Båtsman i nya Saltkråkan är inte sig lik – därför ser han annorlunda ut
Och det trots att han är samma hundras – bara drygt 60 år senare.
Här är varför.
Den här personlighetstypen är mest stressande för din hund
Vem minns inte Tjorvens trogna följeslagare Båtsman i Vi på Saltkråkan?
Den 90 kilo tunga hunden, som egentligen hette Caesar och ägdes av en familj i Östergötland, var till en början inte en riktigt så trogen följeslagare till sin nya lillmatte Tjorven som det ser ut som på film.
Maria Johansson som spelade Tjorven fick stoppa fickorna fulla med torkad fisk för att Båtsman skulle följa efter henne som den trogna hund Båtsman ska vara.
Nya Båtsman följer sin Tjorven, spelad av Vega Åhman, lika troget (med eller utan torkad fisk är oklart) – men det är något som inte riktigt är sig likt…
Har inte den nya Båtsman kortare nos än ”den riktiga” Båtsman hade? Och är han inte ännu större? Och med lösare läppar?
Aveln förändrar raserna
Jo, så är det. Sankt bernhardshundar har – precis som flera andra raser – förändrats över tid. Och det är människans verk.
Aveln av just sankt bernhardhundar har helt enkelt premierat allt tyngre hundar med kortare nos och lösare skinn.
Varför?
För att vi människor dras till det extrema. Rasklubbar sätter rasstandard för olika raser, domare på utställningar belönar ett önskat utseende och uppfödare avlar efter vad som premieras.
Så förändras raser genom avel, inte för att hundarna mår bättre så, utan för att vi människor föredrar att de ser ut på ett visst sätt.
Drabbade av människans skönhetsideal
Flera raser är drabbade av våra skönhetsideal för hundarna, se bara på trubbnosiga raser som mopsar och engelska bulldogs som genom årtiondena fått allt kortare nosar – och därmed fått allt svårare att andas, ibland så illa all kroppens organ utsätts för syrebrist.
Engelsk bulldog har dessutom ofta svårigheter vid förlossningar och måste ofta förlösas med kejsarsnitt på grund av svaga värkar och en kroppsform som försvårar normal förlossning. Detsamma gäller också ofta bostonterrier, fransk bulldog och skotsk terrier. Även pekingese har ofta svårt att förlösas naturligt och måste förlösas med kejsarsnitt, eftersom valparnas skalle är för stor för att komma ut den naturliga vägen.
Cockerspanielns långa och tunga öron är ett annat exempel ett utseende som avlats fram för att vi människor föredrar det. Rasen har alltid haft långa öron – men inte så långa som i dag. Och de extrem långa öronen är ett problem eftersom cockern ofta får upprepade öroninfektioner.
Schäfern är ett annat exempel på en ras som förändrats för att tillfredsställa oss människor. Rasen hade tidigare rakare rygg, men har numera ofta så kallad ”räkstjärt” med vinklade haser, vilket ökar risken för att hundarna ska få ledskador.
Djurskyddsföreningen driver kampanj som avel som orsakar lidande
Den kinesiska hundrasen shar pei, som kännetecknas av sin alldeles för stora hudkostym har en rasbunden sjukdom, Shar-Pei Autoinflammatory Disease, förkortat SPAID, och väl kända problem med öron, ögon och huden som är knutna till SPAID och till den förtjockade hud som kännetecknar rasen. De stora hudvecken skaver dessutom ofta på ögat och kan orsaka sår på hornhinnan.
Veterinärer runt om i Europa har sedan början av 2000-talet slagit larm om att extrema utseenden i vissa hundraser leder till sjukdomar skador. Svenska djurskyddsföreningen har sett den allt starkare trenden för hårt avlade hundraser, där utseende sätts före funktion och hälsa, och driver en kampanj mot avel som orsakar djuren lidande:
Och så var det sankt bernhardshunden då. Rasen som har sitt ursprung i de schweiziska alperna, vid det farliga och snöiga Sankt Berhardspasset, har sina fysiska problem, även om de inte är i närheten av shar pei, franska bulldogar och mopsar.
Svenska kennelkubben pekar på några riskområden som rasen har i dag, som överdrivet mycket lös hud och lösa läppfickor, lösa och/eller för stora ögonlock med ögonkanter som kan vara utåt- eller inåtrullade och överdimensionerat och för tungt huvud.
Ska ha "imponerande" huvud
De stora bergshundarna som munkarna på Sankt Bernhardshärbärget höll som skydd och vakthundar på 1000-talet blev snart också räddningshundar för resande som gått vilse i snö och dimma. Historien om räddningshunden Barry är en legend, och han blev idealbilden av en räddningshund.
Hundarna kunde upptäcka lavinoffer under djup snö och räddade många liv.
När rasen drabbades av inavel på 1800-talet parades den med newfoundlandshundar. Det ledde till tyngre och större hundar med längre päls – och det vänliga temperament de är kända för.
Rasen erkändes officiellt av den schweiziska Kennelklubben 1884 och ett par år senare fick rasen en rasstandard. Hundarna började avlas som husdjur och för utställningar snarare än för att användas som vakt- eller räddningshundar, och den ”perfekta” sankt bernhardshunden bekrevs i detalj i utseende.
Rasstandarden beskriver huvudets form och specificerar hur skallen ska vara formad; ”imponerande, massiv och bred med kindben som är kraftigt utvecklade och höga”.
Nospartiet ska vara relativt kort, brett och högt, med en rak övre profil.
De får inte vara för små för att godkännas. Tikar ska vara minst 65 cm höga och hanar minst 70 cm. Större får de däremot vara.
Får inte vara aggressiva eller skygga
Det noteras också att hundar som är aggressiva eller extremt skygga aldrig ska belönas.
Rasstandarden har varit densamma sedan den först publicerades, men hundarna har ändå förändrats, och nospartiet har med åren och människans avel blivit kortare och hundarna tyngre och kraftigare.
Därför skiljer sig den Båtsman – eller Caesar – som slog följe med barnen på Saltkråkan på 60-talet från sin namne 2025 – som såklart inte heter Båtsman på riktigt han heller, utan lystrar till namnet Loui.
I Sverige finns det ungefär 1500 sankt bernhardshundar, antalet har legat på stabilt de senaste åren. Det finns två varianter, korthårig och långhårig, den senare är vanligare här. Sankt bernardshundar har som många stora hundar relativt korta liv, och blir oftast bara 8-10 år gamla. Vanliga sjukdomsrisker är kopplade till deras kroppshydda och inbegriper armbågs- och höftledsdysplasi, hjärtproblem och vissa typer av cancer, specifikt skelettcancer och lymfom.