Yvonne: Sorgen gjorde honom bitter – stängde av helt

7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

För några år sedan dog min älskade väninna Lena efter en kort tids sjukdom. Hennes man Erik och jag tog hand om henne under sjukdomsperioden.

Jag använde timmarna tillsammans med henne till att minnas och ge henne all den kärlek jag kunde, men jag försökte också bearbeta och acceptera det faktum att hon nu skulle försvinna ur mitt liv.

Efter hennes begravning visade det sig att Erik inte kunde släppa taget. Han talade ständigt om hur mycket han saknade henne. ”Vi skulle ju snart ha gått i pension och ha det bra tillsammans, och så går hon och dör!”

Ville inte äta medicin eller gå i terapi

Månaderna gick och blev till år och Eriks bekantskapskrets krympte allt mer. Vännerna orkade inte lyssna på den olycklige mannen som bara upprepade sig själv. Det hade varit jobbigt att mista Lena men att se hur Erik var på väg att gå under var outhärdligt.

Efter mycket tjatande fick jag honom att gå till psykolog, men efter bara ett par gånger hoppade han av. Han tyckte inte att det hjälpte.

Senare övertalade jag honom att gå med i er sorgegrupp, men dit gick han bara en gång.

Vid ett tillfälle föreslog jag att han skulle skaffa sig medicin, för han verkade vara ordentligt deprimerad. Även det avvisade han med förklaringen att han alltid hade klarat av sina problem själv och att han tänkte fortsätta med det.

Efterhand blev han en mycket bitter och ensam man. Det gjorde mig ont, men jag visste inte vad jag skulle göra för att hjälpa honom.

Måste hitta en ny bild av sig själv

En dag pratade jag med en föreståndare för ett rehabiliteringscenter för svårt skadade människor. Vårt samtal handlade om hur viktigt det är att fortsätta att arbeta med sin personliga utveckling, även efter att man blivit sjuk.

Det går ut på att inse och acceptera att man inte är densamma som innan, att man måste lägga tid på att städa i sitt inre och hitta en ny bild av sig själv och sin verklighet. Han berättade vidare att många patienter är bittra för att de inte vågar eller klarar av detta.

Nästa gång jag träffade Erik berättade jag om detta samtal. Först blev han tyst och eftertänksam, men efter en stunds tystnad frågade han lågmält om jag ville hjälpa honom. Han sa också att han trodde sig behöva professionell hjälp i processen.

Jag svarade givetvis att jag skulle hjälpa och stötta honom så mycket jag bara kunde.

Nu är Erik i full färd med att utmana sig och våga se den nya upplagan av sig själv. Han gör stora framsteg och har till min stora glädje börjat skratta igen.