Clara: Jag räddade en främling – hade änglavakt

5 dödsolyckor som inträffat på filminspelningar

Jag har alltid haft respekt för väder. Inte av rädsla, mer en slags vördnad för naturens krafter. Kanske beror det på att jag är uppvuxen vid kusten, där himlen snabbt kan växla mellan ljusblå frid och stålgrått raseri.

Min far kom från en generation av fiskare och flera av hans äldre släktingar hade mött sitt öde på havet. Därför lärde jag mig tidigt att aldrig underskatta naturen.

Numera, när jag arbetar som fastighetsförvaltare på ett stort bostadsbolag, består mitt liv mer av Excel än av naturens tvära kast mellan ebb och flod. Men varje gång jag återvänder till min hembygd, där vi behållit en fiskebod som jag och mina syskon delar som fritidshus, minns jag min barndom med pappas och farfars berättelser och jag grips alltid av samma känsla. Att vara i och med naturen ger känslan av att vara en del av något man inte själv kan kontrollera. Allt man kan göra är att anpassa sig.

Dagen när det hände var egentligen en helt vanlig dag. Jag hade tagit några dagars semester, för att titta till fiskeboden och jag körde min bil utmed kustvägen från stan till hembygden.

Från bilstereon ljöd lokalradion med sin avslappnande mix av nyheter, reportage och musik och i mugghållaren mellan sätena tronade en termosmugg med kaffe. Jag tog det lugnt men höll ändå farten för att hinna fram innan det blev mörkt.

Mannen var skadad intill bilen

När det var dags för nyheter varnades det för stormbyar just i mitt område. Jag hade då någon timme kvar att köra och ännu såg himlen ljus ut. Men långt borta vid horisonten började skyn mörkna och jag fick en olustig känsla. Stormar kan komma snabbare än man tror, det visste jag. Men jag trodde ändå att jag skulle ­hinna fram till stugan i tid.

Jag var bara ett par mil från målet när hela världen började förändras omkring mig. Vinden hade ökat snabbt – nu slog den mot sidorna av bilen som om den ville välta mig. Samtidigt började det regna, ett regn som snabbt tilltog i styrka. Det formligen öste ner och vindrutetorkarna hann knappt med att få bort vattnet. Sikten gick från att vara dålig till usel och bilen krängde över vägbanan.

När jag skymtade en ­rastplats svängde jag in och parkerade. Plötsligt såg jag en skepnad i det angränsande gräset.

Först trodde jag att det var ett bylte med kläder som låg där men så upptäckte jag att det rörde på sig och ­hjärtat for upp i ­halsgropen. Jag steg ur bilen, gick ut i hällregnet och stormen och småsprang mot personen som låg där.

Han låg på sidan, med ena armen konstigt vinklad och jackan halvt uppdragen av vinden.

– Hallå! Hallå, hör du mig! ropade jag men fick ingen­ ­reaktion.

Jag gick närmare, hukade mig. Då rörde han på huvudet.

– Bilen … jag satt fast … kröp ut, viskade han.

Då först upptäckte jag bilen som kört av vägen ett tjugotal meter längre fram. Den stod halvvägs ner i diket och över den låg en stor trädgren som hade spräckt vindrutan.

Mannen var i 60-årsåldern, det grå håret genomvått av regn, jeansen leriga. I pannan rann en långsam rännil av blod och jag förstod att han hade skadat huvudet. Men han var vid medvetande och klar i huvudet och jag hoppades och trodde att han bara var lindrigt skadad.

Jag kände dock, när jag ­rörde vid honom, att han var väldigt kall och jag skyndade till min bil och hämtade en filt som jag bredde över ­honom. Därefter ringde jag larmnumret och bad om en ambulans.

Han var en riktig vardagshjälte

Det kändes som om det tog en evighet innan ambulansen kom. En evighet under vilken jag satt vid hans sida, höll hans hand och försökte få upp hans kroppsvärme.

– Jag heter Rolf ... fick han mödosamt fram. Och du ... du är väl en ängel?

Jag var tvungen att le mitt i oron.

– Nej det är jag verkligen inte. Jag heter Clara och var på väg till min lilla fiskebod i byn ett par mil bort när jag kände att jag inte vågade köra längre.

En evighet – som ­egentligen bara var knapp halvtimme. Längre tid än så tog det inte förrän ­ambulansen kom och tog över.

Jag drog en suck av lättnad när ambulanspersonalen skickligt och rutinerat undersökte honom och lade honom på en bår som de rullade in i ambulansen.

– Du är en riktig vardagshjälte, sa en av ambulanssjukvårdarna till mig och Rolf sa med svag röst:

– Ängeln Clara ...

Jag såg länge efter ambulansen när den körde iväg mot stan och lasarettet.

Vid det laget hade den värsta stormen börjat mojna något och regnandet hade minskat så jag bestämde mig för att köra den korta biten till stugan. Väl där tände jag genast eld i spisen, tog av mina genomvåta ­kläder och bytte till torra.

När kvällen kom låg jag länge vaken och funderade på Rolf. Vem var han? Hur mådde han? Måtte hans skador inte vara allvarliga ...

Jag räknade inte med att se honom igen. Det enda vi visste om varandra var varandras förnamn och det kommer man inte långt med. Det var i alla fall vad jag trodde, men några dagar senare fick jag ett meddelande på ­Facebook. När jag kollade på personens profil kände jag igen Rolf, så som han såg ut när han inte var skadad, nerkyld och genomvåt av regn.

Det visade sig att även Rolf hade anknytning till min hembygd – och att han hade en bror som bodde i byn där jag hade min fiskebod. Han hade frågat runt efter en Clara som hade en stuga där och fått napp och nu ville han tacka.

På lasarettet hade man snabbt konstaterat att han inte var illa skadad. Ena axeln hade gått ur led och han hade fått sy några stygn i pannan men i övrigt var han i god form och när han fått upp kroppstemperaturen hade han fått komma hem.

Jag messade genast ett svar och gav honom mitt telefonnummer. Han ringde direkt och vi pratade länge.

Innan vi pratat färdigt bad han att få bjuda mig på kaffe en dag – och det fick han.

Sedan dess ses vi varje gång jag åker till mitt smultronställe och jag tänker ofta på vilken tur det var att jag körde in på den där rastplatsen.