Anette har levt med hiv i 20 år: Inte självklart att berätta öppet

Under en tillfällig kärleksaffär blev Anette smittad av hiv och trots att det var länge sen som hon smittades berättar hon inte öppet om att hon lever med hiv

Anette blev smittad av hiv när hon hade en kort kärleksaffär: – Han höll medvetet sin sjukdom hemlig för mig och gjorde ingenting för att skydda mig

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

När Anette fick diagnosen hiv var den lika med en dödsdom. Idag är det annorlunda. Hon får bromsmediciner och i hennes kropp syns inga spår av viruset. Trots det är det inte självklart för henne att prata öppet om att hon bär på hiv.

Det var en solig sommardag och hon minns hur glädjen liksom brusade och porlade i hennes bröst när hon njöt av värmen och av fåglarnas kvittrande. Hon satt på en parkbänk och såg ut över en glittrande havsfjärd. Det var väldigt längesen som Anette känt sig så här lycklig. Äntligen hade hon lagt år av övergrepp, missbruk och destruktiva relationer bakom sig. Äntligen mådde hennes båda söner bra och äntligen hade hon börjat blicka framåt och planera sin ljusnande framtid.

När mobilen ringde hade hon aldrig kunnat ana att hennes liv, där och då, skulle ta en ny vändning igen.

”Hejsan, jag ringer från hiv-mottagningen och uppmanar dig att ta ett test. Jag är Magnus Karlssons läkare och han har berättat att ni två har dejtat. Magnus vårdas sedan flera år för sin hiv.”

– Marken rämnade under mig. Magnus och jag hade bara haft en tillfällig kontakt, när vi båda befann oss på samma konferens. Det var en dum fyllegrej som inte betydde något alls, men som kom att betyda allt, säger Anette, som blev jätterädd.

Bokade tid för hiv-test

Magnus hade inte med ett ord avslöjat att han bar på hiv-virus. Anette bokade tid för hiv-test direkt och väl på plats fick hon lugnande besked. Risken att hon skulle ha smittats var minimal.

40 år sedan första hiv-diagnosen

Det är 40 år sedan hiv och aids för första gången upptäcktes i USA. I Sverige ­diagnostiserades första ­personen med hiv 1982.

Idag lever omkring 38 miljoner personer med hiv (statistik från 2019). Av dessa är ungefär 1,7 ­miljoner barn. I Sverige rör det sig om cirka 8 000 ­personer.

Hiv står för humant immunbristvirus. Det angriper immunsystemet.

Behandlingen av hiv startar direkt när diagnosen ställts. En välfungerande behandling gör att virusnivåerna sjunker till omätbara nivåer. Immunsystemet kan fungera som det ska och då utvecklas inte aids. Med hivmedicinerna kan hiv betraktas som en kronisk sjukdom som kräver livslång behandling.

Källor: Folkhälsomyndigheten

Efter några dagar fick Anette ett nytt samtal från sjukvården. Doktorn ville träffa henne.

– Då fick jag veta att jag hade hiv, men min första reaktion var att det måste vara fel! Jag var ju helt frisk! Men det var inte fel. Jag bar på viruset. På den tiden, för mer än 20 år sedan, fanns ingen bromsmedicin och det var inte frågan om ifall jag skulle dö av aids. Det var frågan om NÄR.

Doktorn förklarade för Anette att HIV-smittan var som en tågresa. Det gick långsamt, men slutstationen var döden. Hon hade 10–15 år på sig att leva.

Allt hemskt jag upplevt i mitt liv kom ikapp mig.

– Den natten utvecklade jag panikångest. Hjärtat bultade och jag höll på att kvävas. Allt hemskt jag upplevt i mitt liv kom ikapp mig.

Utsattes för sexuella övergrepp

Anette berättar om den lyckliga barndomen, i en liten by i norra Sverige, som smutsades ner av bonden som förgrep sig på henne när hon hjälpte till med djuren på gården. Hon berättar hur det färgade hennes liv och val av män.

Jag var van att bli utnyttjad och sökte mig hela tiden till destruktiva relationer

– När jag avslöjat vad bonden gjorde med mig såg mina föräldrar till att han polisanmäldes och dömdes. Men händelserna kom att prägla mitt känsloliv som tonåring och vuxen. Jag har alltid sökt efter trygghet och bekräftelse. Jag var van att bli utnyttjad och sökte mig hela tiden till destruktiva relationer. Jag hamnade tidigt i kretsar med missbruk och kriminalitet och började själv att använda droger.

Mat blev Nadjas sätt att försöka glömma övergreppen

Anette fick två söner, som omhändertogs av de sociala myndigheterna när de var små. Pojkarna hamnade i fosterhem.

– Det var mitt livs största smärta. Jag fick bara träffa pojkarna när jag var drogfri och kämpade därför för att vara det när vi skulle ses. De där stunderna betydde allt för mig, men efteråt gick jag ner mig ännu mer. Jag hade sådan ångest för vad jag ställt till med, att jag inte kunde ta hand om de viktigaste personerna i mitt liv.

Droger och kriminalitet

För Anette gick tillvaron bara utför. Droger och kriminalitet var hennes vardag. Det var när Anette hamnade i häktet som hon fick ett ordentligt wake up-call. Det var nu eller aldrig som hon måste räta upp sitt liv!

Anette tog ett livsavgörande beslut. Hon gick på behandling, kämpade för att klara sig utan drogerna och började sakta må allt bättre. Så småningom fick Anette ett jobb hon trivdes med och pojkarna, som nu var tonåringar, fick flytta hem till sin mamma igen.

