10 klassiska filmhundar vi minns – dog övergiven och ensam

Hunden Kiiva briljerar på sin skateboard

Efter reklamen: Hunden Kiiva briljerar på sin skateboard

Få hundfilmer har fått så stort genomslag som Disney-filmerna om Pongo, Perdita och alla valparna i Pongo och de 101 dalmatinerna.

Filmen var nydanande på många sätt när den kom 1961. Dels utspelade den sig i nutid – och bakgrundsstoryn är den om singlarna Roger och Anita som möts i parken genom sina hundar. Pongo har spanat in en snygg tik och drar med sig husse ut på promenad för att möta henne och hennes matte. Kärlek uppstår mellan både tvåbenta och fyrbenta.

Filmen signalerar nutid bland annat genom att Cruella De Vil röker cigaretter och att figurerna tittar på tv.

Men filmen var också en nymodighet eftersom den inte var en musikal – trots att filmens Roger är musiker. I hela filmen finns bara tre sånger – ett grepp som biopubliken var ovan vid, men uppenbarligen gillade. Vilket var tur för produktionsbolaget som var skuldsatt efter floppen Törnrosa (1959) och var helt desperata för att skapa en hit som kunde rädda animationsstudion.

Pongo räddade Disney från hotande konkurs

Filmen blev en av Disneys mest populära det årtiondet – och fick nypremiärer 1969, 1979, 1985 och 1991. Pongo räddade helt enkelt Disney från hotande konkurs!

Pongo har – förstås – en förebild i författaren Dodie Smiths egen hund, en dalmatiner vid namn Pongo, som var hennes första hund av den rasen.

Dodie hade skaffat hunden efter att hon flyttat tillbaka till England från USA, där hon bott i några år under andra världskriget.

När Pongo blev gammal och dog skaffade Dodie inte bara en utan två prickiga hundar för att fylla tomrummet, Folly och Buzz. Och Folly fick valpar. Inte mindre än 15 stycken! Dodie behöll tre av valparna själv.

Om Dodie precis som Missis matte i De hundra och en hundarna letade efter en amma för att hjälpa Missis med alla valparna förtäljer inte historien. Men i bokens värld är det så Perdita kommer in i historien. I filmerna har istället den svartprickiga Missis och den brunprickiga Perdita smälts samman i en enda karaktär som fått namnet Perdita.

Väninnan tyckte att valparnas pälsar skulle bli snygga pälsjacka

Däremot är kommentaren om valparnas pälsar hämtad ur verkliga livet. Det var det en väninna till Dodie som beundrade valparnas pälsar och kommenterade hur fina de skulle vara som pälsar – på människor.

När filmen först släpptes 1961 bjöds Dodie in till en privat visning. Efteråt skrev hon till Walt Disney att hon gillade filmen och hela stilen på animationerna, men var besviken på hur litet hennes eget namn ar i eftertexterna. Walt Disney bad om ursäkt och svarade att han varit bortrest under produktionen. Han skickade några originalbilder från filmen till henne som ursäkt. En av dem, när Pongo sträcker ut sig framför fönstret i en scen i filmens inledning, blev hennes favorit.

Historien om Pongo och alla valparna har sedan den första filmen gjorts om i flera versioner. 1996 släpptes spelfilmen 101 dalmatiner med Glenn Close i rollen som Cruella de Vil.

Under produktionen till denna användes 230 valpar (!) eftersom teamet hela tiden bytte ut dem för att fånga det allra sötaste valpstadiet, som de ganska snabbt växte ur.

År 2000 kom uppföljaren 102 dalmatians. Tre år senare, 2003, var det dags för en ny uppföljare: De 101 dalmatinerna II – Tuffs äventyr i London och 2021 släpptes Cruella, som fokuserade på Cruella De Vils bakgrundshistoria.

De senare årens enorma succéer fick författaren Dodie Smith dock aldrig uppleva.

Mer än tio år efter boken One hundred and one dalmatians skrev Dodie Smith faktiskt en uppföljare. Den heter The Starlight bark och i den får en av valparna från den första boken spela huvudrollen. Cadpig, minstingen i kullen, har blivit vuxen och är premiärminsterns hund och ska leda hela Englands hundpopulation – men får ett oroväckande budskap från hundstjärnan Sirius att hundarna håller på att förlora sin position som människans bästa vän.

Inte en riktigt lika rafflande historia som Dodie Smiths första bok om dalmatinerna – och The Starlight bark nådde heller aldrig någon större publik.

