Annas dotter dog i leukemi: ”Sorgen försvinner aldrig”
När jag ska beskriva sorgen så gör jag det ofta så här: Jag ser mig själv gå ut på en bred väg. Först går vi tillsammans och vi håller varandra i handen.
Vi går alla i samma tempo – men efter hand börjar min familj och vänner att gå lite fortare, för de ska ju vidare i sina liv. Men jag KAN inte gå snabbare, så jag börjar sacka efter.
Till en början vänder sig de andra om, tittar sig över axeln och säger: "Kommer du inte med?", och jag svarar: "Jo, jo, det gör jag". Men så fortsätter de att gå – och jag tänker: "Jag måste ju låta dem gå".
Drabbades av leukemi
Anna Kløvedal, 66, sitter i sin ljusa lägenhet med utsikt över Nybroders idylliska gränder i centrala Köpenhamn. På en hylla i vardagsrummet fladdrar ett ljus framför en ram med två bilder på en ung, glad, ljushårig flicka. Annas dotter stod på tröskeln till ungdomslivet när hon drabbades av leukemi.
– Jag flyttade in i Emilies rum på sjukhuset från "day one", och jag såg allt på mycket nära håll. Emilie fick en svampinfektion som angrep alla hennes organ, och besökarna kunde förstås se hur illa ställt det var.
– Det såg inte jag – jag såg Emilie. Och när jag såg henne i ögonen så kämpade vi. Som mamma var jag helt fixerad vid att detta skulle hon överleva.
Kroppen gav upp
Men Emilie överlevde inte. En augustidag för 15 år sedan gav hennes kropp upp. Och varje morgon tänder Anna stearinljuset framför bilderna på sin dotter.
– För mig är det viktigt att ha några fasta hållpunkter i sorgen, så att den inte tar makten ifrån mig. Som sörjande människa får man ett extremt behov av att skapa några plattformar och handtag som man kan hålla fast vid, och det kan man göra genom ritualer, säger Anna.
Vi reser oss från bordet och står en liten stund i tystnad framför den lilla minnesplatsen på hyllan.
– Det skänker mig ro bara att stå här varje morgon, säger Anna.
– Emilie och jag var stod varandra mycket nära. Vi kunde skratta tillsammans på ett sätt som jag inte kunnat med någon annan människa. Hon är fortfarande ständigt närvarande i mitt medvetande, och jag har behov av att vara så nära henne som jag överhuvudtaget kan.
– Även om det gör skitont och leder till en väldig massa tårar – så kan det inte vara annorlunda.
Stöd från vännerna
De första månaderna efter Emilies död hade Anna Kløvdal ständig tillsyn av nära väninnor. De hade ett "vaktschema" och varje helg var Anna hos någon av dem.
– Kring död och begravning är ju alla där, men efter ett tag fick jag känslan av att det där med att vara kvar i sorgen var lite "loseraktigt". De andra hade ju gått i förväg och även om jag försökte så kunde jag inte hålla jämna steg med dem.
Anna berättar att hon länge utkämpade en inre kamp för att bemästra sorgen.
– Men en dag kunde jag säga till mig själv: Jag kommer aldrig att bli av med den här smärtan. Men så länge jag går upp varje dag, gör mig i ordning och fungerar normalt i samhället så ska jag inte begära mer av mig själv. Och det var en stor lättnad för mig, säger Anna.
Jag har accepterat att jag inte ska kämpa emot sorgen
– Jag har accepterat att jag inte ska kämpa emot sorgen – och när jag låter sorgen finnas kan jag använda mina krafter till att leva vidare. Detta att tvinga sig själv ut i livet ger också en frizon från sorgen, förklarar hon.
– Och det är viktigt, för annars driver man in sig själv i en tunnel. Jag är en stark person och jag är bra på att säga att nu deltar jag i den här middagen eller arrangemanget. Jag har en del väldigt festliga vänner, och jag sitter och skrattar med, även om jag aldrig mer skrattar ända nere från magen. Mitt skratt stoppar någonstans häromkring, säger Anna och pekar på övre delen av bröstet.
Lamslagen av sorg
Sorgen slår till plötsligt och utan förvarning, förklarar hon.
– Insikten att hon aldrig kommer tillbaka. Och när den träffar mig kan jag knappt andas. Jag sitter och storgråter – eller så börjar jag storstäda köksskåpen, eller går ner och tvättar bilen.
– Det hjälper att ta sig för något – och med tiden har jag även lärt mig att känna igen symptomen: Nu slår det till igen, jag vet att det lamslår mig – men jag vet också att det klingar av igen.
Har folk svårt att ta till sig att du fortfarande är i sorg?
– Ja, för det är ju inte speciellt trevligt att möta mig och liksom få serverat att "om detta skulle hända dig så kommer du aldrig över det". Folk vill ju mycket hellre få veta att "åh, det har varit väldigt tufft, men en dag lättar det".
Känslan av sorg och smärta är oförändrad.
Och det gör det inte?
– Nej, det gör det inte på något vis. Genom åren har jag lärt mig olika saker om att leva med sorgen. Men känslan av sorg och smärta är oförändrad. Och det är precis det som kan vara riktigt svårt för omgivningen att förstå.
