Fosterbarnet Ann Kristin och Maria blev systrar för livet

Ann Kristin Nilsen och Maria Besseberg kramar varandra.

Ann Kristin, bakom Maria, kom som fosterbarn till Marias familj när hon var 14 år. Det blev början på en stark vänskap.

Foto: Astrid Waller
För snart 30 år sedan öppnade Maria dörren till sitt hem. På trappan stod fosterbarnet Ann Kristin, som blivit akutförflyttad. Det blev början på en livslång vänskap.

Dagen då Ann Kristin stod vid deras dörr i vintermörkret hade 17-åriga Maria skrivit i sin dagbok: ”Kära dagbok, det var länge sedan jag skrev senast.” Hon fortsatte med att skriva om killar hon tänkte på, om lördagens fest – vad skulle hända där? Allra längst ner hade hon lagt till: ”Och förresten fick vi en ny flicka i huset i dag.”

– Det säger så mycket om livet. Det onormala var normalt, berättar Maria Besseberg, 44.

Att barn flyttade in var bara en vardagssak för henne och de tre biologiska syskonen. Under den tid då föräldrarna drev en fosterhemsverksamhet bodde runt 20 fosterbarn hos familjen Besseberg i Svelvik.

– Det var barn som behövde ett besökshem, bebisar som behövde någonstans att sova några nätter, eller barn och ungdomar som behövde ett mer permanent och tryggt fosterhem.

Maria ler det stora öppna leendet, det som hon mötte Ann Kristin med i dörren den där decemberkvällen för snart 30 år sedan.

Akut flytt till fosterfamiljen

För Ann Kristin var det en allt annat än normal dag. Hon hade blivit akutförflyttad från hemstaden, Bergen. Från hennes tidigare fosterfamilj där hon hade bott tillsammans med sina tre syskon de fyra föregående åren. Från stället där hon trots kaoset hon bar inom sig hade slagit rot. Från staden hon älskade, och där hennes biologiska föräldrar bodde.

Det enda Ann Kristin ville var att ta hand om småsyskonen och rädda den alkoholiserade mamman. Nu skulle hon omedelbart tas ifrån fosterhemmet och syskonen, till en familj på andra sidan landet, 50 mil därifrån.

– Jag hade inga ägodelar med mig, hade bara hunnit få med mig jackan. Det var förfärligt. Jag ville bara hem igen, berättar Ann Kristin Nilsen, 41.

Se också: Efter 11 års barnlöshet - då födde bästa vännen Hannahs barn

En ödesdiger dag - mötet med fosterhemsfamiljen

Hon blickar ut över Drammensfjorden från vardagsrummet hemma i Svelvik. Här bor hon med man och två barn. Det var här hon skulle stanna. Det hade hon inte trott den eftermiddagen då hon kördes hit som 14-åring.

Barnskyddskonsulenten som satt med henne i bilen hade kört en tur genom centrum för att visa flickan från Bergen ”staden”. ”Ska jag bo här!” hade flickan tänkt. Så öde, mörkt och trist.

För Ann Kristin var det en ödesdiger dag. Därför minns hon allt så tydligt. Även det första mötet med Maria, som skulle få knuten hon kände i bröstet att släppa.

Marias föräldrar var på ett möte när de fick meddelandet om akutförflyttningen och lämnade därför över ansvaret för att ta emot Ann Kristin den kvällen till den äldsta dottern. Huset var fullt, de hade en fosterson sedan tidigare och Maria fick bädda till henne på en madrass i sitt eget sovrum.

– Jag minns till och med vad du hade på dig, säger Ann Kristin och ler mot ”storasystern”.

Maria och Ann Kristin promenerar utomhus med vita hus i bakgrunden.

– Vi fick verkligen kontakt direkt. Kemin i den familjen var så bra, jag visste redan den kvällen att jag skulle trivas, säger Ann Kristin.

Foto: Astrid Waller

Dörren öppnades av en tjej i grön skjorta med brokadmönster och hästsvans, och det stora smittsamma leendet. Och inte minst kommer hon ihåg den sköna känslan hon fick när de satt i köket lite senare, snackade och åt mackor med sylt.

– Vi fick verkligen kontakt direkt. Kemin i den familjen var så bra, jag visste redan den kvällen att jag skulle trivas, säger Ann Kristin.

Familjen Besseberg skulle vara ett tillfälligt hem i tre dagar innan Ann Kristin skulle vidare till en fosterfamilj i Tønsberg. Men hon stannade istället i fyra år.

Maria har ofta tänkt på den där första natten. Vad pågick i huvudet på den lilla tjejen som låg på madrassen i hennes rum? Vad tänkte hon på? En flicka som dök upp utan bagage, vad förde hon egentligen med sig?

– Själv låg jag och grubblade över om killen jag var intresserad av skulle komma på helgens fest. Våra världar var så totalt olika där vi låg i samma sovrum.

Vill hjälpa andra fosterfamiljer och fosterbarn

Så börjar deras gemensamma historia. Den kvällen då de låg i varsin säng och stirrade upp i samma tak. De har ofta återskapat det där första mötet, så som de gör nu över en kopp kaffe hemma hos Ann Kristin.

I dag önskar de att deras så slumpmässigt sammanförda historia kan hjälpa andra fosterfamiljer att ta hänsyn till både fosterbarn och biologiska barn. Därför håller de det gemensamma föredraget ”Två historier under samma tak”, som ska inspirera andra till att omfamna de bra och undvika de kniviga situationerna som kan uppstå i ett fosterhem.

Ann Kristin var bara tio år gammal när hon och syskonen för första gången placerades i fosterhem. Hon minns kvällen som skulle bli ett livslångt trauma. Blinkande ljus från polisbilen som lyste upp det nattsvarta vardagsrummet. Grannarna som stod i sina fönster och såg på medan hon slets ut ur huset. Hon hade vägrat följa med och låst in sig på badrummet.

Hon önskar att de hade blivit förberedda på vad som skulle hända. Någon borde ha pratat med dem om övertagandet av vården, familjen borde ha fått mer hjälp. Föräldrarna borde ha behandlats med mer respekt och förståelse.

I sitt arbete i grundskolan möter hon idag ofta fosterbarn med liknande trauman. De vittnar om att de har känt sig kidnappade.

Tog stort ansvar hemma

Så länge som Ann Kristin kan minnas hade hon haft ansvaret för att hemmet skulle fungera. Båda föräldrarna var alkoholister. Pappan kunde ta sig samman för att jobba på sjön men när han kom hem kunde det spåra ur.

– Mamma hade många goda sidor, hon var snäll mot oss barn och gav oss kärlek. Men hon klarade inte av att ta hand om oss. Om dagarna sov hon ruset av sig så det var jag som gick upp om morgonen för att byta blöja och mata den minsta. Det var också jag som satt med bebisen om natten, säger Ann Kristin och fortsätter:

– När jag kom hem från skolan stod min lillasyster ofta och grät i lekhagen. Hon hade varken fått mat eller en ny blöja. Samtidigt blev jag utskälld av lärarna för att jag inte gjort mina läxor.

Fosterfamiljen vid en bil.

– Att hjälpa andra blev familjens projekt och jag ville vara delaktig. Jag var stolt över att vi gjorde någonting annorlunda, säger Maria. Foto:

Privat

Hon minns också helgdagarna som brukade börja så bra. Mamman hade varit snäll, tagit sig samman och gjort i ordning hemmet, och de kunde njuta i flera timmar. Men Ann Kristin satt med en klump i magen, för hon visste att allt skulle vara förstört innan kvällen hade hunnit börja. Förr eller senare skulle mamma ge efter.

– När pappa kom hem från jobbet på Nordsjön blev han förtvivlad av synen som mötte honom. Jag minns att han vankade av och an, skällde ut mamma och sa: ”så här kan ungarna inte ha det”. Det brukade sluta med drickande och bråk.

Ann Kristin försökte gå emellan och lugna dem så att grannarna inte skulle höra och ringa polisen, igen. Det fanns ingen tid över för att vara barn. När hon hamnade i sitt första fosterhem gick hon från att vara tyst och plikttrogen till ett orosmoment.

– Jag blev utagerande. Klarade inte av att vara still i skolan, skapade kaos i klassen och förstörde alla lektioner.

Stolt över familjen

Den första fosterfamiljen gjorde så gott de kunde. I dag har de god kontakt. Men efter ett tag blev det för mycket. Familjen hade fyra egna barn och fick dessutom ansvara för en traumatiserad syskonskara på fyra. För Ann Kristin var den tiden särskilt känslig, då de bara fick ha minimal kontakt med sina biologiska föräldrar.

