Chocken: Bästisarna Lotta och Pernilla visade sig vara systrar

Systrarna Lotta Foo och Pernilla Foo i Örebro.

För fem år sedan fick Lotta Foo och Pernilla Foo, bästisar sedan gymnasietiden, veta att de var biologiska systrar på pappans sida. Livet vändes upp och ner, och känslor av både glädje, sorg och avundsjuka revs upp. I dag är de mer sammansvetsade än någonsin.
– Min syster är min själsfrände, säger Lotta.

De är sprudlande glada och allvarliga om vartannat. De är lika förtjusta i att prata båda två – men låter alltid den andra tala till punkt, måna om varandras känslor och tankar. De delar en osannolik historia och känner sig för första gången redo att berätta den för omvärlden.

– Varje gång vi pratar om det får jag nypa mig i armen för att fatta att vi inte bara är bästisar, utan faktiskt också systrar, säger Pernilla Foo och skrattar.

Hon är 51 år och systern Lotta Foo har hunnit fylla 52. Det har gått fem år sedan den dagen ett mejl landade i Lottas inkorg. Ett mejl som skulle komma att ställa hela tillvaron på ända och som innebar innerlig glädje, men också till en början sorg och avundsjuka.

Redan i unga år kände jag att jag saknade en pusselbit i livet

Kände inte till sin pappa

Men historien om Lotta, Pernilla och deras unika systerskap går längre tillbaka i tiden än så. Den tar sin början i slutet av 60-talet, då två flickor föds i Örebro. Lotta växer upp med en ensamstående mamma som bara är 17 år gammal när Lotta kommer till världen. Någon pappa finns inte med i bilden och det tär på Lotta att inte veta något om honom.

Lotta Foo och Pernilla Foo i Örebro.

Lotta och Pernilla var båda över 40 när de fick veta att de är biologiska systrar på pappans sida. Foto: Alexander von Sydow

Otaliga nätter ligger Lotta vaken i sin säng hemma i flickrummet och fantiserar om honom. Vem han är, hur han ser ut, och hur bra allting ska bli den dag han äntligen kommer in i hennes liv. Hur ensamheten och avundsjukan hon känt under sin uppväxt ska klinga av och hur hon ska bli precis som sina kompisar, som har två föräldrar med sig på skolavslutningar eller luciaframträdanden.

Zahra fick sitt livs chock: ”Min mamma var egentligen min syster”

– Redan i unga år kände jag att jag saknade en pusselbit i livet. Då, för 52 år sedan, fanns det inte så många brunögda och mörkhåriga i Örebro, så jag kände mig alltid ganska ensam. Det har alltid varit min högsta dröm att få veta vem min pappa är, säger Lotta.

Blev bästa vänner i gymnasiet

I samma stad växer Pernilla upp. Föräldrarna separerar när hon är sju år och Pernilla bor efter det hos sin mamma. I perioder har hon bara sporadisk kontakt med sin pappa. Under 1980-talet träffas Lotta och Pernilla när de börjar samma gymnasieskola. De känner omedelbart en samhörighet. De umgås jämt, kallar varandra för bästisar och under en period flyttar Lotta till och med in hos Pernilla och hennes mamma.

– Vi satt i princip ihop och gjorde prick allting tillsammans. Och redan då började vi av någon anledning fantisera om att vi kunde vara systrar. Vi visste att Lottas mamma umgicks med kompisar till pappa och vi märkte på våra mammor att de kände igen varandra på namnet. Men mer än så var det inte, säger Pernilla.

Pernilla Foo och Lotta Foo i Örebro under 1980-talet.

Pernilla och Lotta var bästa vänner redan under gymnasietiden. Foto: Privat

Tappade kontakten efter flytten

I slutet av 1980-talet flyttade Lotta till Stockholm. Hon jobbade inom hotellbranschen, gifte sig och fick så småningom tre egna barn. När hon själv blev mamma för första gången blev tankarna på den egna pappan ännu starkare.

