Anki: Mina kollegor spred lögner om mig – till slut anmälde jag
Om du inte väljer pension blir du uppsagd, så sa enhetschefen på kontoret, till mig sommaren 2017.
När jag inte ville gå i pension utan jobba lite till blev jag satt i utanförskap. Jag har inte velat ta ordet "uppsägning" i mun för jag kände sådan SKAM över det ordet.
Jag som gjort allt och mer därtill för det företaget, jag som var, enligt många, lojaliteten personifierad kände mig nu hotad om uppsägning pga ett lönemissnöje. Nu vill jag att denna sanning skall fram.
De flyttade mig från kontoret
Den enhetschef som frös ut mig hjälpte jag tillrätta med allehanda program och arbetssätt när hon började 2016, hon skrek på mig så fort jag gick förbi hennes kontor för hon ville alltid ha hjälp med något. Men otack är världens lön.
Semestern kom och när jag kom tillbaks fick jag till mig sagt: "Du ska flyttas härifrån ...". Jag förstod inget.
Det började med att jag brådstörtat togs till ett möte där det hastigt beslutades om utvisning från min arbetsplats, flyttning några våningar upp till ett öde kontor i en öde korridor.
Min själ var sargad. Jag blev utvisad från min gamla arbetsplats, blev tagen från arbetsgemenskapen utan grund.
Stegen mot "arbetet" var tunga den månaden, jag ville inte dit, jag ville vända om, hur skulle jag orka.
Det som föranledde att jag blev utvisad var att två så kallade arbetskamrater spred lögner om mig och att jag på grund av det knappt fick något ur lönepotten, jag blev åldersdiskriminerad. Jag uttryckte mitt lönemissnöje till enhetschefen, det skulle jag inte ha gjort. Jag gjorde anmälan om åldersdiskriminering till Diskrimineringsombudsmannen DO, det skulle jag inte ha gjort.
Det var då det riktigt ohyggliga började. Jag togs till rannsakan och förhör av enhetschef, verksamhetschef och facklig företrädare som hotade med att anmäla mig för att jag gjort anmälan till DO.
Skrev till Diskrimineringsombudsmannen
Denne facklige företrädare var dessutom ordförande i ett fackförbund som endast åtog sig två av medlemmarna, det vill säga de som spred lögner om mig, en facklig skall ju lyssna på alla medlemmar, jämka och höra vad felet är men av facket ratades jag som har jobbat i över 46 år. Ofta fick jag höra av andra chefer under åren "hur skall det gå när du slutar" men den nya chefen tyckte annat som tog de två andra till sina kompisar och hade då möjlighet att adla dessa lönemässigt.
De tre samt de två som spred lögner njöt till fullo när de såg hur enkelt de lyckades med att besluta om förflyttningen. Det tog knappt en timme från ord till handling, att skaffa folk till att tömma mitt kontor och köra upp det till det öde rummet.
Fradga av elakhet rann ur dem, de gned händerna så det osade. Allt gick överstyr på mötet. Jag hade ingen som satt vid min sida, det var tre mot mig, jag hade ingen chans att få en företrädare ty de ville snabbt bli iväg med mig.
Jag skrev till DO och berättade vad som hänt och de säger att den som vill anmäla eller berätta om diskriminering ska kunna göra det utan att behöva oroa sig för negativa konsekvenser. Därför innehåller diskrimineringslagen ett så kallat repressalieförbud, som skyddar den som berättat om eller anmält diskriminering från att bli bestraffad.
Men jag blev i hög grad bestraffad, så hårt att jag togs från min arbetsplats som jag förr trivdes på, alltid trivts med chefer och alla med mig. Men så kom den nya enhetschefen 2016 som tidigt bestämde sig för att inte premiera mig för att jag närmade mig pension.
De äldre innehar ett stort kunnande, de andra cheferna tyckte det men inte denna chef som tidigt hade bestämt sig för att jag skulle bort. De äldre är inget att ha, in med de yngre, så var den chefens filosofi.
Enhetschefen lönegynnade vissa, de hon kunde skvallra med och som hon valde att lyssna på. Alla de som jag trodde var mina arbetskamrater visade sig vara tvärtom. Chefen trodde på vad de sa samt, även på de lögner de spred, dessa osanningar blev enhetschefens, verksamhetschefens och den fackliga företrädarens sanningar. De var i maskopi med varandra mot mig tillsammans med de två arbetskamraterna.
Många sömnlösa nätter
Det gick snabbt på förhörsmötet, det tog bara en timme från beslut till handling till att jag hamnade några våningsplan upp till ensamheten för något annat var inte jag värd.
Jag fick inte visa sig, jag ändrade mina raster för att inte synas, jag fick inga besök för det förbjöd chefen som hotade andra om de gick upp till mig. Jag fick inte beträda den förra arbetskorridoren där arkiv och annat fanns som behövdes för att kunna utföra mina arbetsuppgifter till fullo.
Ingen annan arbetskamrat fick besöka mig, allt nedtystades, allt gjordes fel från början till slut, det vet cheferna och facket, att ta någon ur arbetsgemenskapen gör man bara inte, ej heller hotar om uppsägning, för ett lönemissnöje och DO-anmälan samt lögner som spreds.
Jag hade sömnlösa nätter, själen värkte, inga tabletter hjälpte, ingen underlättade för mig som jag hade gjort i alla år, jag omvärldsbevakade, jag tog på mig allehanda uppgifter och sådant som ingen annan ville göra, jag hjälpte cheferna tillrätta, jag gjorde jobb som inte tillhörde mig, jag slet ut mig på alla tänkbara sätt och vis, vilket sen skulle visa sig föga givande, otack är världens lön. Jag ångrar att jag slet ut mig.
Där i helvetet fick jag sitta dag ut och dag in, ensam och övergiven. På morgnarna när jag gick in i utvisningsbåset möttes jag av en obehaglig och kuslig känsla som inte går att beskriva med ord. Jag var övergiven. Hur tror ni jag orkade, nä det gjorde jag inte.
Jag hade känt mig utanför, psykiskt misshandlad och mobbad under en månad, tills jag en dag inte orkade längre.
Jag avgick i förväg, jag som hade tänkt jobba något år till men självbevarelsedriften sa stopp. Jag kände mig mobbad och om jag inte avgick i förväg hotade enhetschefen med att säga upp mig.
Detta har jag hållit tyst om men nu kan jag inte hålla tyst längre.
Drabbades av hjärtproblem
Jag vandrade hemåt med tunga tankar den sista dagen men nu var jag ändock fri, nu slapp jag tortyren, det skall jag försöka finna tröst i. Men så som jag blev ansatt tar det tid att läkas.
Att chefer, facket och andra som idkar kränkande särbehandling, förtryck, mobbning, ratning, rycker vissa ur arbetsgemenskapen och hotar om uppsägning, kommer undan är för mig en gåta.
Men jag har senare hört att några chefer har fått avgå, varför? Vet ej men man kan ju undra varför.
Jag drabbades av hjärtproblem en tid därefter, läkarna sa att det berodde på all stress och pyskisk misshandel jag fick utstå.
Man ska ju minnas sin arbetsplats med glädje i hjärtat vilket jag inte fick göra.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
Mejla oss på [email protected]
Berättelsen eller delar av den kan komma att publiceras i andra tidskrifter eller digitala publikationer inom Aller Media Norden.