Annelie har levt med hjärntumörer i 14 år: ”Kaféet hjälper mig bli frisk”

Annelie Johansson sitter med en bricka med kaffe och kaka ut på trappan till sitt gårdskafé och berättar hur det är att drabbas av hjärntumörer och hur hon genom att starta ett kafé har hittat en plats där hon kan arbetsträna

Foto: Jan-Erik Ejenstam

Sedan 2007 har Annelie kämpat med återkommande hjärntumörer och cellgiftsbehandlingar. Hjärnan har tagit stryk och hon orkar inte lika mycket som tidigare. Nu har hon bytt spår – och öppnat kafé hemma på gården – Café Lilla Lekeryd.

Hennes sjukdagar var lätt räknade, de dagar hon varit hemma för vård av sjuka barn likaså. Annelie Johansson hade alltid varit kärnfrisk och älskat att jobba.

Men den 12 februari 2007 sattes allt på ända. Hon drabbades av vad man trodde var ett epileptisk anfall eller ett hjärtstopp, men det visade sig vara en hjärntumör och livet tog en helt ny vändning.

Men hon är inte den som ger sig. Efter att ha kämpat med återkommande hjärntumörer i 14 år har hon bestämt sig för en omstart som heter duga. Tillsammans med yngsta dottern Mollie, 22, har hon öppnat ett kafé hemma i småländska Lekeryd och där kan hon arbetsträna i lugn och ro.

– Jag orkar inte gå tillbaka till mitt tidigare jobb inom hemtjänsten, säger hon. Men på kaféet går det bra – Mollie sköter serveringen och jag bakar och diskar och kan ta det i min egen takt. Och det fungerar utmärkt!

Annelie har energi som få och det är svårt att tro att hennes hjärna åkt på flera smällar, och att hon i slutet av 2020 och i början av 2021 genomgick en cellgiftsbehandling. Men hon är gjord av segt virke och är inte den som ger sig, trots att tumören gett henne en funktionsnedsättning.

Det finns väl dagar då jag önskade att jag i stället hade armen i gips

– Det finns väl dagar då jag önskade att jag i stället hade armen i gips, så att människor kunde se att något inträffat, säger hon med ett skevt litet leende.

– Min skada syns inte, men den finns där…

Trodde det var epilepsi

Annelie, 54, och jämnårige maken Ronny har hängt ihop i många år, och tillsammans har de barnen Martina, 32, Fanny, 30, Kevin, 28 och Mollie, 22. Om vi reser bakåt i tiden och landar 2007 levde de ett tryggt familjeliv i Tenhult, där Annelie jobbade inom barnomsorgen och tog hand om sina älskade hästar på fritiden. Ronny mekade gärna med stora bilar och de hade en bra livsrytm.

Christel sadlade om efter dotterns död: ”Jag följde mitt hjärta och blev ett med naturen”

Men en oförglömlig februaridag förändrades livet från ena stunden till den andra. De hade haft kalas för en av döttrarna och efter festligheterna gick Annelie och Ronny ut på en promenad. Väl hemkomna slog han sig ner vid tv:n, medan hon satte sig vid datorn.

Det var då det hände. Det svartnade och susade och hon var övertygad om att hon hade fått ett epileptiskt anfall, då hennes mamma har epilepsi.

– Ronny kom rusande och insåg att vi måste larma ambulans, minns hon. Men han var chockad och panikslagen och kom inte ihåg SOS-numret 112. Till slut lossnade det för honom och han kunde ringa.

Skickade två ambulanser

På SOS Alarm trodde man att det handlade om ett hjärtstopp och skickade därför två ambulanser som med tjutande sirener och påslagna blåljus snabbt var på plats hemma hos familjen. Samtidigt anlände Annelies mamma – Ronny hade ringt henne och hon hade kastat sig in i bilen.

Annelie var vid medvetande, men var fullt och fast övertygad om att det rörde sig om ett epileptiskt anfall. Och till sin fasa upptäckte hon att hon hade kissat på sig. Hon ville byta om innan hon lades på båren…

Den hänsynen fanns det dock inte tid för. Nu var det bråttom och hon fördes till Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, där hon undersöktes och röntgades.

– Då upptäckte läkarna en tumör som tryckte på hjärnan, berättar hon. Det stod klart att jag måste opereras och att operationen skulle ske i Linköping.