Irene lämnade sina barn för att hitta sig själv:

– Det var en tomhet att inte känna till mina rötter och på ett sätt har jag alltid känt mig halv. När jag gick med mina barn till BVC och de frågade om det fanns några sjukdomar i släkten kunde jag inte svara, och det var jättejobbigt. Det tog så mycket energi och tankeverksamhet, och under en lång tid gick jag i terapi för att lära mig att lägga locket på och känna mig nöjd med livet ändå. Och till sist lyckades jag förlika mig med att jag aldrig kommer att få veta svaret, säger Lotta.

Jag fattade ju att om vi skulle göra ett DNA-test så skulle jag få upp förhoppningarna

Skådespelaren Sofi Helleday hittade sin pappa efter 49 år

Under åren i Stockholm – det blev totalt 25 stycken – tappade Lotta och Pernilla kontakten. Livet kom emellan, även Pernilla fick barn och utbildade sig till psykolog. Men så bestämde sig Lotta för att flytta tillbaka till Örebro. Flyttlasset gick 2014 och av en slump träffades de två forna bästisarna på ett gym i samband med ett spinningpass.

– Vi började umgås efter det och hamnade direkt tillbaka i den där känslan av samhörighet och kärlek som vi hade i gymnasiet. Det var som om tiden stått still. Och ganska snabbt började vi prata om att Lotta fortfarande inte visste något om sin pappa. Så jag frågade om jag fick luska lite med mamma, säger Pernilla.

Bestämde sig för att göra DNA-test

Och det gav snabbt resultat – Pernillas mamma bekräftade att Lottas mamma och Pernillas pappa hade haft en flört en gång i tiden. Pernilla blev ivrig. Hon började googla på hur man gör ett DNA-test och fantiserade om hur det skulle vara att ha Lotta som en syster. För Lotta var känslorna till en början väldigt blandade.

Lotta Foo tillsammans med sin syster Pernilla Foo i Örebro.

Lotta var 46 år när hon reda på sitt ursprung. Foto: Alexander von Sydow

– Jag kände att "herregud, ska jag verkligen öppna den här dörren igen, som jag har låst och bommat igen och stoppat undan långt inne i mitt hjärta?". Jag fattade ju att om vi skulle göra ett DNA-test så skulle jag få upp förhoppningarna. Men min dåvarande man var mer realistisk och sa "vad är oddsen att ni skulle vara systrar? Kom ner på jorden, ha inga förväntningar".

Shit, min pappa är också Lottas pappa. Det var så surrealistiskt

Till sist blev nyfikenheten ändå för stor och Lotta bestämde sig. Testen beställdes och damp ner i brevlådan. Pernilla och Lotta topsade sig, förseglade igen kuvertet och skickade tillbaka det till företaget. En nervös väntan tog vid. Samtidigt som de förväntansfullt såg fram emot svaret, började Pernilla känna sig lite illa till mods. Hon hade inte berättat för sin pappa att hon hade gjort testet och nu undrade hon om det verkligen var rätt beslut.

– Jag funderade mycket på om jag hade gått bakom ryggen på pappa genom att inte berätta det. Samtidigt tyckte jag att det var onödigt att väcka den tanken hos honom om det sen visade sig att vi inte var släkt. Fram tills vi skickade in testet var det som en euforisk känsla, tänk om vi faktiskt var systrar. Men sen kom farhågorna, för vad kommer det att innebära för alla som är inblandade, om vi är systrar?

Fick veta att de var biologiska systrar

Så en dag i mitten av mars 2015 kom det där mejlet. Lotta satt hemma med sin familj och åt födelsedagsfrukost för att fira äldsta sonen när det plingade till i hennes telefon. Som en ren reflex öppnade hon mejlet – trots att hon och Pernilla bestämt att de skulle läsa svaret från DNA-testet tillsammans – och där stod det svart på vitt: "Som du kan utläsa av svaret är Charlotte och Pernilla biologiska systrar".

– Jag blev säkert helt kritvit i ansiktet, det kändes som om blodet slutade rinna i kroppen. Jag sprang in på toaletten och började gråta. Min ex-man fick på något sätt iväg barnen till skolan, och då kunde jag ringa Pernilla och berätta, säger Lotta.

Pernilla Foo med sin syster Lotta Foo i Örebro.

