Fatmas hantverk speglar alla familjer: ”Många saknade dockor som såg ut som de själva”

Fatma står framför en vägg med färggranna tavlor och har egensydda dockor i famnen och berättar om hur hon började sy dockor med olika hudfärg och färg på håret och hur verksamheten har växt och nu är nästa steg att skapa arbetstillfällen för kvinnor som står utanför arbetsmarknaden

Foto: Theresia Köhlin

När leksakshyllorna saknade dockor som liknade Fatmas barn sydde hon egna. Vännerna ville också ha dockor med brun hud, dockor med funktionsnedsättningar och dockfamiljer med mamma, mamma barn eller pappa, pappa, barn. Fatmas prisbelönta verksamhet – Watoto Arts – växer och nu är målet att skapa arbete åt utlandsfödda kvinnor som står utanför arbetsmarknaden.

Att stiga in hemma hos familjen Guettou/Noroozian i Järvastaden utanför Stockholm är som att omfamnas av en varm färgexplosion. Den orangea soffan och de färgstarka tavlorna anger tonen och på bästa plats i vardagsrummet finns ett stort arbetsbord. Dockor i olika färger och former samsas intill symaskin, färgprover och tyger. Det var här Fatmas och Hamids företag tog sin början.

– Jag var föräldraledig med våra pojkar Navid, 5, och Sami, 3, och ville köpa dockor till dem, men ingenstans fanns det dockor som liknade mina barn. På hyllorna fanns bara blonda dockor med vit hud, plastdockor som tillverkats i Kina. Jag lekte själv med Barbie, dockor som var blonda, vita och med skevt kroppsideal och förfärades över att vi inte kommit längre, säger Fatma och berättar att hon bestämde sig för att fixa sina egna dockor till pojkarna.

– Jag hade några travar med färgglada tyger som jag köpt i Nairobi, när jag hälsade på hos min syster som bor där och jobbar för FN. Nu kom tygerna till användning! Jag sydde dockor med mörkare hudfärg och färggranna kläder.

Sydde dockfamilj som representerade deras

Fatma sydde en hel dockfamilj som såg ut som deras, en familj som är en mix av Iran, Algeriet och Sverige.

Jag minns att vi hörde skottlossning och vi såg pansarfordon på gatorna

– Jag föddes i Sverige när mina föräldrar studerade i Uppsala. När jag var två flyttade vi hem till Algeriet igen. Det var där jag började i skola, lärde mig arabiska och umgicks tajt ihop med vår stora släkt. Sedan kom inbördeskriget och bomber och granatattacker blev vår vardag. Jag minns att vi hörde skottlossning och vi såg pansarfordon på gatorna. Jag minns också rädslan när fönstren sprack av tryckvågorna.

En bild från barndomen i Algeriet där Fatma sitter på en bädd med randigt överkast

Fatma föddes i Sverige men när hon var två år flyttade familjen tillbaka till Algeriet.

Foto: Privat

Tillvaron förändrades och den trygga uppväxten förvandlades i ett slag till en vardag med skräck och oro.

Ett inbördeskrig utbröt i Algeriet när regeringen stoppade ett parlamentsval som ett islamistiskt parti höll på att vinna, och landet hamnade i en terrorspiral.

– Flera av mammas kvinnliga läkarkollegor blev hotade, bortrövade och dödade. Det var farligt att leva i mitt hemland och det var då vi bestämde oss för att fly till Sverige.

Fann kärleken i Hamid

Fatma var nio år när hon kom till Sverige igen och hon växte upp i Västerås med sin syster, bror, pappa och mamma. Det var också i Västerås hon redan i tonåren fann kärleken i Hamid, som har sitt ursprung i Iran.

Detta är familjen Guettou–Noroozian

Namn: Fatma Guettou, 36, biokemist, Hamid Noroozian, 39, ingenjör, Navid, 5, Sami, 3

Bor: I lägenhet i Järvastaden.

Aktuella med: Normbrytande dockor som ska ge utlandsfödda kvinnor jobb samtidigt som dockorna bidrar till inkludering genom webshopen Watoto Arts. Watoto är swahili och betyder barn.

