Anette: Jag stör mig på mina vänninor – att de har mage att klaga över sina liv

5 myter om åldrande

Jag har haft min beskärda del av krämpor. Redan vid 40 fick jag bröstcancer, som jag lyckligtvis blev fri från. Vid 50 fick jag artros och en ny höftled och vid 60 fick jag en stroke som gjorde att jag fortfarande har svårt att gå normalt.

Nu är jag 70 och synen är rejält nedsatt, men jag vill verkligen inte klaga. Det hade kunnat vara så mycket värre.

Mina jämnåriga väninnor klagar ständigt och jämt på allt de är missnöjda över. Det tar inte många sekunder när vi ses innan de börjar vräka ur sig både det ena och det andra. Antingen är det barnbarnen som är ohyfsade, kroppen som värker eller läkare som inte lyssnar.

Och så ständigt detta väder – aldrig är de nöjda. Endera regnar det för mycket, eller så skiner solen för starkt, och är det mulet, ja då blir deras humör därefter.

Världen står i lågor och här sitter vi

Jag har ärligt talat börjat tröttna på att umgås med mina en gång i tiden så käcka väninnor. Förr pratade vi om recept, barnens framgångar i skolan eller semesterresor vi såg fram emot. Det är som att de med åldern blivit ett gäng surkartar?

Varje gång de sätter igång tänker jag ”vet ni hur bra ni har det?” De har pengar på kontot, tak över huvudet och familjer som älskar dem. De har mat på bordet, kan åka utomlands någon gång per år och kan utöva sina intressen, som trädgård, stickning och vattengympa. På kvällen kan de sätta sig i soffan med en kopp kaffe och knäppa på tv:n som bjuder på underhållning nästan hela tiden.

När jag sätter på tv:n ser jag krigets fasor som breder ut sig över världen som en löpeld. Det är hemska bilder från Gaza, Ukraina, Sudan och Iran. Människor får sina hem sönderbombade och de bor i tältläger som ibland svämmar över under regnperioderna.

Barn som förlorat sina föräldrar, vuxna som fått kroppsdelar söndertrasade och för att inte tala om svälten … det skär i hjärtat när jag tänker på hur de har det.

Måste sätta våra problem i perspektiv

Och så har mina väninnor mage att klaga över sina världsliga problem! Vi bor i Sverige, ett av världens rikaste länder. Visst, vi är inte så jämställda som vi tror och vården har absolut blivit sämre sedan privatiseringarna. Men vi har ett välfärdssystem som vi ska vara glada över och inga missiler som regnar över oss.

Nej, nu får det vara nog. Man kan absolut ha problem här i livet, men vi måste börja sätta det i perspektiv. Ingenting blir bättre av att vi klagar. Särskilt inte alla krig i världen. Tänk om alla i det här landet kunde lägga vår energi på att hjälpa de som faktiskt inte har det lika bra som vi?