Anne: Min dotter hackar konstant på mig
Hur klarar andra mor- och farföräldrar den svåra balansgången mellan barnen och barnbarnen? Jag tycker att det är jättesvårt, för är det inte fel på det ena så är det fel på det andra.
Ständigt är det något i mitt sätt gentemot barnbarnen som min dotter Louise retar sig på. Antingen skämmer jag bort dem eller så sätter jag alltför snäva gränser. För ”de måste ju få lov att vara barn” heter det då.
Barnbarnen är Laura på fyra år och Lukas som är sex. Eftersom jag själv har tre barn anser jag att jag har en viss erfarenhet.
Alla mina barn, inklusive Louise, har klarat sig mycket bra och ser ut att ha kontroll på tillvaron. Så helt åt skogen kan min fostran inte ha varit, tänker jag. Men Louise håller inte med mig. Hela tiden ska hon kritisera mig för mitt sätt gentemot Laura och Lukas.
Jag erkänner att jag alltför ofta kom med goda råd i början av Lukas liv. Problemet var bara att mina råd var helt ute. Det som var viktigt och nödvändigt för 25 till 30 år sedan är strängt förbjudet i dag.
I dag ska man lägga småbarn i barnsängen på ett helt annat sätt och börja ge fast föda mycket senare. Och potträning kommer inte på fråga, inte förrän ungen är två år.
Allt det här föranledde många och långa diskussioner mellan Louise och mig, och varje gång jag påpekade något hade Louise fått det motsatta rådet från barnavårdscentralen.
Louise valde att lyssna till sköterskorna och jag lärde mig att hålla tyst. En dag sa min man till mig att jag skulle sluta upp med att lägga min näsa i blöt.
Ombytta roller
Från den dagen har jag inte sagt åt Louise vad eller hur hon ska göra med det ena eller det andra. Men nu är det faktiskt ombytta roller. Louise hackar konstant på mig. Jag föredrar att vara ensam med barnen för då går det alldeles utmärkt.
Det förekommer över huvud taget inga skrik och bråk när barnen är själva hos mig och sin morfar. Laura och Lukas förstår att det är andra regler som gäller hos mormor och morfar.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Men Louise begriper inte det. I samma sekund som hon träder över tröskeln börjar bråken. Och min dotter lägger inte fingrarna emellan.
Till och med när barnen hör på börjar hon att kritisera mig.
– Du ger dem för mycket godis, mamma, fräser hon när ungarna berättar att de fått varsin glass.
En annan kritisk situation är när vi äter tillsammans. Jag uppskattar när barnen sitter fint vid bordet och uppför sig ordentligt vid middagen. Och det gör de hos oss.
– Jag må då säga att mormor har fått pli på er. Ni sitter ju som små tennsoldater, kan hon säga med en gliring åt mig.
Jag blir förstås arg men vill inte bråka inför barnen, så för det mesta biter jag ihop. Men stämningen är ju förstörd.
Sprickan växer
Det värsta med min dotters uppförande är att jag blir så förfärligt osäker varje gång vi träffas. Det känns som om hon bevakar mig hela tiden. Jag vågar inte säga någonting, varken det ena eller det andra.
Konstigt nog uppför hon sig inte såhär med sin pappa, trots att han och jag är ense om hur vi förhåller oss till Lukas och Laura.
Snart kommer vårt tredje barnbarn och denna gång är det vår äldsta son Mikael som ska bli far. Jag trivs bra med hans fru Katrin och jag är inte egentligen nervös för att vi ska få samma problem som jag har med Louise.
Men jag har lovat mig själv att jag inte ska komma med goda råd denna gång, i alla fall om jag inte blir tillfrågad. För kanske var det precis där som det gick galet mellan Louise och mig.
Jag önskar av hela mitt hjärta att Louise och jag kan hitta ett bättre sätt att vara tillsammans på, men jag vet inte hur vi ska nå fram till varandra.
Kanske ska jag säga till henne att jag har förstått att jag inte ska lägga mig i hur hon fostrar sina barn, men hon måste ju också respektera mitt sätt att behandla ungarna på.
Något måste vi i alla fall göra för som det är nu känns det som om sprickan mellan oss bara blir större och större. Och det är så hemskt, för jag älskar ju både mina barnbarn och min Louise. Tänk om vi kunde hålla sams!
/Anne
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]