Dodie Smith föddes i Whitefield, Lancashire i England 1896 och flyttade till London med sin mamma som 14-åring. Hon jobbade som skådespelare, men försörjde sig genom att jobba i möbelbutiken Heal's. Hon träffade sin man Alec Beesley just i butiken, och de var länge särbos innan de gifte sig – väldigt ovanligt för den tiden.

När Dodie Smith dog 94 år gamma1990 hade hon fortfarande en dalmatiner, Charley. Hon var tydlig med att hon ville dö hemma med sin hund och vägrade länge vägrade att flytta till ett äldreboende. Men hon blev allt skörare och Charley var en lekfull hund som hann knuffa omkull henne flera gånger innan hon till sist med övertalades att flytta till ett hem för äldre.

Några barn hade hon och Alec aldrig – men alltid hundar. Som mest ska hon ha haft 17 (!) dalmatiner samtidigt, när hennes tik fått valpar. Men även senare hade hon många hundar, på en bild ses hon med nio vuxna dalmatiners. I sitt testamente lämnade Dodie Smith en generös summa pengar för att försäkra sig om att hennes älskade Charley, som hon levt ensam med sedan maken dött några år tidigare, skulle leva gott resten av sitt liv.

101 Dalmatians är numera ett amerikanskt media franchise ägt av Walt Disney Company och har förutom de kända filmerna upplåtit rättigheterna till otaliga tv-serier, dator-spel, gosedjur och allsköns merchandise.

Hachiko – en sann historia om en hunds trofasthet

En film som ännu närmare sanningen är Hachiko: En vän för livet från 2009, regisserad av Lasse Hallström. Filmen handlar om en man, Parker, som hittar en övergiven akita hund på en tågstation. Parker (spelad av Richard Gere) tar hem hunden som en tillfällig lösning, men paret blir snabbt fästa vid varandra och deras vänskap utvecklas.

En dag efter att Hachi betett sig konstigt får Parker en oväntad stroke på jobbet. Hachi väntar på Parker vid tågstationen som han brukar, men Parker kommer aldrig hem.

Det är en overklig och rörande historia – men sann visar det sig!

I verkliga livet hette ägaren Ueno, och hunden Hachi, men kom att kallas för chūken Hachikō på japanska vilket betyder “den trogna hunden Hachikō”. Där ändelsen -kō är inget mindre än en kejserlig referens.

När Ueno gick bort på jobbet precis som i filmen väntade Hachi på tågstationen varje dag i nästan tio år. Han matades av stationspersonalen och av alla främlingar som sett Hachi och Ueno tillsammans.

En av Uenos studenter, som var något av en expert på just rasen akita, såg hunden vid stationen och följde honom hem. Där fick han höra historien om Hachis liv och kort därefter publicerade han en dokumenterad inventering av akitahundar i Japan. Forskningen visade att det endast fanns 30 renrasiga akitahundar kvar, Hachi inkluderad.

År 1932 publicerades en av artiklarna i Tokyos största tidning och Hachi blev känd över hela landet. Hans trofasthet mot sin husse imponerade på japanerna och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachikō som ett exempel för sina barn och elever.

Hachi väntade på tågstationen tills han en dag hittades på gatan utanför stationen då han dött av filariainfektion och cancer.

Hachikos död gav upphov till tidningsrubriker och han kremerades. Hachikos aska placerades bredvid professor Uenos grav på Aoyama-kyrkogården i Tokyo. Så hade mästaren och hans trogna hund äntligen återförenats.

Men Hachikos päls bevarades dock, stoppades upp och monterades. Den förvaras nu på National Museum of Nature and Science i Tokyo.

Utanför stationen där Hachiko brukade vänta på sin husse finns nu en bronsstaty som hyllar honom. Statyn är ett av Tokyos populäraste riktmärken. “Vi ses vid Hachiko” säger tokyoborna helt självklart om man ska träffas i Shibuya.

Originalstatyn blev tyvärr nedsmält under andra världskriget för att användas till ammunition, men direkt efter krigsslutet uppfördes dock en i stort sett identisk kopia av originalet, gjord av originalskulptörens barnbarn.

Hachikōs historia filmades först i den japanska storfilmen Hachiko Monogatari från 1987, regisserad av Seijirō Kōyama.

Lasse Hallström flyttade historien till Rhode Island i Hachi: A Dog’s Tale, där Richard Gere spelar professorn som tar hand om en en borttappad valp.

Denna version är löst baserad på historien om Hachikō, men det centrala teman om lojalitet är fortfarande i fokus.

Tre hundar av rasen akita spelar Hachi i filmen; Layla är den unga hunden, Chico den vuxna och Forrest den åldrade. Efter inspelningen adopterades Chico både Layla av de båda hundtränarna som jobbade med filmen.

