Novell: Hon kände igen mannen på bänken – var det verkligen han?
Beatrix hade suttit i sina egna tankar med en påse brödbitar som hon skulle ge de kuttrande änderna så fort de dök upp.
– Lilla damen, är det ledigt här?
Nu tittade hon upp och såg rakt in i ögonen på en man i hennes egen ålder, runt 70. Han hade också en påse med brödbitar i handen och log vänligt mot henne.
– Ska du också mata duvorna? frågade Beatrix och tog bort paraplyet som hon tagit med sig om det skulle bli regn.
– Du med ser jag. Men var är våra små vänner i dag? Jag brukar alltid komma hit vid denna tiden och mata dem. Var har de tagit vägen?
– De kanske känner på sig att det blir oväder och har gömt sig nånstans, sa Beatrix och rättade till sin grå mössa som hade glidit ner lite.
Hon hade som vana att gå en runda varje dag och stanna till vid en av bänkarna intill sjön och titta på vattnet. Då brukade en klunga med änder komma fram och picka med näbbarna på marken runt omkring henne och hon förstod att de letade mat. Därför hade hon tagit med sig en påse med överblivna brödbitar nästa gång.
Nu satt hon här med en okänd främling och väntade på fåglar som inte verkade dyka upp. Så livet kunde bli.
Hon som varit en kvinna som offrat allt för karriären, men ändå hade hon inte haft en chefspost eller skyhög lön utan sitt eget kafé. Hon hade startat det lilla kaféet tillsammans med sin man Albin. De brann båda för sitt kafé, Kafé Doris.
Doris var Beatrix andra namn. Hon hette Beatrix Doris Ulla Lindblom. Doris efter sin mormor. De hade många stamkunder och en dag förstod Beatrix att en av deras stamkunder inte kom dit för de goda bakverken eller deras många kaffesorter, utan för Albins skull.
Jag har träffat mitt livs kärlek och vill skilja mig
Beatrix hade sett kvinnan och lagt märke till att hon alltid var så välsminkad. Hon kändes bekant på något sätt och när Albin en dag med entusiasm förklarade att han pratat med henne och hon var en känd skådespelerska så förstod Beatrix var hon sett henne – i en av alla tidningar som de beställde och placerade ut på borden.
Kvinnan kom alltid själv och beställde alltid samma sak; en räksmörgås, mazarin och en dubbel espresso. Beatrix märkte först ingenting på Albin, men efter ett tag förstod Beatrix att Albin blivit kär i kvinnan och att det var ömsesidigt.
När han sa att han ville skiljas fick Beatrix ändå en chock. Hon trodde väl inte att det var så allvarligt, utan kanske bara en flört. Men det var på riktigt. Han la ringen på bordet och sa:
– Jag har träffat mitt livs kärlek och kan inte fortsätta vårt äktenskap.
– Vad ska vi göra med kaféet? var det enda Beatrix fick fram.
– Vi säljer det. Eller köper du ut mig?
– Hur ska jag ha råd med det?
– Du får ta ett lån.
Beatrix gick till banken och lånade det som halva kaféet var värt, och när Albin fått pengarna försvann han ur hennes liv. Den trevlige bankmannen hade sett på henne med sina snälla blå ögon och sagt:
– Det var ingen riktig man du skaffat dig. En riktig man sviker inte sin fru på det sättet.
Sedan hade han sagt tyst till Beatrix:
– Lyd mitt råd, låt aldrig en man bestämma över ditt liv igen. Du ska bestämma över ditt liv. Inte din man.
Där och då bestämde hon sig för att aldrig släppa in en man i sitt liv igen. Hon la ner sin själ i kaféet och visst kom det in många attraktiva män som försökte flirta och bjuda ut henne, men hon bara log och svarade:
– Tack, men nej tack.
Nu satt hon här trettio år senare på en parkbänk med en okänd man. Beatrix tittade lite närmare på honom. Inte kunde det väl vara möjligt? Var det inte bankmannen som gett henne det goda rådet för trettio år sedan? Hon mindes honom väl eftersom han var både trevlig och attraktiv. Men Beatrix hade inte varit i rätt sinnesstämning för att bry sig. Då. Nu frågade hon nyfiket:
– Du har möjligtvis inte jobbat på bank?
Han såg på henne med sina snälla blå ögon och svarade:
– Det stämmer. Och du lånade en stor summa pengar på min bank för flera år sedan, eller hur?
Beatrix tittade förvånat på honom. Hur visste han vem hon var? Han måste ha många kunder på sin bank och det hade gått över trettio år.
– Jag har gått förbi dig på bänken flera gånger och först i dag vågade jag fråga om jag fick slå mig ner hos dig.
– Kände du igen mig?
Mannen nickade och torkade bort en regndroppe från sin näsa.
– Du var en mycket vacker kvinna och jag var gift då, och till skillnad från din drulle till man så svek jag inte min fru. Nu är jag änkeman och när jag på min dagliga runda såg dig sitta här på bänken, så tog jag mod till mig att slå mig ner i hopp om att du skulle känna igen mig.
Vill du göra mig sällskap under paraplyet?
Beatrixs hjärta blev varmt och hon kände instinktiv att hon ville ta mannens hand i sin. Den var varm och hon sa med förhoppning i rösten:
– Det ser inte ut som våra fåglar är hungriga i dag och nu börjar det regna också. Vill du göra mig sällskap under paraplyet?
Bankmannen log och klappade hennes hand.
– Visst kära du, gärna det. Ska vi gå till Kafé Doris?
Beatrix skrattade. Hon hade sålt kaféet till ett ungt par från trakten och brukade ofta gå dit för att dricka kaffe och äta en Napoleonbakelse.
– Om jag får bjuda dig på fika, sa hon och blinkade mot honom. En klok man sa nämligen till mig en gång att jag skulle klara mig själv och inte låta någon man styra mitt liv igen.