Maria: Jag sökte upp min biologiska mor – blev inte alls som jag tänkt mig

Mia lever utan barn: "Jag skämdes för att jag inte blev gravid"

Jag föddes i Malmö i maj 1956 och tillbringade de första tre månaderna av mitt liv hos en fosterfamilj, innan mina adoptiv­föräldrar hämtade mig. De var 38 respektive 42 år, och de hade alltid velat ha barn, men de väntade förgäves på ett mirakel som aldrig hände.

Mamma sa ofta till mig att mina första månader med dem hade varit mer än nervkittlande. På den tiden var de fortfarande bara föräldrar ”på prov”, eftersom min biologiska mamma hade någon form av rätt till mig under den första tiden.

Flaggan hissades i träd­gården bakom min pappas snickeri när adoptionen äntligen gick igenom, för alla på gatan visste så klart om mitt ursprung. För mig var det ­aldrig något konstigt med det, och flera av mina skolkamrater var nästan lite avund­sjuka på mig. Dels var jag enda barn och hade mina föräldrars fulla upp­märksamhet, dels var det lite mystiskt och spännande att jag kom från någonstans som var okänt.

Mina föräldrar hade båda ett typiskt nordiskt utseende, medan jag hade bruna ögon och mörkt hår. Under ­tonåren undrade jag ibland om mitt stora intresse för gymnastik kom från en av mina bio­logiska föräldrar, eftersom varken min mamma eller min pappa någonsin hade tränat gymnastik eller varit aktiva inom någon annan sport. Och de hade läshuvud, medan jag var lätt dyslektisk.

Sjukdomen fick mig att börja fundera

Det var genom gymnastiken som jag lärde känna Kristian, och vi gifte oss 1977. Mina föräldrar drev aldrig på att vi skulle bilda familj, men jag vet att de båda hoppades på att bli morföräldrar. Som tur var hann mamma träffa vår äldsta som föddes 1982. Två år senare var jag höggravid med nummer två, då mamma dog i bröstcancer efter sex månaders svår sjukdom. Det var svårt för pappa att vara ensam, men vi hade bosatt oss nära honom.

1990 hade vår lilla familj fem medlemmar, och barnen visste förstås att jag var adopterad. Vår yngsta utvecklade den autoimmuna hudsjukdomen psoriasis 2007 vid 17 års ålder och läkaren berättade att denna sjukdom ­troligen var genetiskt betingad och därför ärftlig. Kristian känner alla medlemmar i sin familj, och ingen av dem hade drabbats.

Därför var det inte alltför långsökt att anta att det genetiska anlaget ­måste komma från mig. Jag hade inte psoriasis själv, men det kanske antingen min mamma eller pappa hade?

Det var egentligen först vid denna tid i mitt liv som jag började fundera över mitt biologiska ursprung. Jag förklarade anledningen för min pappa – han sa ingenting utan fick tårar i ögonen. Därför bestämde jag mig för att inte gräva i mitt förflutna så länge han fortfarande levde.

Gjorde ett första försök att få kontakt

2012 somnade min pappa in vid 98 års ålder. Han hade ett bra liv ända till slutet, och jag höll hans hand när han tog sitt sista ­andetag. Ett halvår efter begravningen började jag söka efter mina biologiska ­föräldrar. Jag tänkte att de måste vara gamla också, kanske döda. Kanske var det försent?

Jag ville också veta om jag hade halvsyskon. Kristians ena ­syster som var aktiv i vår lokala kyrka visste hur vi skulle gå till väga. Två månader senare fick jag veta att min biologiska ­pappa hade dött vid bara 20 års ålder. Han hade inga andra barn. Men min mamma levde fortfarande och min svägerska hittade hennes adress, bara några timmars bilfärd från oss.

I flera veckor undrade jag hur jag skulle gå tillväga för att kontakta henne. Till sist ­bestämde jag mig för ett kort och enkelt brev som jag in­ledde med en mening som jag hade tänkt mycket på inför detta första försök till kontakt. Jag skrev det på min dator och skrev ut det, för i hela mitt liv hade jag fått kommentarer om min nästintill oläsliga handstil.