Världens mest kända tecknade hund?

Scooby-Doo höll länge rekordet som den mest långlivade tecknade serien, en titel som nu tagits av the Simpsons. Titelfiguren Scooby-Doo och resten av gänget är kanske några av de mest igenkännbara tecknade karaktärerna genom generationerna.

Men när skaparna Joe Ruby och Ken Spears först visualiserade sin idé såg gänget väldigt annorlunda ut; Shaggy, Daphne, Velma och Fred började som ett band, där hunden Scooby-Doo spelade trummor. Och inte såg Scooby ut som vi är vana att se honom heller, för han var från början inte en grand danois utan en fårhund!

Rasen ändrades på grund av att en av medarbetarna på Hanna-Barbera, animationsföretaget bakom serien, avlade grand danois. Iwao Takamoto, som den hundavlande animatören hette, designade Scooby Doo som motsatsen till en prima grand danois.

Det musikaliska temat går igen i låten som inspirerat Scoobys namn: Frank Sinatras hitlåt Strangers in the Night avslutas nämligen med scat, en sångstil inom jazz, som låter lite som dooby dooby doo.

Dåvarande chefen på CBS, tv-kanalen där Scooby Doo först syntes menar att det är den låten som gett honom inspirationen att döpa hunden och därmed hela serien.

Hunden Gromit började som katt!

Julen 2024 släpptes en efterlängtad ny film om den ostälskande, lerduon Wallace och Gromit.

Men efter 36 år, två långfilmer och fyra kortfilmer, vad vet vi egentligen om den enigmatiska hunden?

För det första började Gromit som en katt. Ja, när Nick Park först började skissa på karaktärerna som student var Gromit inte mannens bästa vän, utan en katt. Att det senare blev en hund beror bara på att hunden var lättare att göra av lera!

Gromit är kreativ, vilket speglas i att karaktären är vänsterhänt. Och intelligent är han, han har nämligen en kandidatexamen från Dogwarts University med högsta betyg.

Gromit är också känd som en riktig bokslukare till hund, i bakgrunden av alla Wallace och Gromit filmerna kan vi se bevis för att Gromit älskar klassisk litteratur och film, dock ofta med hundtema. På duons hyllor står titlar som Staten av Pluto (inte Platon) och Brott och straff av Fido Dogstoyevsky så väl som filmklassiker som The Dogfather, Pup Fiction, Citizen Canine och Bite Club.

En animerad lek med ord

Isle of dogs är Wes Andersons dubbelt nominerade andra stopmotionanimerade film. Titeln är en ordlek eftersom “Isle of dogs” låter som “I love dogs” på engelska, men filmen spelades också in i London nära ett område som faktiskt heter Isle of dogs.

Filmens huvudfigurer är en pojke som heter Atari och hans fem hundvänner som alla är döpta efter ord för ledare; Rex, Chief, King, Duke och Boss.

Det sistnämnda a en brunprickig gatukorsning och före detta maskot till ett baseboll-lag har fått låna sin röst av skådespelaren Bill Murray.

Precis som i Wes Andersons första stopmotionfilm användes riktig päls på figurerna. I Isle of dogs användes alpackaull. Det gör också att världen ser mer surrealistisk ut vilket är ett genomgående tema i alla Andersons filmer.

Anderson gör också detta för att figurerna ska röra sig så naturligt som möjligt eftersom pälsen flyttar lite på sig varje gång animatörerna rör figurerna.

Filmen släpptes desutom år 2018 vilket var hundens år i kinesisk astrologi.

Wes Andersons Isle of dogs tar ställning mot politisk korruption, isoleringspolitik, storföretagens girighet och skuldbeläggande av delar av befolkningen – allt ur ett hundperspektiv.

Filmvärldens mest älskade livräddare

Filmhunden Lassie som älskats av miljoner biobesökare ända sedan 1943 när den första filmen Lassie come home hade premiär har inte bara en, utan två starka bakgrundshistorier.

Den första går tillbaka till första världskriget när det brittiska militärskeppet Formidable sköts i sank av en torped från en tysk u-båt på Nyårsdagen 1915 och berättas av författaren Nigel Clarke i boken The Shipwreck Guide to Dorset and South Devon.

Mer än 500 man förlorade livet som ett resultat av den tyska attacken. En svår storm försvårade räddningsarbetet och livbåten de stupade från Formidable blåste iland i den lilla kuststaden Lyme Regis i södra Dorset. Där öppnade ägaren till den lokala puben The Pilot Boat dörrarna till pubens källare som fick agera bårhus.

