Anna: Renoveringen förstörde nästan vår jul – var nära att ge upp

Så får du hela hemmet att dofta jul

Hantverkarna hade lovat att renoveringen av vårt hus skulle hinna bli färdig före jul, och oj, vad jag hade glatt mig!

I nästan fem månader hade min man Gustav, jag och våra tre barn, Lasse, Doris och Oliver, bott i en hyrd byggbarack. Det hade inte varit så ansträngande som jag hade fruktat. Barnen, som var tolv, nio och fem år, tog det förvånansvärt fint. I början hade de betraktat det som ett riktigt äventyr.

Nu var det dock inte riktigt lika roligt längre.

Barnen längtade efter sina egna rum. Gustav och jag ville ha ett ordentligt kök. Saker och ting blev inte bättre av att det både regnade och blåste.

Det enda som återstod var att få badrummet färdigt och att lägga golv i hela huset. Hantverkarna berättade att det inte skulle ta många dagar att få samtliga golv lagda, men det drog ut på tiden med att få hem golvbrädorna.

Mitt i december var badrummet färdigt, men golven saknades fortfarande.

– Det ska nog bli färdigt, lovade hantverkarna om och om igen, men jag hade faktiskt börjat frukta att de inte skulle hinna bli klara före julafton.

Och vad skulle vi göra då?

Vi hade bjudit både Gustavs och min närmaste familj till julmiddag på juldagen. Det skulle ha varit den stora invigningen av vårt renoverade hus. Nu visste jag inte om jag skulle avstyra middagen.

Spännande ändå med en enkel jul

Fyra dagar före julafton stod det klart för oss att vi inte skulle hinna bli färdiga.

– Åh nej, sa Doris. Ska vi fira julafton här i byggbaracken?

– Vi är bjudna till mormor och morfar, svarade jag. Farmor och farfar har också bjudit oss, men alla bor trångt, så jag tycker att vi stannar här på julafton.

– Vi får göra det bästa av situationen, sa Gustav.

Även om våra två äldsta barn var besvikna, höll de med oss. Vi skulle försöka göra det bästa av det.

För första gången fick vi nöja oss med en liten julgran. Det hade barnen inte något emot.

Även om vi alla mer eller mindre var trötta på att bo på så liten yta, så var det något spännande med att fira en primitiv jul.

Vi pyntade förstås också. ­Julstjärnor i fönstren och en vacker juldekoration på det ­lilla matbordet. Utanför fanns det plats för en stor julgran. Det gick också att hänga ljusslingor i häcken och på det gamla ­päronträdet, som hade överlevt hantverkarnas framfart på ­tomten.

Även om vår tomt på många ställen såg ganska bedrövlig ut, kastade ljusen och den stora ­julgranen ett försonande sken över det hela.

Vi fick en minnesvärd julafton

På julafton hade vi också tur eftersom det snöade så mycket att de uppkörda ställena täcktes av ett vitt lager snö, då kände vår glädje inga gränser. Vi skulle förstås ha klarat oss utan snö, för vi var alla inställda på att få en riktigt mysig kväll.

Det fick vi också.

Precis innan vi skulle äta ringde vi runt till familjen och önskade dem god jul.

Därefter lade vi undan mobiltelefonerna och koncentrerade oss bara på att vara tillsammans.

Det fanns inte plats för att dansa kring julgranen eller att ens ha paket under den men det hindrade oss inte från att sjunga de gamla, välkända julsångerna ändå.

Till slut skulle paketen delas ut. Vi höll på att drunkna i papper och kartonger, men det gjorde ingenting. Vi satt mitt i alltihop och ingen av oss kunde sluta le.

– Nästa år ska vi väl inte fira jul i en byggbarack? frågade Doris när hon kröp upp i sin våningssäng, men tillade: Det är den bästa julafton vi har haft!

Gustav och jag skrattade. Vi visste att just denna julafton skulle bli en som vi alla alltid skulle minnas.