För Pernilla har vetskapen att hon och Lotta är systrar lett till känslor av både glädje och avundsjuka. Foto: Alexander von Sydow

– Klockan var sju på morgonen och även om vi pratar i telefon varje dag, minns jag att jag blev förvånad över att Lotta ringde så tidigt. Och så sa hon "du är ju för fan min syrra!". Jag blev helt kall, det är jättesvårt att beskriva känslan. Det var så sjukt häftigt och samtidigt låg farhågorna så nära. Shit, min pappa är också Lottas pappa. Det var så surrealistiskt, fyller Pernilla i.

Skrev ett långt brev till sin pappa

Lotta minns att hon gick omkring som i en dimma de kommande dagarna. Hennes största dröm hade gått i uppfyllelse – hon visste nu vem hennes pappa var. Samtidigt som drömmen blivit verklighet, grep rädslan tag om henne och frågorna hopade sig. "Tänk om han inte vill träffas? Vet han om att jag finns? Varför har han i så fall inte tagit kontakt?".

Och han sa: "Arg? Om jag har en dotter blir jag bara glad. Jag ska ringa henne ikväll"

– Jag var nog väldigt rädd för att bli förskjuten, för att han inte skulle vilja ha med mig att göra. Men jag sa till Pernilla att jag ville skriva ett brev till honom, ett brev som jag skrivit miljoner gånger inne i mitt huvud. Jag gick och köpte det finaste brevpappret och den finaste pennan jag kunde hitta. Det var nog någon liten person inom mig som valde det där pappret, säger Lotta.

Hon tog sitt fina brevpapper och satte sig för att skriva. Orden forsade ut, hon skrev och skrev – om sig själv, om hur hennes liv sett ut, och hur hon genom DNA-testet fått reda på sitt ursprung.

Nadja och Gustav hittade sina släktingar: ”Min familj trodde att jag dött vid födseln”

– Jag öppnade mitt hjärta på de där fyra sidorna. Sen visste jag inte hur jag skulle avsluta. Min högsta önskan var att bli en älskad dotter, men vem fan vill ha en 46-årig dotter? Jag avslutade i alla fall med att säga att jag bara behövde skriva det här brevet och så lade jag till mina kontaktuppgifter och klistrade igen brevet.

Glädje blandades med avundsjuka

Flera dagar låg brevet på Lottas diskbänk. Hon kunde inte förmå sig att lägga det på lådan. Men till sist bara gjorde hon det. Hon hade räknat ut att det skulle landa i hennes pappas brevinkast dagen efter han kom hem från en långresa. För Pernilla blev nervositeten nästan lika stor som hos Lotta. Vad skulle hennes – deras – pappa tycka om att hon hade gjort DNA-testet utan att berätta det för honom?

– När han ringde mig den kvällen brevet kommit fram var han precis som vanligt, han pratade om barnen och resan. Sen på slutet sa han plötsligt "du förresten, jag har fått ett brev från någon som heter Charlotte".

Systrarna Lotta Foo och Pernilla Foo i Örebro.

Lotta och Pernilla står i dag varandra närmare än någonsin. Foto: Alexander von Sydow

Mer än så hann han inte säga förrän Pernilla hasplade ur sig hela historien. När hon hade berättat hur det låg till, undrade hon försiktigt om han var arg.

– Och han sa: "Arg? Om jag har en dotter blir jag bara glad. Jag ska ringa henne ikväll". När vi hade lagt på var det verkligen blandade känslor och jag kände mig faktiskt avundsjuk. Jag och pappa har äntligen en fungerande relation, ska jag behöva dela honom med Lotta nu?

Träffade sin pappa för första gången

För Lotta var det nästan överväldigande att ta emot samtalet från sin pappa. Gråten tog över när hon hörde hans röst och av det där första samtalet minns hon inte mycket mer än att de bestämde att de skulle ses inkommande söndag – och att de båda ville att Pernilla skulle vara med.

Några dagar senare ringde pappan upp igen – han ville inte vänta till söndag. Hade det redan gått 46 år ville han inte att det skulle gå ännu fler dagar i onödan innan de fick ses.

Att ha en syster, en medresenär i livet, vid sin sida är ovärderligt

– Då blev jag rädd att han bara ville ha det överstökat. Jag kunde inte ta till mig den kärlekshandling det faktiskt var. Men vi bestämde i alla fall att vi skulle ses redan på fredagen. Pernilla hämtade mig med sin bil och när vi satt där kändes det som om jag var utanför min kropp, att jag tittade på mig själv uppifrån. Jag trodde att jorden skulle sluka mig. De där stegen från parkeringen in i huset... Jag vet inte om jag hade vågat gå in om inte Pernilla hade varit där.

