hon skulle få honom att lova ge sig av hem till stan, han också. Och sätta sig ner med Lisen och prata. Om allt de behövde prata om. Även om det var ovant och tog emot. Prata och lyssna.

Precis som hon och Stefan skulle göra hädanefter. Inte bara rensa bort allt skräp i torpet om höstarna tillsammans, utan också allt som skavde och störde i deras förhållande så att bara kärleken blev kvar.