Hon fick vänta några månader, och oro och rastlöshet blev hennes följeslagare. Hon skulle egentligen vara sjukskriven, men valde ändå att jobba då hon inte orkade gå hemma och vänta. Men vid påsktid samma år var det äntligen hennes tur, och hon lades på operationsbordet med en elva-tolv timmar lång operation framför sig.

Godartad tumör

Tumören var godartad och ett litet hopp tändes inom henne. Hon fick stanna i Linköping några dagar innan hon fördes i ambulans till Jönköping för fortsatt vård. Och glädjen stod högt i tak när hon efter ett par veckor fick komma hem.

– Jag trodde jag var frisk, ler hon. Men jag var väldigt trött och mycket glömsk…

Se också: Kristin fick cancer i foten – blev blind: ”Försöker se en mening i allt som sker”

4:28

Efter reklamen: Kristin fick cancer i foten – blev blind: ”Försöker se en mening i allt som sker”

(4:28)

Hon sov mycket, men när hon var vaken drabbades hon av en och annan mindre angenäm överraskning. Hon kunde glömma att stänga av vattenkranen och visste inte alltid om hon satt på eller släckt lyset. Men hon kom på sig själv och kunde rätta till misstagen.

Orkade inte med jobbet

Arbetsmyran Annelie fick finna sig i att vara sjukskriven och var hemma från april till december 2007. Sedan gick hon tillbaka till jobbet inom barnomsorgen, och i hennes värld existerade inget annat än att jobba heltid. Men till detta sa huvudet nej – hon fick nöja sig med 75 procent och fick sjukersättning resterande 25 procent.

Efter det bestämde hon sig för att lämna barnomsorgen, då hon inte klarade av alla ljud. Några utslängda legobitar skar som dånande jetplan i hennes huvud, och där barn finns, finns också många ljud. I stället sökte hon sig till hemtjänsten, där ljudvolymen är en annan.

Annelie Johansson står tillsammans med familjen: barnen Kevin, Mollie, Sanny, Martina, maken Ronny.

Annelie Johansson tillsammans med familjen: barnen Kevin, Mollie, Sanny, Martina och maken Ronny.

Foto: Privat

I samma veva bestämde sig familjen för att göra en omstart. I Tenhult bodde de i ett hus utan tillgång till stall och mekarverkstad och hade hästar och bilar på annat håll. Men när gården Lilla Lekeryd blev till salu tvekade de inte en sekund. Där fanns både stall och en rejäl lada, där Ronny kunde hålla till med sina bilar.

Och nu rymmer gården även kaféet Lilla Lekeryd, även om resan dit varit lång. Annelie går på MR-kontroller en gång i kvartalet och hennes hjärntumörer har varit av det envisa slaget. De har kommit igen tre gånger, men någon ny operation har inte varit aktuell och senast den upptäcktes behandlades hon med cellgifter.

Jag har försökt jobba inom hemtjänsten, men har tvingats inse mina begränsningar

– Jag har försökt jobba inom hemtjänsten, men har tvingats inse mina begränsningar, förklarar hon. Jag orkar inte: Att gå delade turer gör mig fruktansvärt trött, liksom att det är allt för många saker man ska lägga på minnet. Inom hemtjänsten är jag bara till besvär.

Idé om gårdskafé

Hon kunde ha lagt sig ner och trott att spelet var över, men så icke. Ett litet, litet frö hade börjat gro, och egentligen började det som en vision. Framför sig hade hon sett ett gårdskafé, modell mindre, och när dottern Mollie blev arbetslös och nästan tappade sugen började Annelie smida planer.

– Mollie hade gått lastbilslinjen på gymnasiet, berättar hon. Men det var inte lätt att börja köra lastbil under pandemin, och i stället förkunnade hon att hon ville hitta på något hemma, gärna då med blommor.

Annelie var genast med på noterna. Kanske skulle det gå att kombinera blommor och kafé? Kontakter togs med Nyföretagarcentrum, där de fick information om hur de skulle gå till väga. Men allt var bara på planeringsstadiet – Mollie sökte, och fick ett annat jobb, och Annelie kämpade med sin sjukdom och var fortfarande sjukskriven från jobbet inom hemtjänsten.

Men tankarna låg där och ingöt hopp, och plötsligt började bekantskapskretsen höra av sig och pusha henne framåt: En sådan fin gård borde förstås ha ett eget kafé.

– Kunderna hejade på och vi skred till verket, skrattar hon.

