Alice: Jag förlorade mig själv när barnen flyttade ut
Jag suckade och vände bort huvudet från spegeln. Det fanns egentligen ingen anledning att dröja för länge vid den reflektionen. Jag stod i hallen med telefonen i handen. Jag hade precis pratat med min dotter, hon var handlöst förälskad i en kille från sin kurs och kvittrade glatt av ungdomens fräschör och fräckhet.
Det värmde mitt hjärta att hon ringde och anförtrodde mig. Det var inte mer än ett halvår sedan hon flyttade hemifrån för att börja på universitetet. Hon bodde bara en timmes bilfärd härifrån, men det kändes längre eftersom hon alltid var så upptagen. Jag åkte ibland in till stan några timmar på helgen, då vi kunde ses för att äta lunch och ha kul, men det var inte samma sak som att ha henne hemma.
Min dotter hade byggt upp ett helt nytt liv utan mig. Helt naturligt och precis vad hennes bror hade gjort för nästan två år sedan, men det var ändå sorgligt. Mitt liv hade vänts upp och ner sedan jag skilde mig från barnens pappa för fyra år sedan. Det var ett gemensamt beslut, men såklart ändå tråkigt. Även om jag innerst inne länge hade vetat att kärleken hade klingat av, hade jag alltid förväntat mig att vi skulle bli gamla tillsammans.
Jag och min man hade haft en handfull gemensamma vänner som han mer eller mindre hade tagit över efter skilsmässan. Jag kämpade för att komma på hur jag skulle bete mig och hade omedvetet dragit mig undan. Jag saknade dem inte, men jag önskar att jag hade varit bättre på att behålla mina gamla vänner.
De hade fallit bort under åren med barn och karriär. Nu var det för sent att göra något åt det, och jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta nya vänner, för jag hade ingen aning om hur jag skulle göra. På mitt arbete var kollegorna trevliga, men det fanns inga kvinnor i min ålder som ville ses efter jobbet.
Jag kunde känna mig osynlig på jobbet, för ingen frågade egentligen vad jag gjorde på fritiden. Efter att jag blev lämnad var mina dagar blivit likadana. När jag inte var med mina barn hade jag sällan planer, oftast såg jag bara på tv på kvällen eller läste en bok eller tidning.
I veckotidningarna jag läste om jämnåriga kvinnor som berättade om sina liv efter 50 års ålder. Jag tvivlade inte på att den här typen av artiklar skrevs för att inspirera andra kvinnor att göra det bästa av livet efter klimakteriet, men de hjälpte mig inte. Allt jag såg var kvinnor som både såg bättre ut och levde mer spännande liv än vad jag gjorde.
Uppskatta sitt yngre jag
De senaste månaderna hade det bara blivit värre. Jag kände mig trött och när jag tittade i spegeln fanns det inga bortförklaringar. Jag hade lagt på mig de senaste åren, och mina kläder var antingen för små eller satt dåligt.
– Du är för hård mot dig själv, sa min son alltid och gav mig en kram om han märkte att jag gjorde grimaser åt min spegelbild.
Tyvärr var jag den typen av kvinna som aldrig varit helt nöjd med mitt utseende, och det irriterade mig. De senaste åren hade jag ofta tänkt på min mosters ord till mig när jag som yngre gnällde över mitt utseende.
– När du når min ålder kommer du att titta tillbaka på bilderna av dig själv, som ung, och undra, varför i hela friden du inte var mer nöjd, sa hon till mig.
Tyvärr kunde jag bara hålla med henne. I dag, när jag tittade på gamla familjebilder, såg jag en vacker och leende kvinna som lekte i trädgården med sina barn. Det var ödets ironi att jag först kunde börja uppskatta mitt yngre jag vid 55 års ålder. När skulle jag börja uppskatta mig själv nu?
Jag skulle jag nog aldrig göra det. Lite senare sa jag upp mig och antog att mitt nuvarande liv var ungefär så spännande som det någonsin skulle bli. Jag hade mina två barn och de mådde bra, det kunde ingen inte ta ifrån mig! Så länge jag hade dem i åtanke var det kanske inte så illa. Det var i alla fall så jag hade valt att se det.