Watoto Arts webbplats finns här

– Fatma var 18 och jag 22 när vi träffades via gemensamma bekanta. Jag hade börjat plugga till ingenjör på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, berättar Hamid, som kom till Sverige som sjuåring när hans pappa, som jobbade för Asea i Iran, erbjöds en doktorandtjänst på KTH.

– I början bodde vi i Rinkeby. Vi kom hit i juletider och jag minns att allt doftade så annorlunda från julgranar och pepparkakor, skrattar Hamid, vars familj också flyttade till Västerås så småningom.

Hamid hade det inte lätt i grundskolan, klasskamraterna var inte snälla med honom. I gymnasiet blev det bättre. Hamid gick den naturvetenskapliga linjen och ville egentligen bli arkitekt. Han var en hårsmån från att komma in på utbildningen, men valde till slut en annan väg.

Fatma hade siktet inställt på att läsa biokemi och har både doktorerat och forskat i München och på Karolinska institutet.

– Nu jobbar jag på ett biotechföretag, men det handlar fortfarande om cancerforskning. Jag älskar verkligen mitt jobb, dockorna har hela tiden varit en bisyssla för mig, säger Fatma och konstaterar att hobbyn har växt till något mycket större än hon från början hade kunnat föreställa sig.

Renée stickar till hemlösa: ”Det känns som om jag gör något meningsfullt”

I dag är även Hamid involverad i familjeföretaget Watoto Arts och han har helt bytt inriktning i livet efter många år som ingenjör och stadsplanerare.

– Jag har alltid saknat att arbeta kreativt och sa faktiskt upp mig som ingenjör redan för några år sedan, då jag utbildade mig till videoredigerare på Medieinstitutet. Nu ansvarar jag för allt ifrån grafisk design och budgetarbete till uppskalning av vår produktion och inköp. Jag har fått ett helt nytt yrkesliv, som också passar bra med livet som småbarnsförälder.

Hamid berättar att han hämtar sönerna från förskolan redan vid 15-tiden och familjelivet snurrar på i ett betydligt behagligare tempo, även om företaget under sin uppbyggnadsfas kräver många timmars arbete.

Dockorna på Instagram

Det var Hamids idé att Fatma skulle lägga upp bilder på dockorna på Instagram. Responsen blev enorm! När vännerna fick syn på alstren ville de ha likadana, och spridningen i sociala medier gjorde att allt fler hittade till Instagramkontot.

Jag fick sy dockor utan en arm eller ett ben, dockor med glukosmätare, födelsemärken och sjal och dockfamiljer med pappa, pappa barn

– Jag sydde dockor till kompisarna och la ut bilderna på Instagramkontot. Allt fler började fråga efter dockor som såg ut som deras barn och familjer. Kommunikationen med följarna är så viktig och jag sydde det de ville ha. Jag fick sy dockor utan en arm eller ett ben, dockor med glukosmätare, födelsemärken och sjal och dockfamiljer med pappa, pappa barn – ja alla möjliga dockvarianter som inte finns i handeln. Många saknade dockor som såg ut som de själva.

Fatmas dockor fick ett rejält uppsving när de förra hösten vann två prestigefulla tävlingar för sitt kreativa sätt att skapa inkludering. Det ena var första priset i tävlingen För-orten i kategorin För-kvinnor.

Priset bestod av 125000 kronor i prispengar. Juryns motivering löd: ”Watoto Arts har en internationell potential samtidigt som de förändrar och förbättrar samhället lokalt. Dessutom har företagen starka värderingar och ett klart syfte som kan förändra och förbättra för väldigt många barn så att de aldrig behöver känna sig utanför igen.”

Fatma och Hamid vann dessutom en plats i Reach for changes inkubatorsprogram, något som pågår just nu.

För-orten – idétävling för unga entreprenörer

För-orten är en idétävling för unga entreprenörer och drivs av BLING, BK Bussenhus och Reach for Change. 2021 inkom 544 bidrag. Watoto Arts vann förstapris, ett startkapital på 125 000 kronor, i kategorin "för-kvinnor".

