Lästips: Relationsproblem Vänner för livet Vår familj Föräldraskap Att leva med missbruk

Begravningsexperten: ”Svenskar lever för långt ifrån döden”

16 apr, 2024
author Eleonor Björch Lowe
Eleonor Björch Lowe
Foto: Shutterstock/TT
Förr både föddes och dog vi i hemmet. Döden var ständigt närvarande.
– I dag har vi inte riktigt tid med döden, säger Conny Sohlberg, bergravningsentreprenör och borgerlig officiant.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
Se också: 7 kändisar som haft nära döden-upplevelserBrand logo
Se också: 7 kändisar som haft nära döden-upplevelser

Nära varannan kvinna tänker på döden minst en gång i veckan. Ändå har 65 procent av svenskarna aldrig pratat med sina föräldrar om hur de vill ha sin begravning. Den nya rapporten Svenskarna och döden visar också att fler än hälften tycker att det är svårt att veta hur man ska bete sig runt en person som sörjer.

Vad beror det på att vi är så obekväma runt döden?

– Vi är extremt sekulariserade i Sverige, och skjuter döden ifrån oss, säger Conny Sohlberg, begravningsentreprenör på Fonus samt borgerlig officiant.

Förr bar vi ofta sorgband

Förr var döden närvarande i allt. Vi både föddes och dog i hemmet och var det vinter och tjäle i marken kunde den avlidne stanna kvar i hemmet under en lång tid. Grannar, vänner och släktingar kom för att ta ett sista farväl och visa sin respekt. De närmast sörjande bar ofta sorgband, både innan och efter begravningen, och änkan gick svartklädd upp till ett år efter dödsfallet.

– Bandet var också användbart för vänner och bekanta, som kunde se när någon befann sig i sorg, för att anpassa sitt beteende och visa stöd. I dag är sorgband ovanligt, vilket jag tycker är synd. Jag tror att många behöver hjälp med att närma sig människor i sorg, och då tror jag att någon form av symbol, som ett sorgband, kan underlätta, säger Anders Nilsson, fabrikschef på kisttillverkaren Falköping Träindustri.

Anders Nilsson, ansvarig för Fonus begravningsmuseum i Falköping står omgiven av flera vita kistor.
Sorgband skulle hjälpa människor att närma sig sörjande. Anders Nilsson, ansvarig för Fonus begravningsmuséum i Falköping, tycker att vi borde återinföra den gamla traditionen. Foto: Fonus

Anders Nilsson är även ansvarig för Fonus begravningsmuséum i Falköping, där man kan följa hur våra begravningsritualer förändrats genom tiderna.

Annons

Förr tillverkades till exempel kistan av bysnickaren eller av familjen på gården. Den var måttanpassad och målades oftast i svart. Var det ett barn eller en ung kvinna som gått bort valdes i stället ljusare kistor.

– Först i samband med Olof Palmes begravning 1986, som var en stor tv-sänd begravning, blev det vanligare med vita kistor även för män, berättar Anders Nilsson.

En svartvit bild från Olof Palmes begravning 1986. Anna Lindh håller tal.
Vita kistor för män blev vanligt först efter Olof Palmes begravning 1986. Här syns Anna Lindh hålla tal. Foto: TT

Många väljer personliga kistor

I dag väljer många en personlig färg eller utsmyckning av kistan som ska representera den som gått bort. Även borgerliga begravningar – där du är helt fri kring utformningen av ceremonin ökar.

– I dag vill man ha en personlig ceremoni för att hedra sina döda. Inte bara göra som man alltid gjort, säger Conny Sohlberg, begravningsentreprenör på Fonus.

Han fortsätter:

Begravningsentreprenör och officiant Conny Sohlberg ler stort i skägg.
Många känner en social press när det kommer till anhörigas begravningar. Helt i onödan säger begravningsentreprenör och officiant Conny Sohlberg. Foto: Privat

– Nu ska det handla mer om personen som dött än en bys traditioner, kan man säga. Och det är ju så hela vårt samhälle ser ut. Allt är så individanpassat. Och det är ju fint också. Båda sakerna är fina. Det är bara intressant att följa utvecklingen.

