Läsarberättelse: Mitt hjärta krossades av en förförare

En kvinna tittar på ett par som verkar flörta med varandra.

Foto: TT/Shutterstock (bilden är arrangerad)

För bra för att vara sann...
Ja, tack vare Jens vet jag att jag ska hålla mig borta från män som tidigt tar till stora ord.

För ett tag sedan satt jag på café med min väninna Sofie. Normalt sett brukar vi skratta och ha kul, men det här var inte en sådan dag. Sofie var nämligen djupt olycklig.

Ett par månader tidigt hade hon träffat en man, och det som börjat så bra – med blommor, gulliga meddelanden och stora ord – hade nu avslutats tvärt, utan någon som helst förklaring från hans sida.

– Jag förstår det verkligen inte. Han sa ju att vi skulle ut och resa till sommaren. Han började till och med att prata om barn, och det är bara ett par veckor sedan!

Hon fick tårar i ögonen. Jag räckte henne en servett och berättade en historia som kanske skulle kunna hjälpa henne. Den har i alla fall hjälpt mig.

Jag var bara ett par år över 20 när jag mötte Jens. På den tiden var jag glad och bekymmerslös, även om jag inte riktigt visste vad jag ville med mitt liv. Utbildning tänkte jag inte på, och att bilda familj var heller inte något jag övervägde vid den tidpunkten i mitt liv. Jag ville bara ha kul, så jag jobbade på i min pappas lilla företag och hade många vänner som jag umgicks med.

Innerst inne drömde jag nog om att hitta en stadig pojkvän. Och jag var hemligt förälskad i Mark, som jag gått i skola med, men där hade jag aldrig vågat ta något initiativ. I stället gick jag omkring och hoppades att han skulle göra det.

En kväll var jag bjuden på fest hos en väninna, och eftersom jag visste att Mark skulle vara där la jag extra mycket tid på mitt utseende. Tänk om det var i kväll vi skulle bli tillsammans!

Min sambo kunde inte hantera uppbrottet

Dessvärre visade det sig att jag bemödat mig förgäves. Visst var Mark där, och visst gav han mig en kram – men han gick redan efter en timme, då han bestämt något annat. Min besvikelse var så stor att jag övervägde att lämna festen. Men så kom Jens fram till mig.

Jag hade aldrig tidigare träffat honom, däremot hört talas om honom. Han var en sådan kille som alla tjejer blev förälskad i, hade min väninna Michelle berättat. Hon var kompis med Jens vän Rasmus.

Fick onda ögat

Att tjejerna skulle vara så galna i Jens hade jag svårt att förstå, nu när jag såg honom. Han var i alla fall inte särskilt snygg. Dock skulle det visa sig att han var både gullig och rolig, det märkte jag under kvällen då han ägnade mig mycket uppmärksamhet. Han hämtade öl och vin, frågade intresserat om mitt liv och berättade historier från sitt eget.

Även om jag inte var intresserad av honom på det sättet, så var jag smickrad, och det behövde jag efter besvikelsen med Mark. Det var många andra tjejer på festen, och jag la särskilt märke till en som gav mig onda ögat, men det brydde jag mig inte om. Jag ville bara ha kul och glömma Mark.

Men även om Jens var charmig, så var han ju inte Mark. Och besvikelsen blossade upp då och då under kvällen, så till slut bestämde jag mig för att bege mig hemåt. Jag sa hejdå till alla jag kände, och även till Jens.

Se också: 7 kärlekspar i serier – som verkligen inte har någon kemi alls

7 kärlekspar i serier – som verkligen inte har någon kemi
1:23

Efter reklamen: 7 kärlekspar i serier – som verkligen inte har någon kemi

(1:23)

Slå på ljud

– Nämen, du ska väl inte hem redan, sa han.

– Jo, det måste jag. Jag har en sak inbokad i morgon och behöver hem och sova, ljög jag.

– Åh nej, jag som trodde att det var du och jag i kväll, sa han och log.

Jag var lite berusad, men blev ändå generad. Jag var inte van vid att höra sådant, så jag fick brått att ta på mig jackan och smita ut genom dörren. På vägen hem kunde jag ändå inte låta bli att le åt det hela.

Likadant var det nästa dag. Då fick jag ett sms från Jens. ”Har snyggingen fått sin skönhetssömn nu?”

”Snygging” … Det hade ingen kallat mig tidigare. Varför kunde det inte vara Mark som skrev sådant?

Även om jag på sätt och vis blev glad över sms:et så svarade jag inte. Jag var ju inte intresserad av Jens, och ville därför heller inte uppmuntra honom.

För honom var kärleken som ett spel

Men det uteblivna svaret fick motsatt effekt. Jens gav sig inte utan fortsatte att skriva. Till slut blev det ändå så att vi stämde träff med Michelle och Rasmus inför följande helg.