Samtidigt belönades företaget av stiftelsen Reach for change som stöttar idéer som gör livet bättre för barn. Priset är ett stödprogram med professionell coachning, affärsutveckling och ledarskap för att få företaget att växa hållbart.

Organisationerna bakom tävlingen tror på entreprenörskap som en starkt bidragande faktor för positiv samhällsförändring.

– Den ena vinsten gav pengar och den andra mentorskap, kombinationen är perfekt. Vi får hjälp med att omvandla mitt hobbyhantverk till riktig produktion. För pengarna har vi köpt in symaskiner och en stansmaskin bland annat. Det behövs för att vi ska kunna expandera, säger Fatma Guettou, som till en början sydde alla dockor själv och fortfarande broderar dockornas ögon och munnar för hand.

Skapar arbetstillfällen för utlandsfödda kvinnor

Nu har hon och Hamid tagit ett första steg mot målet att ge utlandsfödda kvinnor en chans till arbete, samtidigt som de får lära sig svenska. De vill bli fler!

Familjen busar i soffan med dockorna som mamma Fatma har sytt

Familjen busar med dockorna som mamma Fatma har sytt.

Foto: Theresia Köhlin

– Vi har redan ett samarbete med en kvinna som hjälper oss att sy. Många utlandsfödda har svårt att få arbete men de är väldigt duktiga sömmerskor, så det blir win-win för alla. Jag pratar arabiska och min man persiska, det underlättar kommunikationen. På sikt vill vi bredda verksamheten med docktillverkning på dagtid och workshops på kvällen. Vi vill skapa gemenskap och har jättemånga idéer, ler Fatma.

Nu finns en secondhand-kollektion med festkläder för funktionsvarierade – den första i sitt slag

Målet är att inte bara bruna barn leker med bruna dockor, utan att det blir norm att dockor kan se ut på olika sätt.

Dockan är någon man tar hand om och knyter an till och på så sätt får man en inblick i att vi må ha olika utseende men vi är lika mycket värda

– Vi vill att alla barn ska kunna leka med dockor som ser ut som dem själva och deras familjer, det är viktigt för självkänslan. Vi vill också att fler vita barn får möjlighet att leka med svarta och bruna dockor och dockor med olika funktionsvariationer. Dockan är någon man tar hand om och knyter an till och på så sätt får man en inblick i att vi må ha olika utseende men vi är lika mycket värda.

Se också: Emma fick revansch på catwalken i New York
3:29

Efter reklamen: Se också: Emma fick revansch på catwalken i New York

(3:29)

Fatma berättar om ett dockexperiment som gjorts av psykologer i USA, där både vita och svarta barn fått delta. Barnen fick välja vilka dockor de förknippade med egenskaper som snäll, elak, vacker och så vidare.

– Det sorgliga är att både svarta och vita barn pekade ut vita dockor som vackra och svarta dockor som elaka och fula. Experimentet som gjordes på 1940-talet har upprepats i modern tid och resultatet var detsamma. Det, om något, visar att våra dockor behövs. Med vår lilla kraft vill vi dra vårt strå till stacken för att förändra världen till det bättre.

Fatma säger att hon hoppas att hennes och Hamids dockor också kommer att användas på förskolor, där de kan användas för rollspel. Möjligheterna är många för att föra människor närmare varandra.

Sex av Fatmas dockor ligger på en orange

Fatmas dockor är olika men lika mycket värda.

Foto: Theresia Köhlin

– Jag fick höra att två familjer som var goda vänner i Sverige bytte dockfamiljer med varandra när den ena familjen flyttade till Australien. På så vis var de tillsammans ändå. Det är hjärtevärmande att få ta del av hur våra dockor används, säger Fatma.

Under pandemin har Fatma också fått beställningar på dockor föreställande farmödrar och mormödrar, i en tid då man inte kunnat träffas som vanligt. En annan beställning som berört Fatma lite extra är när en mamma som mist sitt barn hörde av sig och ville ha en ängladocka.

– Då sydde jag vingar på dockan. Det kändes fint. Det lilla barnet som de förlorat är fortfarande en del av familjen.