Sverige har bland den längsta tiden i världen mellan dödsfall och begravning, men enligt begravningslagen får det max gå 30 dagar. I många andra länder sker en begravning inom tre dagar.

Annons

Varför sticker vi i Sverige ut så mycket?

– Vi lever för långt ifrån döden. Förr var döden en del av livet på ett helt annat sätt. Döden kommer ju aldrig lämpligt och agendan är fullsmockad. Vi har inte tid med den … tyvärr, säger Conny Sohlberg på Fonus.

Men man måste väl vara upptagna i andra kulturer också där man begravs inom några dagar?

– Jag tror att många tänker att vi har den här månaden på oss att fixa allting, tid i kyrkan, mottagningsställe, solist allt sånt. Det tar tid.

Traditioner från förr

Mynt på ögonen och sorgsmycken är två seder som helt försvunnit.

Ögonslanten användes för att den dödes ögon skulle förbli slutna och som betalning till ”färjekarlen”.

Under 1800-talet var det vanligt med smycken som visade att man ”bar sorg”, de tillverkades i glas, ebonit och gagat och förekom långt in på 1900-talet.

I sin roll som begravningsentreprenör märker Conny Sohlberg att många anhöriga också känner en social press runt begravningen. Man kan nästan önska ett färdigt facit, och använder andras begravningar som referensram, trots att allt ska vara så individanpassat.

– Vid en borgerlig begravning är kapell vanligt, med inslag som musik, diktläsning och minnesberättelser. Men det behöver inte vara så. En borgerlig begravning kan äga rum var som helst, exempelvis hemma i trädgården eller ute i naturen med grillkorv och öl. Det viktigaste är att man lägger sociala normer och känslor av press åt sidan, och istället fokuserar på de anhörigas och den avlidnes önskemål.

Finns inga rätt eller fel när det kommer till sorg

Några rätt eller fel när det kommer till själva begravningsceremonin finns inte och det är helt okej att skratta om någon håller tal och delar ett härligt minne till exempel.

– Det är precis som att det är okej att gråta. Vi reagerar alla olika.

Sohlberg märker att unga har svårare i dessa känslosamma situationer.

– Det är inte helt ovanligt att de lämnar lokalen för att de blir överväldigade av alla intryck. Vi tar alltid hänsyn till det och erbjuder dem att återvända senare om de vill.

Annons

Undersökningen Svenskarna och döden visar att 73 procent av kvinnor har tänkt på hur de vill ha sin egen begravning. Bland männen har endast sex av tio funderat på samma sak. Bland dem som har tänkt på sin begravning har 64 procent även pratat med någon om hur de vill ha det. Och allra helst väljer svenskarna att ta de svåra frågorna med sin partner (44 procent), 17 procent väljer en kompis och endast 14 procent sina barn.

En svart-vit bild på greve Carl-Johan Bernadotte iförd sorgband på armen.
Här syns kungens farbror, greve Carl-Johan Bernadotte, iförd sorgband 1947. Foto: TT

Eftersom det oftast är barnen som sköter föräldrarnas sista avsked är det viktigt att våga fråga hur mamma och pappa vill ha det. En stor majoritet (65 procent) har dock aldrig haft det samtalet med någon eller båda sina föräldrar.

På frågan varför svarar fyra av tio att det känns alltför jobbigt.

Svenskar har helt enkelt lättare att prata om sin egen död än om sina närståendes.

Rapporten Svenskarna och döden – en rapport om livets slut genomfördes av Novus på uppdrag av Fonus. Undersökningen genomfördes via webbintervjuer i Novus slumpmässigt rekryterade Sverigepanel. Totalt gjordes 4741 intervjuer mellan 30 juni och 20 juli 2023.

Annons