Åke: Plötsligt blev jag misstänkt för att vara spion

Turisterna om svenska folket: "Enkla och blonda"

Mellan 1967–68 var jag stamanställd telehantverkare i flottan, stationerad i Karlskrona. Jag gick på teleskola på Bataljon af Trolle som förberedelse för att sedan placeras på något av Sveriges krigsfartyg.

En dag blev jag mycket sjuk och inlagd med hög feber på stadens militärsjukhus. Det var vattkoppor. Ingen av sjuksystrarna ville bli smittad, så jag isolerades på ett enkelrum. Jag såg ingen personal på flera dagar, men jag var inte hungrig. Jag sov mycket.

Sedan skulle rummen städas och två sjuksystrar kom in.

– Men herregud! Du har ju inte fått någon mat på flera dagar. Vi måste hämta mat till dig.

De kom med mycket mat, men jag ville inte säga att jag saknade aptit när de var så snälla. När de gått spolade jag ned maten i toaletten. Under tiden jag låg på sjukhuset förflyttades vår grupp till Kasern 4 Skeppsholmen i Stockholm.

Anklagades för att vara spion

Efter en vecka åkte jag till Stockholm, kom fram sent på kvällen och anmälde mig i ­vakten.

Dagen efter var det lektion och jag anmälde mig till den flaggstyrman som skulle leda lektionen. Han frågade med hög röst varför jag inte hade anmält mig till honom, när jag anlände till Skeppsholmen. Jag sa att jag hade anmält mig till vakten, men det var tydligen fel.

– Om du inte har anmält dig till mig, så är du spion!

Jag svarade:

– Om flaggstyrman säger att jag är en spion, så är jag väl det.

Han blev helt galen och visade ut mig ur rummet.

Min första dag i flottan var det läkarundersökning. Vi vägdes på en gammal våg, där man flyttar runt små vikter för att få den i balans. Jag stod i kö efter några stora killar på cirka 90 kilo. Själv var jag 191 centimeter lång men mycket smal. När det blev min tur på vågen flyttade sjuksystern på en av vikterna, men vågen stod fortfarande i obalans. Hon ropade till en av läkarna:

– Nu har vågen gått sönder igen!

En kille svimmade av sprutan

Jag viskade till henne att flytta på fler vikter vilket hon gjorde med stor skepsis. Vågen visade att jag vägde 67 kilo. Då tittade hon upp på mig och sa:

– Du måste äta mer gröt!

Vi fick också olika sprutor. Många var livrädda. Även jag. En kille svimmade i kön, innan han kommit fram till sjuksystern. En annan som just hade fått sina sprutor sa:

– Man dör inte, det bara känns så.

Jag stationerades på Jagaren Uppland i nio månader. Jag hade aldrig varit på en båt förut och visste inte att det kunde blåsa så mycket på vintern ute på Östersjön.

När båten låg vid kaj gick vi vakt i tvåtimmars pass dygnet runt. Havet låg utanför och ibland blåste det fruktansvärt kallt på vintern. När vi väcktes mitt i natten för att gå på ett pass satte vi på oss alla kläder vi hade utanpå pyjamasen. Ändå frös vi när vi skulle stå där och vakta båten och förbereda oss på om kriget skulle komma.

Roade oss med pubertal humor

Fartygschefen sa åt oss att inte gå fulla på stan och bli tagna av polisen. En gång kom några berusade flottister springande mot båten med polisen efter sig. Vakten hindrade polisen att gå ombord på båten för att ta fast dem.

Vi hade en högtalare överallt på båten till en radiokanal, som ibland spelade Evert Taubes Stockholmsmelodi. Då skruvade vi upp volymen på högtalarna och alla sjöng med i texten: ”Se hur hela Uppland står i lågor, kvällssol brinner bortom Solna skog.”

Vi skulle ibland säga något i högtalarsystemet. Det gick ut över hela båten. Det var nervöst om man sa något fel. Jag brukade skriva upp på en lapp vad jag skulle säga. Man avslutade alltid med orden ”klart slut”, men med vår pubertala humor var det någon som kom på att vi snabbt skulle säga ”slak kuk” i stället.

Vid ett statsbesök i Norge, ­Bergen, var Sveriges flotta större än Norges på den tiden. Vi åtföljdes av flera jagare, korvetter och motortorpedbåtar. Fartygschefen kallade upp oss alla på däck. Höll ett förmaningstal. Vi måste sköta oss väl nu när vi hade kommit till ­Norge.

Vi fick inte skratta åt norrmännen, som låg långt efter svenskarna i levnadsstandard. Han sa att den amerikanska flottan, som hade legat i Bergen före oss, fick ödemarkstillägg, eftersom det inte fanns så mycket att göra där på fritiden, som de var vana vid.

Det här var innan de hittade sin olja. I dag skrattar de nog åt oss svenskar.