Madeleine förväxlades som bebis – hamnade i Sverige

Mötet blev speciellt. Även om nervositeten var monumental, säger Lotta att hon omedelbart kände att det här var rätt.

– Jag kände i hela min kropp, i varenda cell, hårstrå, i hela mig att det är honom jag har väntat på. Där står han, min pappa.

Har släppt avundsjukan

Mötet blev fyra timmar långt. Skratt blandades med gråt, det var glädje och sorg på samma gång. Glädje över att ha funnit varandra, och sorg över alla år de gått miste om. Hos Pernilla blandades den stora glädjen över att ha fått en syster med en smygande känsla av svartsjuka och ovilja att behöva dela sin pappa.

Det har tagit tid, men i dag säger hon att glädjen är det enda som finns kvar.

– I dag är jag så tacksam över att jag har jobbat med mig själv och kan förhålla mig till det på ett annat sätt. Jag fick jobba jättemycket med att inte hamna i missunnsamhet, utan tänka att de har all rätt att utveckla en egen relation. Nu skulle jag säga att min och pappas relation har blivit mycket bättre av allt som hänt. Vi pratar mycket mera nu än tidigare och det känns mer genuint, säger hon.

Pernilla Foo och Lotta Foo spelar in sin podd Foo Fajters i Örebro.

Nu har Pernilla och Lotta startat en podd tillsammans. Där delar de med sig av sin osannolika historia, men berättar också med humor och värme om hur de har jobbat med självutveckling. Foto: Alexander von Sydow

Har startat podden Foo Fajters tillsammans

Att Pernilla och Lotta betyder mycket för varandra går inte att ta miste på. De delar allt med varandra, pratas vid varje dag och är stöttepelare, bollplank och en tröstande axel på en och samma gång.

– Sedan jag flyttade tillbaka till Örebro har vi båda genomgått varsin skilsmässa och flera andra tuffa saker. Att ha en syster, en medresenär i livet, vid sin sida är ovärderligt. Min syster är min själsfrände. Vi känner varandras inre och det finns ingen känsla eller tanke som är för ful för att dela med henne.

De senaste åren har deras relation stärkts. De firar födelsedagar och högtider tillsammans, de delar samma efternamn och umgås så mycket de hinner. Både Pernilla och Lotta är intresserade av personlig utveckling och har ägnat mycket tid åt att jobba med sig själva. Det har bland annat resulterat i att de har startat en egen podd som har fått namnet Foo Fajters.

– Där vill vi dela med oss av vår historia och vår resa till självkärlek. Förhoppningsvis kan vi inspirera andra till att fundera över hur man lever sitt liv. Både jag och Lotta har haft anledning till att jobba med oss själva, och jag tror att det är värdefullt i vår relation i dag. Vi känner varandra så innerligt på djupet, är medvetna om varandras rädslor och kan stötta och föra varandra framåt, säger Pernilla.

Lotta Foo och Pernilla Foo på omslagsbilden för deras podd Foo Fajters.

I podden Foo Fajters

Inte bittra över de år som gått

Att det skulle ta över 40 år innan de fick veta att de var systrar är ingenting de känner ilska eller bitterhet över. Tvärtom tror de att tidpunkten var helt rätt.

– Om vi hade fått veta det när vi var 16 år hade vi inte suttit här i dag och haft den djupa relationen vi har, det är jag övertygad om. Det hade troligtvis lett till skitsnack och missunnsamhet, säger Pernilla.

Lotta håller med sin syster, samtidigt som hon också ser en annan sida av myntet.

– Jag kan känna en stor sorg över att jag inte hittade min pappa förrän jag var 46 år. Samtidigt känner jag att det var dags nu, jag var redo och han var redo. Givetvis hade jag velat hitta honom tidigare, men jag har honom nu och det är det som räknas.

Sathima hittade okända syskon: ”Jag tittar alltid efter halvsyskon på stan”

Mer intressant innehåll hos allas.se: