Novell: Resan med dottern går inte alls som planerat
Det gläder mig att Vera fått livsgnistan tillbaka. Hon är verkligen värd att få doppa tårna i havet och ta en kaffe i solen. Och jag är glad att jag får vara med på ett hörn.
Den här vårresan var min dotter Veras idé från första början. Varken hon eller jag har råd att åka på någon längre resa och Vera kan inte vara borta så länge från sitt arbete. Men vi behöver båda semester.
Vera efter ett jobbigt uppbrott från sin pojkvän och jag, ja jag tyckte bara att det kändes allt för länge sedan. Jag vågar inte tänka på hur många år som gått sedan jag unnat mig en resa. Så den här tredagars helgturen som hon planerat för oss passar perfekt.
– Mamma, jag tänkte att vi skulle gå till stranden i dag, det blir bra va?
– Gärna.
Det är lugnast att låta Vera ta ledningen, jag bryr mig ändå inte så mycket om vart det bär av. Vi har redan gått en rejäl rundtur på stan och sett de mest uppenbara turistmålen och i går var vi på en promenad i den stora omtalade parken. Visst var där vackert, vårlökarna blommade som bäst, men jag ser nog ändå mer fram emot den här strandpromenaden. Det är väl för att jag alltid har bott inåt landet, som jag kan längta efter den öppna horisonten och den friska havsluften.
Nu går Vera de få trappstegen från gatan ned på strandpromenaden. Sanden har en rödaktig ton och det ligger snäckskal här och var.
– Underbart, eller hur? Det känns så hoppfullt att gå på stranden – kolla bara!
Jag ser. Havet har en mörk, denimblå färg och en blek sol skapar glitter i vattnet. Det hörs ett svagt svepande ljud när vågorna möter stranden.
– Man vill nästan slänga sig i! skrattar Vera.
– Nej, det vill man inte! Låter inte alls som en bra idé, hojtar jag och huttrar till.
Men innan jag hinner påpeka att det förmodligen är svinkallt, så har Vera slängt av sig skorna, dragit av strumporna och tänker tydligen ge sig ut och doppa tårna.
Hon har vackra fötter och till min glädje ser jag att hon har målat tånaglarna. När hon var som mest olycklig efter uppbrottet med Nicklas tog hon bara på sig första bästa plagg och brydde sig inte ens om att borsta håret. Nu ser jag att hon börjat bry sig igen och det gör mig lugnare. Det tyder på att hon är på väg tillbaka.
– Åh! Det är … uppfriskande, frustar hon och hennes axlar hoppar när hon fnissande försöker dölja hur kallt det egentligen är.
– Du är galen, du kommer få lunginflammation!
Jag ryser till när jag ser att någon är ute och simmar i vågorna lite längre ut. Måtte det vara någon med torrdräkt …
– Min mamma – badkrukan, säger Vera och ler. Vi går en bit till, fram till piren.
Hon sveper ut med armen i en båge.
– Har du någonsin sett något så vackert?
Min blick tar in vågorna där de sveper sakta och lugnt i en och samma takt. De lämnar som en film av vatten på sanden, som blir gyllene i solskenet. Några måsar går och letar ätbart i vad vågorna svept upp. Ett par kanotister paddlar förbi, deras armar rör sig i perfekt rytm.
Jag drabbas av ett minne av hur Filip och jag gick längs med en strand, långt innan Vera föddes. Hur vi skrattade åt att vi var sådana landkrabbor som blev så imponerade av havets oändlighet. Jag har varit änka i tre år nu, och ändå kan sådana minnen få det att värka till i hjärttrakten.
Jag vet att hon vill mig väl, hon vill bara att jag ska vara lycklig
Det var väl därför Vera tyckte att jag behövde en helgtur, för att jag inte ska grubbla så mycket på det förgångna. Hon har dessutom en ständigt pågående kampanj då hon försöker para ihop mig med någon ny. Hon kan till och med peka ut män på stan och fråga vad jag tycker om dem! Det har uppstått en del pinsamma situationer, men också många skratt.