Det var min största lycka, men min äldste son mådde inte bra

– Det var min största lycka, men min äldste son mådde inte bra. Han hade tagit skada av de tuffa åren när jag drogade. Nu blev fokus på att stötta honom. Det var ingen lätt resa, men vi tog oss igenom det och nu kunde jag finnas där för pojkarna till hundra procent.

Anette valde länge att leva ensam, hon hade dåliga erfarenheter av relationer och män och var väldigt mån om sin drogfrihet.

Det var när hon äntligen kände sig redo att möta en ny man som Magnus korsade hennes väg.

– Vi var på samma konferens, bodde på samma hotell och jag var attraherad av honom. Vi hade fina stunder under den helgen tillsammans. I efterhand känns det förstås bara fult. Han höll medvetet sin sjukdom hemlig för mig och gjorde ingenting för att skydda mig. Jag har aldrig konfronterat honom om detta. Vi bor långt ifrån varandra och jag har inte haft något alls med Magnus att göra sedan den där helgen vi tillbringade tillsammans.

Kämpade med dödsångest

När Anette fick sin hiv-diagnos erbjöds hon också kuratorsamtal. Hon gick i samtal under en period, i övrigt höll hon sig mest hemma och kämpade med dödsångest.

– Jag berättade inte om min diagnos för någon. Jag visste att jag skulle betraktas som pestsmittad om jag sa något och bar därför hemligheten djupt inom mig. Den var förenad med otroligt mycket skuld och skam.

Anette fortsatte att vara tyst om hiv-viruset, hon ville gärna berätta hur det är att leva med sjukdomen men hennes arbetsgivare satte munkavle på henne.

Jag ville vara ärlig med min chef, så hon visste att jag har hiv. Men hon bad mig hålla tyst inför alla andra

– Med det liv jag levt är självkänslan inte på topp. Men jag ville vara ärlig med min chef, så hon visste att jag har hiv. Men hon bad mig hålla tyst inför alla andra. Företagets rykte skulle skadas om jag var öppen, berättar Anette och hennes rädsla för att bli avvisad växte.

Åren gick och hiv-viruset gjorde inget väsen av sig. Oron fanns alltid i bakhuvudet, liksom känslan av skuld och skam. Men det blev en sorts vardag till slut även med sjukdomen.

När Anette till slut mötte kärleken visste hon att hon måste berätta att hon bar på hiv, annars skulle hon bli kvävd inombords. Och det var en lättnad att vara öppen.

Veronica var missbrukare: ”Min dotter dog av en överdos”

– Anders och jag möttes genom jobbet. Han var också före detta missbrukare och van att höra det mesta. Därför var det lite lättare för mig att anförtro mig åt honom. Anders tog min hiv med ro, han tyckte rentav att det var intressant, och vi fick många fina år tillsammans. Mot slutet av relationen, när känslorna egentligen svalnat, tänkte jag att jag kanske var tillsammans med honom mest för att ingen annan ville ha mig och min hiv-virus i sitt liv. Jag tänkte att jag måste nöja mig med den som alls ville ha mig.

Inga mätbara spår av hiv i blodet

När paret gick skilda vägar tog Anette ännu ett steg mot en bättre självkänsla. Hon började prata mer öppet om att hon bar på hiv-virus och kände en glädje och stolthet i att klara av att leva själv.

– Jag bevisade för mig själv att jag kan stå på mina egna ben och att jag inte måste hålla ihop en relation bara för att ingen annan vill ha mig. Jag har ett värde bortom min diagnos!

Det är nu mer än 20 år sedan Anette drabbades av hiv. Idag finns bromsmediciner och Anette får behandling för sjukdomen sedan åtta år.

Jag vill stötta andra som nyss fått sin diagnos, de som sitter hemma med skammen

Anette fyller 60 år i år och har för längesedan förlikat sig med att hon lever med hiv. Det är som vilken annan kronisk sjukdom som helst, som går att hålla i schack med hjälp av behandling. Hon har just nu inga mätbara spår av viruset i sin kropp och har inte någon informationsplikt, utom om hon ska genomgå en stor operation.

Se också: Elton fick herpes vid födseln – bara 10 procent av hjärnan kvar

3:53

Efter reklamen: Elton fick herpes vid födseln – bara tio procent av hjärnan kvar

(3:53)

Egentligen hade Anette tänkt berätta sin historia helt öppet. Hon längtar efter lättnaden att inte behöva bära på sjukdomen som en skamlig hemlighet. Anette vill verka för att tabut kring hiv ska försvinna. Men personer i hennes närhet har bett henne att inte gå ut med namn och bild. Stigmat är fortfarande alltför stort för att öppenhet ska vara självklart.

– Min dröm är att stigmatiseringen helt ska försvinna. Jag vill stötta andra som nyss fått sin diagnos, de som sitter hemma med skammen. Jag vill visa dem att det går att leva ett liv helt och fullt och länge även med hiv.

Även om Anette trivs i sitt eget sällskap och har vuxit som människa under de år hon levt ensam så har hon inte gett upp hoppet om kärleken. Nu porlar det återigen i bröstet på Anette och framtiden känns ljus. Hon är lycklig.

– Jag har ett jobb jag trivs med och har mycket att se fram emot. Jag tror på tvåsamheten, men har inte bråttom. När det känns helt rätt i hjärtat är jag redo.

Birgitta, 70, lever med hiv: ”Jag vill krossa fördomarna”

Camilla levde med skam och skuld: Min pappa dödade sin flickvän