Pubägarens hund, en colliekorsning som hette Lassie, tog sig ner i källaren och började slicka ett av offren, matrosen John Cowan, i ansiktet. Hon petade på honom med nosen och lämnade inte hans sida på ett par timmar, i stället la hon sig tätt intill honom med sin tjocka päls.

Till sist rörde den unge matrosen på sig och människorna som tagit honom för död insåg att han levde. John Cowan hade togs till sjukhus och blev till sist helt frisk. Han kom tillbaka till Lyme Regis för att tacka alla som räddat hans liv – och mest av allt Lassie.

Historien om hur Lassie räddat matrosens liv spred sig och hamnade till sist i Hollywood – och en hundstjärna var född.

Collien Lassie från den engelska kuststaden Lyme Regis verkar också ha gifts ihop med hunden Bobby som var på utflykt i Indiana när han tappade bort sin familj. Han vandrade han hela vägen till Oregon (drygt 480 mil) för att hitta tillbaka till dem.

Dessa två historier sägs ha skapat filmstjärnan Lassie som vi känner honom.

Engelska Lassie var en tik och beskrivs i böckerna som tricolor, alltså svart med vit och brun teckning, men i filmerna spelades Lassie av en vit och brun hane.

Varför kan man ju undra?

Jo, Lassiefilmerna spelades in på sommaren och rasens tikar fäller mer än hanarna. Regissören ville att Lassie skulle se så står och ståtlig ut som möjligt så därför fick Lassie istället spelas av hanhunden Pal i inte mindre än sju Lassie-filmer.

Totalt har nio hundar haft rollen som Lassie, och alla har varit hanar.

I den första filmen om Lassie hade en tio år gammal Elizabeth Taylor en av rollerna, det var hennes debut som skådespelare för filmbolaget MGM.

Rin Tin Tin var den första hunden som blev filmstjärna

Men även om om Lassie blivit en ikon så var collien inte den första fyrfota filmstjärnan - det var Rin Tin Tin.

Schäferhannen Rin Tin Tin räddades vid första världskriget slut av en amerikansk soldat, Lee Duncan, som gav honom smeknamnet "Rinty".

Duncan tränade Rin Tin Tin och fick filmkontrakt för sin hund under stumfilmstiden. Och Rinty blev en omedelbar succé. Han har varit med i inte mindre än 27 Hollywood-filmer och har sin egen plakett på hall of fame. Rin Tin Tins framgångar på vita duken sägs också bära ansvaret för att schäfern blev en så enormt populär ras som familjehund.

En svensk jätte och ikon

Båtsman måste vara en av Sveriges mest ikoniska filmhundar. Båtsman spelades av en 90 kilos, Saint Bernard-hund som hette Caesar.

Att få Båtsman att följa efter Tjorven (Maria Johansson) var inte helt lätt till en början. För att lösa detta fyllde filmteamet Tjorvens fickor med torkad fisk. När paret började lära känna varandra och lita på varandra var detta inte längre nödvändigt och Båtsman började mycket snart följa efter sin Tjorven utan behöva mutas.

Nya Vi på Saltkråkan hade premiär hösten 2025 där Tjorven spelas av Vera Åhman och Båtsman av hunden Louie.

Hundrasen Sankt Bernard ser vi också i Beethoven.

Och faktum är att hunden som hade rollen som Beethoven faktiskt hette så på riktigt. Hundtränaren var ingen mindre än Eleanor Keaton, Buster Keaton’s änka.

Även i skräckfilmen Cujo, baserad på Stephen Kings roman med samma namn, ser vi en sankt bernhard - eller snarare fyra. Plus en blandras mellan labrador och grand danois i sankt bernhard costume, och en rad mekaniska hundar.

Filmen som får hundägare att gråta

Marley & Me (2008) kan nog vara en av Hollywoods mest ikoniska gråtfilmer, särskilt för hundägare. Och den blir inte mindre tårframkallande när man får reda på att berättelsen i filmen bygger på en sann historia. Filmen inspirerades av boken Marley & Me: Life and Love with the World's Worst Dog som är en biografi av journalisten John Grogan.

John Grogan hade mycket riktigt en gul labrador – en högt älskad familjehund. När Marley dog 2003, 13 år gammal, skrev Grogan en krönika för att hedra sin hund.

Krönikan slog an en sträng hos läsarna och breven strömmade in. Grogan fick mer än 800 brev som svar på sina fina ord om hunden. Breven sådde ett frö till idén att skriva en bok. Grogan hade helt enkelt insett att han hade "en större historia att berätta" – och att han var "skyldig Marley att berätta resten av historien".