Fram tills nu har jag mest tagit det på skämt, för jag vet att hon vill mig väl, hon vill bara att jag ska vara lycklig.
– Är du okej mamma? Du har inte sagt något på ett bra tag.
– Jag ser bara på allt det vackra min skatt. Det är så bildskönt hela alltet.
– Bra, säger hon.
Och så plaskar hon lite till i vattnet med sina bara fötter, medan hennes skor dinglar i handen.
– Och din ankel …
Jag stoppar henne innan hon ens frågat.
– Det går så bra. Den pratar vi inte mer om.
Jag stukade mig rejält när jag föll i trappan på jobbet för några dagar sen. Den irriterande ankeln har hindrat mig från att göra mycket, men nu är jag med Vera och vill inte tänka på den mer.
Jag ser en vattenrutschkana en bit bort och några vimplar som fladdrar lite håglöst i den lätta brisen. Jag tänker att det förmodligen finns flera kaféer i närheten, men det är ju inte säkert att de hunnit öppna för säsongen ännu. Men så ser jag ett ställe där det faktiskt sitter en del folk som njuter av vårsolen på en stor öppen veranda.
– Är du inte sugen på kaffe? frågar jag Vera.
– Där borta vid kanten? frågar hon och pekar på stället som jag nyss råkat se.
– Perfekt, svarar jag.
Vera drar på sig sina skor igen och nästan dansar upp för trappan och fram till ett av borden med den bästa utsikten.
– Det är så varmt här ute, jag kan nästan sitta och sola ju!
– Underbart, svarar jag.
Hon beställer kaffe och en croissant men innan hon ens smakat ser jag hur hon skiner upp.
– Åh, där kommer Robin.
Jag ser en lång man, med ljusbrunt hår och ett glatt leende, närma sig bordet.
– Jag mötte honom i receptionen på hotellet, säger Vera nästan viskande. I går. Och vi tog en drink i går kväll. Han är så lätt att prata med, han …
– Det är okej, viskar jag tillbaka. Så roligt att du träffat någon, hjärtat.
– Jag vet. Och jag önskar dig det samma mamma. Kan vi höras senare tror du?
– Absolut. Kram vännen!
Jag fäller ihop locket på min bärbara dator. Just nu kan jag inte göra så mycket mer än att sitta här i soffan med min inlindade vrist högt uppe på några kuddar. Tack vare den fantastiska tekniken som Vera har lärt mig har jag kunnat vara med på ett hörn på hennes resa via datorskärmen.
Undrar om han också tycker om strandpromenader?
Och vilka underbara dagar hon har gett mig! Jag är så tacksam för det, och jag tyckte hon var modig som valde att åka själv när min vrist tvingade mig att ställa in. Och nu när jag fick en liten skymt av Robins leende och hur han såg på min dotter, så är jag plötsligt glad att jag inte kunde följa med.
Jag har det ju inte allt för illa här hemma. Med värme tänker jag på min kollega Frans som har visat sig vara en riktig riddare. Han tog sig tid till att hjälpa mig till sjukhuset när jag hade skadat mig, och därefter har han handlat hem den mat jag behöver, och till och med erbjudit sig att städa lite. Vilken pärla han är! Det är lustigt hur man kan träffa någon nästan varje dag och ändå inte se hur fantastisk personen faktiskt är.
Jag öppnar datorn igen och bläddrar igenom de foton som Vera mejlat mig. Det är många fina bilder från den gångna helgen och jag njuter av att se dem.
Så bestämmer jag mig: Jag ska bjuda in Frans på kaffe, även om han kanske får brygga det själv. Och så ska jag berätta för honom om min underbara virtuella weekendresa. Undrar om han också tycker om strandpromenader?