Men veckor blev till månader utan att någonting hände. När jag äntligen fick svar var det en stor ­besvikelse. ”Brevet” bestod av en lapp skriven på ett papper från ett block. På lappen stod det att ingen visste någonting om min existens och att hon inte ville ha någon kontakt med mig. Det kändes som att få en hink ­iskallt vatten slängd rakt i ansiktet.

Det gjorde inte saken ­bättre att min biologiska mammas handstil var lika dålig som min och att hon helt klart också hade problem med dyslexi som jag. Jag blev ­ledsen men självklart var jag tvungen att respektera hennes vilja. Men så 2015 hände något överraskande ...

Fick ett samtal från min okända syster

En söndagsmorgon höll jag på att putsa fönstren när min telefon ringde. Jag brukar inte svara på okända nummer men gjorde det av någon anledning ändå.

– Hej, jag heter Solveig, jag är din halvsyster, sa en kvinna på andra sidan luren.

Jag putsade inte fler fönster den söndagen. Min ­okända halvsyster berättade att hennes pappa hade dött några månader tidigare och att min biologiska mamma nu var änka. Utan att Solveig sa det fick jag intrycket av att min mamma varit förtryckt i sitt äktenskap. Hon hade i alla fall först nu vågat berätta för sin dotter att hon som 17-åring hade fått ett barn i maj 1956.

Solveig och jag pratade i en och en halv timme. Jag fick veta att hon hade två bröder, men att bara hon bodde i närheten av vår ­gemensamma, biologiska mamma. Redan under detta första samtal föreslog Solveig att vi tre skulle träffas.

Skickades iväg under graviditeten

Under veckorna som följde skickade vi många sms till ­varandra och så en lördagsmorgon skrev jag in min ­biologiska mammas adress i bilens GPS och gav mig iväg. Kristian erbjöd sig att följa med, men jag ville helst vara ­ensam med min mamma och halvsyster.

Längs vägen tilltog min nervositet. När jag parkerade utanför min mammas äldreboende var mina handflator fuktiga och munnen torr.

Mötet med henne blev jobbigt och ansträngt, men jag fick svar på de frågor jag hade. Min biologiska mamma ­berättade att hon var född i en liten fiskeby i norra ­Skåne, och 1955 hade hon blivit kär i en ung man från ett resande nöjesfält. Han hade redan rest vidare till nästa stad när hon upptäckte att deras korta kärleks­affär hade fått konsekvenser.

Hennes föräldrar hade varit ­väldigt arga på henne, och det var prästen i den lokala ­kyrkan som hade hittat min ­biologiska far och fått honom att anta faderskap. Det var också prästen som hade ordnat så att min biologiska mamma fick resa till Malmö och bo hos sin moster under graviditeten, så att hon inte öppet skulle behöva bära runt på sin skam i deras grannskap.

Hon torkade bort en tår när hon berättade att hon bara hade sett mig kort direkt efter förlossningen. Jag fick en klump i halsen, för det hade såklart varit jobbigt för henne.

När hon hade återhämtat sig efter förlossningen ­hade hon rest tillbaka till sin hemort och ett år senare gift sig, och senare fått Solveig och ­hennes två bröder. Bara väldigt få hade känt till barnet hon fött i Malmö, så jag hade alltid varit en stor hemlighet.

Fick en nära relation till min syster

Det blev ingen mer kontakt mellan min mor och mig. Däre­mot var kemin mellan mig och min halvsyster bättre än jag hade hoppats.

Några månader senare tog Solveig initiativ till en middag där jag och ­Kristian träffade mina halvbröder, och då var även min biologiska mamma med. Det var trevligt, men det var också tydligt för mig att det var Solveig som jag hade mest gemensamt med.

2018 gick min biologiska mamma bort och jag och ­Kristian var med på begravningen. Solveig gav mig några utvalda småsaker som souvenirer, och det uppskattade jag.

I dag har hon och jag en nära relation, och vi har varit på en mycket lyckad weekend­resa med våra makar. För mig är det ganska stort att ha ett syskon, och Solveig och jag är väldigt lika. Vi har båda ärvt dyslexin från vår mamma och vi ­skrattar ofta åt att vår handstil är lika svår att tyda. Solveig har inte tränat gymnastik, men däremot tränat mycket på gym.

Å andra sidan, så vitt hon vet har ingen i vår familj ­psoriasis, så det måste väl komma från min pappa.