Catharina: Jag gifte mig med en man som hatade kvinnor

Se också: Tove testar #5 – Rengör silversmycken med bikarbonat

Efter reklamen: Se också: Tove testar #5 – Rengör silversmycken med bikarbonat

Vi träffades på en fest. Pär och jag blev väldigt attraherade av varandra, flyttade snabbt ihop och efter knappt ett år gifte vi oss i rådhuset. Vid det laget hade han visat upp mindre trevliga sidor, men dem rationaliserade jag bort. Tre år senare hade mitt liv börjat falla i bitar.

Jag drev en egen firma när jag mötte Pär. Han brukade säga hur imponerad han var av att jag byggt upp företaget på egen hand och kunde försörja mig. Snart skulle jag försörja honom också…

Pär hade delad vårdnad om två barn och eftersom även jag hade två barn var det viktigt att den biten fungerade. Varannan vecka hade vi alla fyra barnen hos oss, övriga veckor var det bara vi två.

Jag förstod tidigt att han hade det knapert ekonomiskt. Han hade en lång historia av kortare anställningar och problem med auktoriteter. Senast hade han arbetat som taxichaufför, men åkt fast för fortkörning och förlorat körkortet. Enligt honom var det chefens fel. Det var alltid samma sak med Pär – han skyllde på andra.

När månaderna gick utan att han fick något nytt jobb försvarade jag honom inför mina vänner. Men sanningen var att han knappt sökt något, inget lät ”tillräckligt intressant”. Under tiden stod jag för nästan alla kostnader, även hans barns.

Försvarade hans beteende

I början var Pär så tacksam och kärleksfull att jag mådde bra av att kunna hjälpa till. Han placerade mig på piedestal och sa att jag var den mest generösa kvinna han träffat. För mig symboliserade det oss. Även under mörka stunder var det så jag valde att se på vårt förhållande. Att det fantastiska var kärnan, och det jobbiga inte betydde lika mycket.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Men när smekmånadsfasen var över började vi gräla. Jag hade försörjt honom hela tiden, men om jag ifrågasatte situationen vräkte han ur sig anklagelser. Ofta fick han mig att tro att han hade rätt. Att jag var ytlig och materiell och kränkte honom med mina krav. När vi träffade vänner kunde han avbryta mig eller vifta bort mina åsikter.

Med tiden blev han allt otrevligare. Det var som att skala av lager av kärleksfullhet och medmänsklighet, och det värsta var att jag trodde att förändringen var mitt fel.

Den känslan fick jag extra starkt vid ett tillfälle då det var tjafs mellan barnen. När jag försökte gå emellan skrek min son att han inte ville bo hos oss längre. Jag stängde in mig i sovrummet och grät. Pär kom in, såg äcklad ut och gick därifrån utan ett ord.

– Jag som trodde att du var så stark, sa han när vi lagt oss. Det var en chock att se dig så där.

Och jag bad om ursäkt…! Det var absurt.

Förhållandet med Pär slet ner mig. Efter tre år hade jag tappat bort mig själv. Jag var förvirrad, grubblande, olycklig. Vi hade knappt något sexliv längre eftersom Pär gav mig elaka pikar om min vikt. Envist hängde jag fast vid min bild av honom som underbar, trots allt. Jag klarade inte av att slå sönder myten om vår fantastiska ”kärna”.

Men jag var på väg dit.

Han bröt ihop

Det var min exman Tomas som hjälpte mig att ta det första steget. När han frågade hur jag mådde började tårarna rinna. När jag kom hem var Pär på uselt humör, vilket bara förstärkte Tomas ord: ”Om han inte får dig att må bra, då är det inte kärlek…”

Två veckor senare fattade jag mitt beslut. På skakiga ben sa jag till Pär att jag ville separera. Då hände något som jag aldrig kunnat vänta mig: han bröt ihop och grät som ett barn! Samma man som behandlat mig med sådant förakt när jag själv varit ledsen.

Min motståndskraft bara försvann. Vi älskade passionerat och jag lovade att stanna. Under några veckor var Pär lika charmig som i början. Sedan såg han mig prata med en man på en fest och ägnade hela vägen hem åt att vara vidrig.

Lite senare fick jag tillfälle att tala med hans exfru – och hon hade samma erfarenheter som jag.

– Jag har undrat hur länge du skulle stå ut, sa hon.

Nu har det gått två år sedan Pär och jag skildes. Jag håller kontakten med hans barn, men inte med honom. Pärs behov var gränslösa, det var som att försöka fylla en bottenlös brunn. Kanske älskar han kvinnor, men hatar hur sårbar de gör honom. Kanske försöker han kompensera för sin egen osäkerhet genom att göra kvinnan han lever med svagare.

Sedan skilsmässan är mina barn mycket gladare och det är jag också. Jag hoppas att jag en dag träffar en man att dela livet med, men just nu bara njuter jag av att få vara singel!