– Jag har upplevt flera gånger att folk säger: "Det finns ett ljus i dina ögon igen, jag ser att det är bättre med dig!" Och det tycker jag är kränkande. För även om jag ser ut att ha det bättre så är det ju inte samma sak som att jag HAR det bättre.
– Emilie finns ju inte här – och jag saknar henne lika mycket som när hon dog.
Komplicerad sorg har nyligen erkänts som en diagnos – vad tänker du om det?
– Min magkänsla säger mig att det är problematiskt – för med en diagnos har man också gjort sorgen till något sjukligt, och det kan lätt bli stigmatiserande. Fler och fler människor får cancer, och alla upplever vi sorg vid en eller annan tidpunkt. Och här kan jag som sörjande människa säga att vi måste vänja oss vid att det är så det är. Om vi inte kan få ett naturligt förhållningssätt till att sörja så är vi fel ute, tycker jag.
Om jag på allvar tog in hela omfånget av den smärta som ligger i att ha förlorat min dotter så skulle jag gå under.
Så du anser inte att sorg är sjukdom?
– Nej, det gör jag verkligen inte! Det finns så klart tillfällen då man måste se till att få någon hjälp. Genom åren har jag själv varit hos elva olika psykologer.
– Men jag måste säga att jag suttit hos den ena psykologen efter den andra och tänkt att "du har ingen aning om vad du pratar om".
Hur tar du dig igenom dagarna?
– Det är lite som med humlor – man vet inte varför de kan flyga. Och egentligen kan jag inte alls förstå att jag kan gå igenom livet utan mitt barn. Men jag upplever att mitt liv kör i två spår samtidigt, som två parallella järnvägsrälsar som aldrig korsar varandra.
– Jag lever med min sorg – och jag lever mitt vanliga liv som handlar om att stiga upp varje morgon och vara en del av samhället. Om jag på allvar tog in hela omfånget av den smärta som ligger i att ha förlorat min dotter så skulle jag gå under. Det är outhärdligt. Det är fanimej outhärdligt. Ändå måste jag härda ut.
Experten: Sorgen är ett band – inte en sjukdom
Sorgen påminner oss om att vi människor är bundna till varandra. Och därför ska vi inte göra sorgen till en sjukdom. Det menar professor Svend Brinkmann.
– Alla mänskliga relationer är tillfälliga och omtåliga. Och det är vi medvetna om, från ögonblicket då vi möts. En av oss ska dö först, för att uttrycka det lite hårt, säger Svend Brinkman och ler.
Han är professor i psykologi, samhällsdebattör, författare och föredragshållare. Han har också som en del av sin forskning ganska nyligen gett ut en bok om sorg, Det sørgende dyr.
– Sorgen tar ju jättestort utrymme i våra liv. Vi kommer alla att mista någon vi älskar, säger han och påpekar att sorgeritualer går tillbaka till urminnes tider. Det är också något som binder oss samman med människor som levde för 10 000 år sedan.
Vill sätta diagnoser
Men vad säger då han om att göra komplicerad sorg, eller en förlängd sorgereaktion, görs till en psykiatrisk diagnos?
– Vi lever i ett höghastighetssamhälle där vi hela tiden ska vara effektiva, flexibla, förändringsbenägna och stabila. Allt som står i platsannonserna. Och det kan man ju inte på något vis leva upp till när man är i sorg. En sörjande människa är ju raka motsatsen.
– Och därför kan man slås av tanken på att vi ska skynda oss att ge sörjande en diagnos så att de kan få behandling och komma tillbaka i samhället och vara produktiva.
Inte skynda att sörja
Vi lever också i ett diagnossamhälle, slår Brinkmann fast.
– Och därmed inte sagt att diagnoser är något vi ska göra oss av med. Men jag menar att det är obestridligt att vi lever i en kultur där vi använder diagnoser både för att förstå oss själva och alla de saker som är svåra i våra liv. Och det är i det ljuset vi ska se en diagnos om komplicerad sorg, menar han.
– Att mista är svårt. Och när vi inte har religionen på samma sätt som tidigare eller det existensiella tänkandet eller någon gemenskap som fångar upp oss när vi inte kan stå själva – ja, då hittar vi på en diagnos, säger Brinkmann med ett skevt leende.
Men många upplever ju faktiskt sorgen som en smärta som nästan är outhärdlig, ska de inte få hjälp?
– Jo, om folk är sjuka så ska de diagnosticeras och behandlas – så är det i välfärdssamhället, säger han.
Längtan och saknad
Brinkmann sätter frågetecken för om själva sorgen är sjuklig.
– Det kan vara att folk får en depression, ett trauma eller blir ensamma. Med en diagnos blir det mycket tydligt att det är sorgen som är problemet, säger Brinmann eftertänksamt.
– Och det tycker jag faktiskt är lite tragiskt.
Brinkmann talar om sorgen som en grundläggande livstråd. Den påminner oss om att det finns någon som varit med om att göra oss till de vi är. Vi skapar varaktiga band, och vi behöver ha de döda med oss i livet.
– Sorgen är ju i grunden en känsla av längtan och saknad – poetiskt sagt är det kärleken som blivit hemlös.