När min dotter fyllde 21 hade vi kommit överens om att gå ut och äta med min son och min exman. Som tur var kunde vi fortfarande ses, så det skulle bli trevligt.
En vändning
En lördagsmorgon gick jag in till stan för att hitta en födelsedagspresent till min dotter när jag i bokhandeln plötsligt avbröts av ett högt tjut.
– Gud, Alice, är det du? Det är ju en evighet sedan!
Kvinnan bakom rösten var Vibeke, mamma till min dotters gamla lågstadiekompis. Flickorna hade så gott som suttit ihop skoltiden, men deras vänskap hade runnit ut i sanden efter nian eftersom de valt olika gymnasier. Vibeke och jag hade haft mycket kontakt de tio år tjejerna gick i samma klass, men vår bekantskap hade lika tyst klingat av när våra tjejer inte sågs längre.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Där i bokhandeln hade vi dock mycket att prata om, så det slutade med att Vibeke bjöd på en kopp kaffe på ett café längre ner på gatan. Först höll jag automatiskt på att säga nej, men ändrade mig som tur var. Jag hade inga andra planer och gott om tid, så varför rusa hem för att sitta ensam framför tv:n? Dessutom skulle det också vara kul att höra om hur det gick för Vibekes dotter.
Vibeke var trevligt sällskap. Hon hade ett sinne för humor och en energi som var avundsvärd. Det visade sig att hon också var skild, men hon levde ett lite annorlunda liv än jag. Vibeke hade tagit upp sina intressen från ungdomen – hon sjöng i kör och försökte lära sig spela gitarr. När vi skildes åt gav vi varandra en lång kram. Vibeke föreslog att vi självklart måste ses igen.
Jag var gick som på moln när jag gick hem den eftermiddagen. Det hade varit några härliga timmar. Jag hade glömt bort presenten till min dotter, men hade jag skrattat på ett sätt som jag vanligtvis bara gjorde med mina barn.
Vibeke och jag började ses flera gånger i månaden. Hennes sällskap var som en energiinjektion för mig. Mitt humör förbättrades och hon var så full av liv att det smittade av sig på mig. Hon berättade om kören hon gick i varje torsdag, som bestod av en stor grupp, både yngre och äldre kvinnor. Jag kände mig avundsjuk på gemenskapen de hade, för det lät helt enkelt så livsbejakande. Det var sång, delade livshändelser och mycket skratt, och en sådan gemenskap ville jag verkligen vara en del av.
Jag blev ändå nästan chockad när Vibeke en dag bjöd in mig till kören. Hon hade, utan att berätta för mig, frågat i kören om det kunde finnas plats för en till, och det gjorde det. Jag hade alltid sjungit mycket, särskilt när barnen var små, men jag hade aldrig gjort det utanför hemmets trygga vrå. Hur skulle jag ens kunna sjunga med andra, var jag tillräckligt bra och vågade jag?
Jag var väldigt nervös första gången, men de andra var helt enkelt så trevliga och välkomnande att jag snabbt började slappna av. Ovanpå det fick jag beröm för min sång, så att mina kinder blev helt röda.
Kören var ytterligare ett steg på vägen ut ur den grå dimma som jag varit i alldeles för länge. Min son och dotter började också märka att jag blivit friskare och gladare. Jag hade plötsligt något att prata om när vi träffades, något annat än det jag hade läst i tidningen eller gjort på mitt jobb – och det var underbart.
I dag umgås jag privat med flera av de andra kvinnorna från kören och det är nu länge sedan jag kände mig grå och osynlig. Jag är så tacksam att jag stötte på Vibeke den eftermiddagen. I henne har jag hittat en vän som jag kan skratta med åt de baksidor som kommer med att inte längre vara vidare ung. Men, bara för att du inte längre är vidare ung betyder det inte att du är gammal.
/Alice