Läsarberättelse: Jag klarade inte av kärleksfull närhet

Kvinna sitter i säng och ser ledsen ut. I Bakgrunden syns en besviken man.
Jag längtade efter en relation men samtidigt gav närhet mig panik. Under många år förstod jag inte varför. Sedan föll allt på plats.

Jag var 9 år när min pappa dog och efter det var det bara mamma och jag. När jag kom upp i tonåren och började träffa killar var mamma väldigt engagerad i mina relationer. Hon ställde många frågor och när jag hade träffat någon ny kille ville hon träffa honom innan vi gick ut tillsammans. Hon sa att hon inte ville behöva oroa sig i onödan och att hon kunde hjälpa mig att välja rätt.

Mamma pratade ofta om äktenskapet med pappa och hur bra de haft det. Hon hade träffat pappa när hon var 19 år och de gifte sig året därpå. När jag kom upp i samma ålder överförde hon den mallen på mig. Jag var inte det minsta intresserad av att gifta mig så ung, men det hade ingen betydelse för henne. Hon bedömde varje kille som dök upp i mitt liv som en potentiell make. Jag försökte hålla henne utanför mitt kärleksliv, men det var omöjligt så länge jag bodde hemma.

Pressade mig på info över luncher

Även efter att jag hade flyttat var det nästan lika svårt att få henne att sluta lägga sig i mitt privatliv. Förr hade hon frågat ut mig under frukostar och middagar och nu skulle vi i stället boka in luncher och ha långa telefonsamtal. Jag letade efter ursäkter för att slippa de där luncherna och kände ett allt större motstånd när hon ringde. Det här hängde alltid över mig och jag svalde mycket irritation under de där åren. Varje gång jag sa ifrån blev hon sårad och började ofta gråta. Hon brukade säga att hennes högsta dröm i livet var att få se mig lyckligt gift. Allt hon gjorde var ju för min skull. Det gav mig dåligt samvete och jag kände mig så elak som sa ifrån när hon bara ville hjälpa mig.

Läsarberättelse: Mamma var kär i min pojkvän

Det skulle gå många år innan jag förstod hur manipulerad jag blev och att hennes så kallade omtänksamhet egentligen var ett väldigt osunt kontrollbehov. Som dessutom saboterade mitt kärleksliv. Mönstret att fly från relationer började redan när jag var i tonåren. När jag var 17 år var jag riktigt kär för första gången, och killen och jag blev ihop. Mamma var på mig som en hök efter att hon fått veta det. En natt vaknade jag och kände bara att jag måste bort från alltihop och några dagar senare gjorde jag slut med honom. Det mönstret upprepades i alla relationer som följde. Jag kände panik och ett motstånd som inget bet på. Mina väninnor kunde ifrågasätta bäst de ville när jag abrupt avbröt ett förhållande som verkat så bra. Min reaktion låg bortom min kontroll. Jag bara kände ett behov av att bli fri.

Ville ha egen familj

Åren gick och mitt dåliga samvete för dem som jag sårat växte sig starkare över tiden. Jag kände ett allt större motstånd mot att ens ge mig in i någon ny relation. Hela processen tog så på krafterna. Men när jag hade träffat Martin kände jag att en förändring var nödvändig. Jag orkade inte ha det så som jag hade det längre. Jag var nu 37 år och ville ha äkta kärlek och en egen familj med barn. Om jag fortsatte så här skulle jag aldrig kunna få det, insåg jag.

Läsarberättelse: ”Mamma väntar barn med min pojkvän”

Jag bestämde mig för att skaffa hjälp och redan efter ett par gånger hos terapeuten började jag förstå hur min mammas kontrollbehov hade fått mig att revoltera. Mitt problem var inte relationerna i sig, utan hennes kvävande kontroll som jag försökte slå mig fri ifrån. Jag var öppen om min situation med Martin och vi tog det väldigt lugnt i början. Det fungerade och några år senare gifte vi oss och sedan fick vi två döttrar tillsammans.

Trots att jag nu är lyckligt gift fortsätter min mamma att lägga sig i mitt liv och äktenskap. Hon kommer med synpunkter kring allt ifrån barnens studieval till hur vi möblerar köket. Detta tar aldrig slut, och hon skäms aldrig över sina uttalanden eller tjatiga telefonsamtal. Hon tycker att det är hennes rätt att få veta allt som rör mig, eftersom jag ju alltid kommer att vara hennes dotter. Min mamma kommer nog aldrig att förändras, men i terapin lärde jag mig att hantera det. Jag fokuserar på det som är viktigt för mig och jag får inte längre dåligt samvete när jag prioriterar mitt och familjens välmående framför att tillfredsställa min mamma.

/Tina

Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)

Mer intressant innehåll hos allas.se: