Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjSkilsmässaFöräldraskap

Elisabeth: Lurades av en sol-och-vårare på klassåterträffen

10 jul, 2024 
Anonym läsarberättelse
Två glada personer skålar
Foto: TT/Shutterstock (arrangerad bild)
Jag mindes inte Peter från skoltiden men han visade sig vara både trevlig och charmig. Tyvärr bar han på en hemlighet som han behöll för sig själv.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
Se också: Tove testar #5 – Rengör silversmycken med bikarbonatBrand logo
Se också: Tove testar #5 – Rengör silversmycken med bikarbonat

Jag var tillbaka i Uppsala för att delta i en återträff tillsammans med klasskamraterna från gymnasiet. 20 år hade gått så det kändes kul att få träffa dem igen.

Efter studenten var vi några som fortsatte att umgås, men sedan flyttade jag till London och tappade kontakten med dem. Det blev mest några korta meddelanden i samband med jul och födelsedagar.

När jag väl återkom till Sverige hamnade jag i Malmö, där jag fick ett attraktivt jobb. En av de som höll i återträffen var Cilla, den jag umgåtts mest med under sista året på gymnasiet.

Hon hade man och barn och bodde i Stockholm numera. Hon var sig lik och det var jättekul att träffa henne igen. Tyvärr var hon upptagen med arrangemanget, därför hann vi inte prata så mycket när jag dök upp.

Annons

– Vi får ses senare, efter middagen och kaffet, sa Cilla och gav mig en kram.

Innan det var dags att sätta sig till bords fick vi som ­kommit i god tid möjlighet att mingla en stund. Jag är inte mycket för den sortens ­umgänge utan känner mig mest bortkommen vid mingel.

Vi var trots allt en hel del personer från fyra olika avgångsklasser. Det märktes att många kände varandra rätt väl och de samlades i små ­grupper.

Jag kände mig rätt utanför, tills jag hittade en själsfrände från parallellklassen, Katja, som visade sig vara väldigt trevlig.

Jag hade gärna fortsatt att prata med henne men nu klingade det i en klocka och Cilla förklarade i en mikrofon att det var dags för middagen.

– Det är bordsplacering så slår er ner där ni hittar ert namn, förklarade hon.

– Det står på en lapp på tallriken, fyllde en kille i som också var en av arrangörerna.

Jag mindes honom bara vagt från skoltiden.

Peter hade bott i New York

Stora dubbeldörrar slogs upp och i rummet innanför var långbord dukade. Det blev en hel del fniss och krockande medan vi letade efter våra respektive platser.

Annons

Jag hoppades att jag skulle hamna ­tillsammans med några jag ­åtminstone kände lite grann.

När jag äntligen hittade mitt namn hade många i närheten av min plats redan satt sig ner. Två av dem som satt mitt emot mig hade gått i min klass men det var inga jag umgåtts med på fritiden.

Mannen till höger kände jag inte alls. Min egen bordskavaljer hade inte kommit. Peter Norén stod det på lappen som låg på tallriken. Jag tänkte att han kanske fått förhinder eller blivit sjuk. Det kändes lite snopet.

Cilla och hennes arrangörskompisar hälsade oss välkomna och hoppades att vi skulle få en trevlig kväll tillsammans. Därefter fick de som satt vid bordet närmast buffén gå och hämta sin mat.

Det skrapade av stolar och ett sorl av röster utbröt när de ställde sig i kö vid buffén. Den lite stela stämningen började lättas upp. Jag ryckte till när jag hörde en röst bakom mig.

– Förlåt, jag tror att jag ­sätter mig här hos dig.

Jag vände mig om och såg upp på mannen.

Annons

– Om det är du som är ­Peter så går det bra, skojade jag och gav honom ett leende.

Mannen såg först förvånad ut, sen upptäckte han namnlappen på tallriken och sken upp som en sol.

– Ja, just det, Peter Norén, sa han och sträckte fram handen.

Jag presenterade mig och sa att han väldigt gärna fick sitta bredvid mig. Peter skrattade och slog sig ner på stolen.

Namnlappen stoppade han i kavajfickan. Lite udda, tänkte jag, men han kanske ville spara den som minne. Jag kände inte igen ­Peter sedan skoltiden och det gjorde inte de andra heller som satt närmast oss.

– Jag började inte förrän sista året, på vårterminen, förklarade Peter. Min familj flyttade mycket. Det blev en kort men intensiv skoltid innan det var dags att sätta på studentmössan.

Peter Norén visade sig vara en charmig man med en hel del humor. Under middagen fick jag veta att han efter gymnasiet fortsatt på universitetet och ­sedan varit bosatt i New York. Vi hade i alla fall något gemensamt, eftersom vi båda bott ­utomlands i många år.

Annons

När det var vår tur att hämta mat var Peter väldigt artig och drog ut stolen när jag skulle resa mig. Sådana gentlemän hade jag i stort sett bara träffat i England.

Efter maten hämtade han kaffe och en stor tårtbit till mig. Jag kände mig otroligt uppvaktad. Och en aning förälskad. Vinet tillsammans med Peters charm var en farlig kombination.

Medan vi drack kaffe ställde sig Cissi och de andra ­arrangörerna vid mikrofonen igen och berättade en del ­roliga anekdoter från ­skoltiden.

Under tiden passade jag på att betrakta min bordskavaljer i smyg. Han satt och log medan Cissi skämtade om en händelse i skolans idrottshall då klassen spelade innebandy och hon fått en boll i huvudet.

Likaså när de andra fortsatte med små korta tal. Sedan var det dags för en ­gemensam skål. Alla reste sig upp och utbringade en skål för arrangörerna som ordnat allt så fint.

Sedan vände sig Peter mot mig och höjde glaset.

– Jag är tacksam för att jag fick bli bordskavaljer till kvällens vackraste kvinna. Ärligt talat minns jag inte när jag haft så här trevligt med någon som jag bara känt en kort stund.

Annons

– Nu tar du väl i, skojade jag men kände mig ändå smickrad över kommentaren. På något sätt kändes det som om Peter menade sina ord.

Eller också var det ett önsketänkande från min sida.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

– Det har ryktats om att det ska bli dans, sa Peter när vi satt oss igen. Jag hoppas att du inte tar illa upp om jag inte bjuder upp. Jag kan nämligen inte dansa.

Jag skrattade.

– Åh, så skönt. Då slipper du bli trampad på tårna. Jag är inte heller någon hejare på dansgolvet.När kaffet var urdrucket, tårtan uppäten och glaset med avecen tömt var det dags att resa sig. Nu skulle borden dukas av och lokalen förvandlas till dansgolv.

Annons

Folk började skingras och sätta sig med dem de kände innan. ­Peter tog min arm.

– Vi kan väl slå oss ner där borta, föreslog Peter. Kvällen är inte slut än.

Han tog tag i min arm och vi började gå mot en av soffgrupperna. I samma ögonblick kom en man med bestämda steg rakt mot oss. Han vände sig mot Peter.

– Tjenare, kan jag få prata med dig en stund.

Mannen nickade mot foajén och menade att de skulle gå dit och prata. Peter tryckte min hand.

– Jag är strax tillbaka, sa han. Du försvinner väl inte? Vi ses senare, eller hur?

– Visst, svarade jag.

Katja och en annan tjej som jag höll ihop med under skoltiden slog sig ner hos mig. Det var jättekul att prata med dem, men jag höll hela tiden uppsikt över dörröppningen där Peter försvunnit. Han kom aldrig tillbaka.

När musiken och dansen började fick jag veta vad som hänt. Den riktiga Peter Norén hade dykt upp, bortåt en halvtimme försenad, men då var alla platser upptagna.

Så han fick klämma in sig vid samma bord som arrangörerna. Eftersom det fanns en placeringslista kunde de snabbt konstatera att han egentligen skulle sitta till vänster om mig.

Jag har aldrig känt mig så dum. Och lurad! Den falske Peter kanske tog tillfället i akt att få en gratis måltid. Eller var han en sol-och-vårare?

Hur som helst kom jag undan med blotta förskräckelsen. Men jag fick kontakt med mina gamla skolkamrater igen. Den här gången ska vi inte tappa bort varandra. Med facit i hand ändå en lyckad kväll.

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons