Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjSkilsmässaFöräldraskap

Astrid: Min man och jag kan inte gå vidare efter vår dotters död

26 jun, 2024 
Anonym läsarberättelse
Foto: TT/Shutterstock (arrangerad bild)
Astrid och hennes man sörjer sin dotter – på olika sätt. Tårarna tog slut för länge­
sedan men de kan ändå inte gå vidare.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
Se också: Karin blev änka vid 33 år - förlorade sin man i cancerBrand logo
Se också: Karin blev änka vid 33 år - förlorade sin man i cancer

Det är 15 år sedan vår dotter Carla dog i den konstiga olyckan, som antagligen var mord eller självmord, men polisen lyssnade varken på min man Erik eller på mig.

Vi har sörjt på olika sätt. Erik flydde in i sin egen värld. Skaffade ett akvarium och ägnade all tid åt fiskarna, precis som om han ersatte vår dotter med dem. Kan man göra så, ersätta en dotter med fiskar?

Jag vågade aldrig fråga, utan lät bara honom vara. Själv grät jag en hel månad, från morgon till kväll. Trodde att det aldrig skulle ta slut, men en dag var alla tårar borta.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Annons

Inte en enda fanns kvar att pressa fram. Erik såg lättad ut när det var över, men sedan kom skrattet och invaderade hela min kropp.

Då kom bekymmersrynkan tillbaka i Eriks ansikte, men han anklagade mig aldrig. Inte med ett endaste ord.

Själv trodde jag att jag blivit tokig, för man får väl inte skratta när ens barn har dött? En dag upphörde det, lika snabbt som det börjat. Det var en lättnad.

Någonstans efter det infann sig den stora dimman. Den var mjuk och trygg som varma duntäcken. Inget och ingen kunde ta sig in. Allra minst min man.

När jag kom ut ur den fanns Erik kvar. Visserligen höll han på med sina fiskar, men han fanns ändå där för mig.

Då sa han att han tänkte stanna, för min skull, för sin egen och för Carlas skull. Det var enda gången han nämnde Carla efter olyckan.

Jag hade också stannat, för ingen av oss kunde klara sig utan den andra. Skrattet däremot hade vandrat iväg och försvunnit, det hade sakta smugit sig bort och lämnat oss ensamma.

Nu sitter vi här, 15 år senare, och saknar skrattet mer än vi saknar Carla. Kan man göra det? Borde inte föräldrar sakna sin dotter mer än skrattet?

Jag är inte säker på någonting längre, men vi vill så gärna kunna skratta tillsammans igen och jag tror att Carla också hade velat det.

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons