Eva: Min son behövde en ny lever – hustrun vägrade hjälpa

Madeleine föddes med dödlig lungsjukdom

Det var en chock för mig och min man när vi fick veta att vår yngste son,
Joakim, tio respektive åtta år yngre än sina äldre bröder, Peter och Mikael, led av en obotlig leversjukdom.

Han var bara 40 år, mitt i livet. Han hade tagit en ­examen som dataexpert, flyttat långt hemifrån, träffat en tjej, gift sig och fått en liten pojke, vårt fjärde barnbarn.

Allt tycktes gå bra för ­honom, och det var som sagt en chock när vi fick veta att hans lever var förstörd.

Det fanns ingen bot, annat än en levertransplantation. Vår äldsta son Peter hade samma blodgrupp som Joakim, 0 negativ, och erbjöd sig att låta opereras. En människa har bara en lever, men man kan ta halva, som sedan växer ut igen.

Min sons fru gav oss kalla handen

Joakim bodde långt från oss och operationerna skulle göras i stan där han bodde. Det betydde att både min äldste son med fru, och min man och jag, som ville vara där när operationerna gjordes, måste åka dit.

Vi tog för givet att vi skulle få bo i yngste sonens hus, ett stort trevåningshus med fyra sovrum utanför stan. Men där blev det stopp. Joakims fru vägrade låta oss få bo där. Enligt henne skulle det bli för mycket arbete för henne att ha oss där.

Själv arbetade hon hela dagarna, och min och min andra svärdotters tankar var naturligtvis att vara till hjälp, och sköta om pojkarna medan de tillfrisknade efter operationen. Men det blev alltså nej, där fick vi inte bo.

Det betydde att vi måste hyra en lägenhet i stället, och vi hittade en lägenhet med två sovrum i närheten av sjukhuset, där vi fyra kunde bo tillsammans. Det visade sig i längden vara bättre, eftersom den låg så nära sjukhuset att man kunde promenera dit, vilket vi gjorde varje dag.

Svårt sjuk och i skilsmässa

Operationerna gick bra, och pojkarna kom hem från sjukhuset. Peter, som hade donerat sin halva lever, hade inga problem, men Joakim fick en infektion i magen och måste läggas in igen och opereras en andra gång.

Samma sak hände tre ­gånger till den hösten, bland annat över jul, och min make och jag åkte dit igen.

Efter den andra eller tredje sjukhusvistelsen begärde min svärdotter, Joakims fru, skilsmässa. Det betydde att min son, mellan sina fyra sjukhusvistelser, från september till ­december, också måste gå igenom en skilsmässa och hitta någon annanstans att bo.

Min son ska vara tacksam för två saker

Detta hände för snart ett år ­sedan. Min yngste son är nu frisk, hans nya lever fungerar bra och jag hoppas att han har kommit över sin skilsmässa.

Så här efteråt kan jag inte nog tacka min äldsta son för att han räddade sin lillebrors liv. Det är min förhoppning att bägge ska få vara friska i fortsättningen.

Och som jag ser det (som den ”elaka svärmor” jag är) har han all anledning att vara tacksam, inte bara för sin nya lever utan också för att han blev av med sin elaka fru.