Hon förstår i dag att det inte var ett alternativ att bo kvar hemma. Efter att polisen hämtat dem den natten då de var 12, 10, 8 och 2 år gamla flyttade de aldrig tillbaks. Men när Ann Kristin flyttade till Svelvik blev möjligheterna till kontakt med de biologiska föräldrarna betydligt bättre. Till och med fosterföräldrarna följde med på besök i Bergen och Ann Kristins biologiska pappa hälsade på i Svelvik.

– Det var väldigt fint, berättar Ann Kristin.

Maria växte upp i en annan verklighet. I ett hus vars dörr alltid stod öppen och med en säng eller ett rum till den som behövde det. Hon var tio år gammal när hon fick sin första fostersyster, och hennes syn på världen som en trygg plats började krackelera.

– Verkligheten kom som en chock för mig. Att någon inte kunde bo hemma eftersom föräldrarna inte var snälla? Det var hjärtskärande. Och jag kunde inte för mitt liv förstå hur det gick till. Jag minns att jag som liten satt och smyglyssnade i trappan för att ta reda på vad som egentligen hade hänt.

Familjen vid matbordet.

– Det hände alltid något, vi var alltid många runt matbordet. Det var en upplevelse som var större än oss själva, och som stärkte familjen, säger Maria. Foto:

Privat

Likt Ann Kristin fick Maria redan som liten ta på sig ett stort ansvar och hon blev tidigt vuxen. Hon minns att hon bara tio år gammal nästan klippte kontakten med sina vänner eftersom hon var så engagerad i den nya fostersystern.

– Det var värderingarna vi växte upp med. Att hjälpa andra blev familjens projekt och jag ville vara delaktig. Jag var stolt över att vi gjorde någonting annorlunda. Det hände alltid något, vi var alltid många runt matbordet. Det var en upplevelse som var större än oss själva, och som stärkte oss som familj, berättar Maria.

Anpassade sig efter andra

Hon var aldrig svartsjuk på fosterbarnen. Men att dela föräldrarna med andra barn var inte alltid enkelt.

– Det hände att jag som liten önskade mig en jul med bara familjen. Det fanns en saknad efter sådant. Men det faktum att vi gjorde någonting viktigt vägde tyngre. Maria vill ändå inte se tillbaks på uppväxten med en helt okritisk blick.

– Det fanns ju också vildare tillfällen. Vissa personer som bodde hos oss var svårare än andra, berättar Maria.

Själv blev hon aldrig argsint och hon kan heller inte minnas att syskonen någonsin slagit igen dörrar eller käftat emot föräldrarna.

– Kvoten för bråk var liksom redan förbrukad. Det fanns inget utrymme för oss att ställa till med problem.

Maria blev tidigt barnet som anpassade sig efter andra, på gränsen till självuppoffrande.

– Jag har alltid letat efter orsaker. Försökt förstå anledningen till att personer uppför sig som de gör. Men det finns en gräns där förståelsen går över i självutplåning. En sådan uppväxt har gjort det svårt för mig att sätta gränser, jag jobbar fortfarande på det i vuxen ålder.

Andras behov har alltid haft företräde.

– För det är inte barnen som har valt att bli en fosterfamilj, det är föräldrarna. I ansökningsformuläret för att bli en fosterfamilj finns en ruta där man intygar att de biologiska barnen blivit informerade, men vad betyder det krysset egentligen? frågar hon retoriskt.

– Ett barn har ju inte förutsättningarna för att säga ”Ja, det här låter som ett väl genomtänkt beslut, låt oss göra det.”

Maria uppmanar föräldrar att hålla en öppen dialog med sina barn. Det innebär att förbereda dem, fråga hur de känner och upplever situationen och att våga ställa frågorna man är rädd att höra svaren på.

– Föräldrar måste ge barnen utrymme och trygghet för svartsjuka, frustration och utagerande.

Kände sig inkluderad i fosterfamiljen

Så vad tänkte den lilla flickan som låg på madrassen inne på Marias rum den där första natten? På hur hon skulle ta sig hem. Sedan grät hon sig till sömns i tysthet, som hon hade gjort i flera år.

– Jag saknade mina syskon och ville hem för att hjälpa min mamma. Jag trodde hela tiden att jag kunde få henna att sluta dricka, att jag var den enda som kunde det. Jag var gränslöst lojal.

Saknaden släppte aldrig taget, men värmen som mötte henne i den nya familjen gjorde att hon lite i taget kom till ro. Omedelbart kände hon sig inkluderad och behandlad som en i familjen. Särskilt fäst blev hon vid Maria. Ann Kristin bekräftade varken myten om det inbundna eller det aggressiva fosterbarnet.

Amalias syster tog sitt liv: ”Vi var som tvillingar”

– Jag hade lätt för att anpassa mig, var väldigt social och verkade nog för det mesta glad och nöjd, ler Ann Kristin.

Maria nickar bekräftande. Nu sitter de här som två barndomsvänner och tänker tillbaka på ungdomstiden i en liten stad på 90-talet där fritidsutbudet knappast var anpassat för rastlösa tonåringar.

Där de gick tre kilometer in till centrum för att gå på ett aerobicspass eller sola. Där vägen hem alltid var fylld med skratt. Ann Kristin minns att de kunde prata i timtal. Men hon minns också oron hon kände när Maria fyllde 18 och fick gå på fest. Hon skrämdes av det tysta huset. Då kom tankarna.

– Jag minns att jag kunde sätta mig och vänta tills jag hörde henne smyga in vid tretiden. Att höra Marias steg kändes tryggt, minns Ann Kristin.

Satte upp tydliga mål

Det skulle gå bra för Ann Kristin och hennes tre syskon, som alla växte upp i olika fosterfamiljer. Alla har uppnått sina drömmar om utbildning, jobb och egna familjer. Trots att de splittrades mitt under uppväxten har de starka band till varandra.

Ann Kristin minns att hon i vuxen ålder läste ett bekymrat meddelande som hade skickats till barnomsorgen, där det stod att ungarna ”inte hade en chans i livet”. Redan när hon kom till sin nya fosterfamilj som 14-åring hade hon satt upp tydliga mål för sig själv: Att inte hamna i fel miljö, och att göra det bästa av omständigheterna.

– Jag grubblar inte över det som varit, det har nog varit viktigt för mig, förklarar hon.

I dag är Ann Kristins föräldrar döda. Men de hade kontakt med varandra hela tiden medan de levde. Mamman hann träffa sitt första barnbarn.

Ann Kristin är inte långsint och bär inte på gamla oförrätter, att vara bitter hjälper inte. Om det är en sak hon vill förmedla så är det detta: som fosterbarn är det möjligt att få det bra.

Ann Kristin och Maria framför ett snöigt berg.

– Jag grubblar inte över det som varit, förklarar Ann Kristin, till vänster.

Foto: Astrid Waller

– Fosterbarn är väldigt stigmatiserade. Och jag hoppas att öppenhet kan leda till en förändrad syn på dessa barn, det är ingenting som borde definiera dem.

I sitt arbete i skolan möter hon fosterbarn som spärrar upp ögonen när de får höra att hon själv vuxit upp i fosterhem.

– Jag säger åt dem att de inte behöver skämmas över sin familj. Att föräldrar ibland hamnar i situationer som är svåra att hantera. Jag vill ge dem självförtroendet att vara stolta, i stället för att skämmas.

Barn hos fosterföräldrar:

* Fosterfamiljens egna barn spelar en avgörande roll i ett fosterhemsuppdrag, eftersom de blir ”extrauppfostrare” och bidrar till fosterbarnets utveckling, möjlighet att finna sig till rätta och trivsel.

* Barnen och fosterbarnen får ofta syskonliknande relationer. Men barnen kan också uppleva en avsaknad av privatliv och ”egna saker” – både ägodelar och vänner. * Barnen intar ofta en ”mentorsroll” som kan innebära stora ansträngningar i försök att vara en förebild för fosterbarnet.

* För att uppnå stabilitet i fosterhemmet bör man i högre grad inkludera de biologiska barnen i hela processen.

Källa: Rapporten ”Barn hos fosterföräldrar. Vad säger forskningen?” från forskningsinstitutet NOVA 2018.

Översättning: Caroline Helén Olovsson

Kärleksgåvan: Ellen fick en njure av bonuspappan

Sara: Jag växte upp med en alkoholiserad pappa

Mer intressant innehåll hos allas.se: