Angelika: Nödlösningen blev starten på något nytt – var precis det jag behövde

Det här borde du fråga dina mor- och farföräldrar

När jag först flyttade in hos min mormor var det en nödlösning. Jag hade gått arbetslös länge och äntligen fått ett vikariat – dock i en ­annan stad än där jag bodde. Eftersom jag inte ville säga upp min lägenhet bestämde jag mig för att hyra ut den och försöka få tag i något andrahandsboende som inte var alltför dyrt.

Det visade sig vara svårare än jag trott och efter att jag tvingats rata en hel rad boenden, på grund av de höga ­hyrorna, kom min mamma med ett förslag:

– Du vet att mormor bor där? Kan du inte bo hos ­henne ett tag?

– Bo hos mormor?! Utbrast jag med rynkad panna och mamma nickade:

– Det skulle hon tycka om. Ni skulle kunna lära känna varandra lite bättre. Dessutom skulle det bli billigare för er båda om ni delar på hyran.

Jag funderade länge och väl. Jag hade inte haft så mycket kontakt med mormor de senaste åren sedan jag ­flyttat hemifrån och jag var inte särskilt tilltalad av ­tanken på att plötsligt flytta in hos en äldre dam.

Till sist bestämde jag mig för att ringa mormor och ­fråga vad hon tyckte.

Mamma hade helt rätt – ­mormor blev jätteglad och välkomnade mig med öppen famn. Hon hade redan ett gästrum, sa hon och dit kunde jag ta med mig allt som jag kunde tänkas behöva. Hyran skulle vi dela rakt av, liksom på tv, el och allt annat som vi behövde. Vi skulle hjälpas åt att laga mat.

– Du är mer än välkommen om du kan stå ut med ­Klassisk morgon i P2. Det lyssnar jag på varje morgon när jag dricker mitt morgonkaffe och löser korsord, sa hon.

Det var en praktisk lösning

Klassisk morgon och ­korsord ... Inte precis min ­favoritsysselsättning. Och det där med matlagningen var jag ännu mer tveksam till. Jag var inte särskilt bra på att laga mat och inte heller brukade jag laga sådant som mormor åt.

Jag mindes söndagsmiddagarna hos henne då jag var barn – med rotmos och fläsklägg, köttbullar med lingon och kalops. Inte min favoritmat, precis, och definitivt ­inget jag själv skulle komma på att laga.

Jag tackade ja till erbjudandet för att det var en praktisk nödlösning, inget annat. Inom mig bävade jag för de kommande sex månaderna, då jag skulle vikariera på mitt nya jobb. Hur skulle jag stå ut? Inte nog med att det var en liten stad, där jag inte hade en enda jämnårig vän, jag skulle dessutom ha mormor omkring mig hela dagarna ...

Men redan första kvällen, när jag installerat mig i gästrummet och i hennes lägenhet, kände jag en oväntad trivsel. Mormor hade glimten i ögat, var rolig och kvick och det visade sig att vi dessutom hade samma smak när det gällde Netflix-serier och film.

Jag sov gott den natten och när jag vaknade morgonen därpå hade mormor redan kokat kaffe, tagit fram frukost och satt vid köksbordet och löste sitt korsord. Från radion hördes vacker, lågmäld musik och jag fylldes av en harmoni som jag inte väntat mig.

Mormor och jag har blivit bästa vänner

Jag hade trott att det skulle vara ­jobbigt för mig, som var van att bo ensam, att ha en annan människa omkring mig hela dagarna. Men det blev faktiskt precis tvärtom.

Mormor och jag kom otroligt bra överens och hennes närvaro gjorde mig både lugn och glad. Jag lärde mig uppskatta klassisk musik, korsord, kokkaffe och husmanskost – och jag introducerade henne för halloumi, tofu och annat ”modernt” som hon kallade det.

Jobbet var toppen och jag fick snabbt nya vänner.

De sex månaderna som jag bodde hos mormor flög fram och när det var dags för mig att flytta hem igen kändes det vemodigt. Mormor och jag hade blivit bästa vänner och jag visste att jag skulle sakna henne.

I dag ses vi minst en helg i månaden, antingen åker jag till henne eller så kommer hon till mig. Vi pratar, ser på tv-serier, lyssnar på klassisk musik och löser korsord.

Nödlösningen hos mormor berikade verkligen mitt liv.