– Vi är bara vänner, sa jag till Michelle.

– Jaså du, men jag känner Jens. Han vill inte bara vara vänner.

– Det blir han tvungen till! svarade jag med ett leende.

På fredagen hade Michelle, Rasmus, Jens och jag en superkul utekväll på stan och det var länge sedan jag skrattat så mycket. Först på morgonen avslutade vi allihop med frukost hemma hos Jens, vi hade köpt nybakade frallor på vägen.

Efter frukosten somnade Michelle och Rasmus i soffan, och jag reste mig för att lämna.

– Så, nu är det visst dags att gå, sa jag.

– Nej, stanna, sa Jens och log.

– Nej, jag ska gå, och du vet att det är det som gäller, sa jag och skrattade.

– Jaja, gå du bara, men du vet ändå att det blir vi två en dag.

– Haha, nej, det blir det inte, sa jag och gick.

Min pojkvän var ett monster på många sätt

När jag kom ut på gatan kunde jag ändå inte släppa det han sagt. Var det så? Skulle det bli han och jag en dag? Han var ju faktiskt rätt gullig, och rolig. Och framstod också som allt mer attraktiv ju mer jag lärde känna honom. Det var kanske trots allt inte så konstigt att så många tjejer var intresserade av honom.

När jag kom hem från jobbet på måndagen hängde en enorm blombukett på dörren till min lägenhet. En så stor bukett hade jag aldrig tidigare fått. Jag kunde inte undgå att bli glad.

Mjuknade långsamt

Under de följande veckorna mjuknade jag långsamt. Jag började att glädjas åt att höra ifrån Jens, och jag besvarade alla hans meddelanden. Vi möttes på café, hemma hos varandra eller på stan.

En fredag, efter ännu en kul kväll ihop med Rasmus och Michelle, gick jag och Jens hem till mig. Vi skulle egentligen bara ta en kopp kaffe, men det slutade med något helt annat.

Nästa morgon kysste han mig hejdå. Och innan han gick sa han:

– Vi ses, snygging.

När han gått låg jag kvar i sängen och bara log. Sedan somnade jag igen.

Tina: Jag klarade inte av att inleda en kärleksrelation

När jag vaknade efter ett par timmar kollade jag direkt mobilen för att se vad han skrivit till mig. Men han hade inte skrivit något alls, och det var verkligen inte likt honom. Jag var dock övertygad om att något bara kommit emellan och att han snart skulle höra av sig. Men nej, det kom inga meddelanden.

Jag ringde till Michelle och berättade.

– Åh nej, sa hon, du sa ju att du inte skulle bli förälskad i honom.

Jo, så hade jag ju sagt, men nu hade jag blivit det ändå. Och då hörde jag plötsligt inte ifrån honom alls. Jag förstod ingenting.

På tisdagen skrev jag till honom och frågade hur han hade det. Svaret dröjde några timmar. Sedan skrev han att det var bra med honom, och att han hoppades att det var det med mig också. Ingenting annat.

Jag förstod inte att Jens kunde uppföra sig så, och jag var gråtfärdig. Vad hade hänt, egentligen?

Helgen efter kom jag förbi det lokala caféet, och där såg jag Jens flirta med en annan tjej. Jag trodde knappt mina ögon.

Min nya kärlek var inte den jag trodde

Jag ringde till Michelle och grät. Hon försökte trösta.

– Han är inte värd det, han är inte värd dig, sa hon.

– Jag förstår inte, han sa ju att det skulle bli vi två, och allt möjligt.

Michelle suckade.

– Nu måste jag säga en sak som kommer att göra dig ledsen. Jag har pratat om Jens med Rasmus. Han säger sådana saker till alla, det är så han gör. Han är inte normal. Han håller alltid på med en massa tjejer samtidigt.

Jag kunde fortfarande inte tro det. Kan man verkligen uppföra sig på det viset?

Vänlig, men avvisande

Jo, det kunde man, blev jag varse. För senare träffade jag på Jens på stan, och han var vänlig men samtidigt avvisande. Inte alls den Jens som jag känt för ett par månader sedan. Plötsligt var det jag som stod och gav tjejen, som han snackade så förtroligt med, onda ögat.

Jag var olycklig, men jag kom över det med tiden.

Nu är det åtta år sedan jag mötte Jens. Under åren som gått har jag träffat flera gulliga män som jag kunnat lita på. Ändå har jag ännu inte hittat den rätte än.

Tack vare Jens vet jag dock att jag ska hålla mig undan män som tar till alltför stora ord till en början. Min erfarenhet säger mig nämligen att de bara är intresserade av dem som inte är intresserade tillbaka.

Det var den historien jag berättade för Sofie där på caféet. Jag hoppas att även hon kan ha nytta av den på något sätt.