Annelie står framför kaféet hon har öppnat hemma på gården – Café Lilla Lekeryd

Även hunden Bonnie blir sugen på matte Annelie Johanssons bakverk på Café Lilla Lekeryd.

Foto: Jan-Erik Ejenstam

Och helt plötsligt fanns en lämplig lokal. Sonen Kevin bodde tidigare i en lillstuga på gården, men har nu flyttat till eget hus. Den tomma stugan borde bli ett perfekt kafé, resonerade hon och planerna tog form.

Börjar i liten skala

Mollie tyckte att det var en bra idé, och trots att hon precis hade fått jobb var hon villig att bistå sin mamma och starta upp kaféet på sin fritid. De har börjat i liten skala och har öppet en kväll i veckan samt på helgerna. Och det är ett kafé modell mindre, med plats för åtta–tio gäster.

– Lekerydsborna har hittat hit, men vi har också haft långväga gäster från Kiruna, liksom att flera tyska familjer stannat till för en fikapaus, säger hon med ett stort leende.

Hela familjen stöttar henne och Kevin har köpt saker till kaféet. Han har också hjälpt henne med vatten – på gården har de egen brunn och prover visade att vattnet inte fick användas till kaffet. Men där sonen nu bor finns kommunalt vatten och han kör dunkar till sin mor.

– Att ansluta vår egen brunn till kommunalt system hade blivit en kostsam historia, förklarar hon.

Bakar och arbetstränar

I serveringen finns Mollie och i bakgrunden huserar Annelie, som bakar allt kaffebröd. Det är hennes arbetsträning och hon riktigt lyser av välmående. Och gästerna älskar att ta för sig av godsakerna som är bakade på ägg från hennes egna höns.

Annelie står i kaféets kök bakom en arbetsbänk där hon har en plåt tekakor och berättar om hur hon stortrivs med att arbetsträna i kaféet.

Annelie arbetstränar 13 timmar i veckan i kaféet och stortrivs med det.

Foto: Jan-Erik Ejenstam

Hon får arbetsträna 13 timmar i veckan och stortrivs med detta sitt nya kall. Arbetsglädjen finns där och för henne har det varit en fantastisk nytändning. Hon har alltid älskat att jobba, men när hon efter sjukskrivningen försökte återvända till hemtjänsten var det något inom henne som sa stopp.

Dels var arbetsbelastningen för stor, dels for hon illa av att vårda andra, samtidigt som hon själv var sjuk. Efter cellgiftsbehandlingen får hon inte heller köra bil och det är nödvändigt för att klara jobbet.

Susannes döttrar hjälper henne efter hjärnskadan

– Sedan jobbade jag med vårdtagare där det ibland handlar om palliativ vård. Då fick jag mörka tankar – nästa gång kanske det är min tur…

Smider planer för framtiden

Hon har valt att bejaka det liv hon har och prioriterar saker som får henne att må bra. Och hon brinner för sitt kafé, där hon fått ta emot många berömmande ord från nöjda gäster. Samtidigt smider hon planer för framtiden och har tankar på att börja servera frukostmackor och kaffe till morgontidiga jobbpendlare.

Och stugan står där den står. Kanske går det att hitta fler användningsområden på sikt? resonerar hon. Hon fäster blicken framåt och låter sig inte nedslås av sin sjukdom som hon vet kan blossa upp, även om tumören nu ligger inkapslad. Men tankarna finns där, och hon känner förstås oro varje gång hon ska genomgå en MR- underökning: Ska läkarna hitta något nytt?

Men livsviljan är starkare än rädslan

– Men livsviljan är starkare än rädslan, säger hon och får något stridslystet i blicken.

Hon vill leva och ser till att göra det bästa av vad hon har. Hon längtar inte ut i världen utan trivs bäst hemma på gården, omgiven av tre hästar, två hundar, två katter, en kanin och 20-talet hönor. Och hon har sitt kafé.

När en släkting som Annelie har sporadisk kontakt med ringde för att fråga hur det stod till och fått bilden klar för sig blev nästa fråga hur hon egentligen orkar öppna kafé när hon är svårt sjuk? Men svaret kom av sig själv:

– Det är ju kaféet som gjort mig frisk! säger Annelie med rösten full av glädje.

Relaterade artiklar

Mona gick i pension och blev musiker: Nu lever jag livet fullt ut!

Elinas ben slutade plötsligt att fungera