I boken Marley & Me som kom 2005 berättas historien ur hunden Marleys eget perspektiv – den busiga och glada gula labradoren som är lika kraftfull som den är lojal och kärleksfull. Husses och mattes egendom har noll värde för hunden, som ofta far fram som en destruktiv bulldozer om han lämnas ensam hemma – men hur illa förstör blir han alltid förlåten.

Boken har översatts till 30 olika språk och över fem miljoner böcker har sålts, så uppenbarligen berör Marleys historia en en stor publik.

2008 kom filmen med Owen Wilson i huvudrollen som Marleys husse Grogan.

Filmen följer ett ungt par som nyss skaffat en minst sagt problematisk valp, berättelsen följer parets och hundens resa genom livet i 14 år. Från valp till unghund, vuxen och lite klokare, till gammal och trött grånos. Och när filmen kommer så långt är inte ett öga torrt.

Den destruktiva Marley är en gul labrador, och spelades av hela tjugotvå hundar under filmens gång.

Roligt nog var den ursprungliga Marley också med i en film! The Last Home Run från 1996 som handlar om en äldre man som önskar att han var ung igen så att han kan spela baseball.

Kapitel 16 i boken Marley & Me heter "The Audition" och handlar om hundens äventyr på en parkeringsplats i Florida. Den riktiga Marley fick en rad i eftertexterna: "Marley the Dog... As Himself" för sina två minuter som filmstjärna.

Hundvärldens Tom Cruise

Om man är uppvuxen med Enid Blytons böckerna om gängen i Vi fem eller De sex så känner man säkert igen barndomsdrömmen om att ha en liten hund som följer en vart man än går.

I fem-böckerna är hunden till och med upphöjd till en av de fem i gänget. Timothy, eller Timmy som han kallas, är en liten brun blandras som följer sin matte Georgie genom äventyr och farligheter och alltid finns vid hennes sida.

På TV och på film spelas Timmy i Vi fem ofta av en border collie eller en Australian shepherd på grund av rasernas intelligens.

I Blytons böcker om De sex har de fyra barnen ofta med sig Snubbys svarta spaniel Loony, som har fått heta Toker på svenska.

Att hundar ingår i många av Blytons böcker är inte så förvånande eftersom författaren själv hade en terrier som hette Bobs.

Filmteamet bakom 90-talsversionen av Famous Five, som serien heter på engelska kunde inte ösa nog med lovord över den fyrfota gängmedlemmen.

Kip, som är en bearded collie-blandning, var enligt producenterna inget mindre är hundvärldens Tom Cruise – ett fullblodproffs.

Exekutiva producenten Matthew Read and producenten Sophie MacClancy var överlyckliga över att hitta en hund som var så smart och kunde så många tricks.

– Han är det proffsigaste djur jag någonsin jobbat med. Varenda grej han skulle göra gjorde han perfekt – varje gång. Den proffsigaste hundskådisen någonsin!

– Han kom till filmsetet, bara gick in, var inte rädd för något eller någon och var bara "kom igen, nu kör vi!"

Verklighetens Arthur blev film

Minns du historien om hunden som adopterade en husse i den svenske äventyraren Mikael Lindnord?

Under ett världsmästerskap i ultradistanslopp i Ecuador 2014 närmar sig hunden det svenska teamet och Mikael slängde till den ett par köttbullar ute i regnskogen.

Därefter följer hunden dem som en skugga under hela den nästan 700 kilometer långa tävlingen. När hunden följt laget över mållinjen bestämde sig Mikael för att ta med Arthur, som de börjat kalla hunden hem till familjen i Sverige.

Storyn blev en bok; Arthur – hunden som lämnade djungeln och hittade hem och senare också en film: Arthur the King, som kom 2024.

I filmen spelas Arthur av hunden Ukai.

Hunden som sorgebearbetning

Och om någon trodde att vi tröttnat på hundar i filmer så tänk igen. I filmen The Friend (2024) förlorar författaren Iris en nära vän och mentor till självmord – och en hund blir lämnad kvar.

Hunden, som heter Apollo, är inte vilken liten jycke som helst, utan en en grand danois. I boken som filmen är baserad på övertygas Iris att ta hand om Apollo genom att påminnas om historien om Hachiko.

Apollo hjälper Iris igenom sorgen efter sin vän och hjälper tittaren och läsaren att tänka på livets förgänglighet. En fin film om att ta sig igenom förlust och sorg med hjälp av en klok hund – en tanke som slår an en ton hos alla hundägare.