Läsarberättelse: Jag växte upp med en alkoholiserad pappa

Flicka sitter framför alkoholiserad pappa som ligger utslagen på soffa.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)
Spriten splittrade min familj. Och min pappa försvann mer och mer. Ändå är jag tacksam för att han gett mig de finaste minnen.

Jag var nio år när mina föräldrar skilde sig. Min två år yngre syster och jag hade förstått vartåt det barkade, men vi ville ändå inte tro att vår familj verkligen skulle slås i spillror på det viset.

Jag visste ju att pappa drack för mycket, men det var aldrig så att han blev våldsam. Han blev bara på gott humör och köpte jämt presenter till Camilla och mig när han var full.

Fatima: Min man valde spriten framför vår nyfödda bebis

Han kom också ofta hem med blommor till mamma. Stora, dyra buketter – som fick mamma att se mer arg än glad ut. När hon vände ryggen åt honom hände det att han gjorde en rolig grimas inför mig och Camilla. Ibland vände han också på klacken och försvann ut igen.

När han gått försökte mamma dölja sina tårar, men det lyckades inte alltid. Det var en förfärlig tid.

Förlät gång på gång

Mamma förlät pappa gång efter annan, men till slut gick det så långt att hon inte orkade mer. Jag förstod henne, för vi hade ju aldrig gott om pengar. Men samtidigt var det också en del av mig som inte förstod, för jag märkte ju att hon tyckte mycket om honom trots alla hans fel och brister.

Men till slut gick det inte längre. De två som jag älskade mest i hela världen klarade inte av att leva ihop längre. Skilsmässan blev ett faktum.

Mamma, Camilla och jag stannade i den stora lägenheten medan pappa skaffade en mindre. Mamma var till sin natur en aning tungsint, och inte blev det bättre när pappa flyttat.

Samtidigt var jag bekymrad för min far. Jag hade aldrig sett honom laga mat. Kunde han fixa det överhuvudtaget?

Se också: Caroline om våldet: ”Han kissade på mig och mamma”

Mamma fick vårdnaden av Camilla och mig, men pappa fick rätt att ha oss hos sig varannan helg. Då var det meningen att han skulle komma och hämta oss, men ofta dök han inte upp.

Då verkade Camilla lättad, för hon ville helst vara hos mamma, men jag blev alldeles utom mig av oro. Jag trodde alltid det värsta – att pappa låg därhemma och var sjuk, eller att han blivit påkörd på väg till oss.

Hittade på ursäkter

Ibland bad jag mamma att kolla upp varför pappa inte kommit, men det sa hon alltid blankt nej till. I början drog hon mig intill sig och hittade på ursäkter för honom. Sedan blev hon allt mer irriterad och frågade om det inte var dags att fick in i huvudet att pappa mest tänkte på sig själv. Då visste jag att mamma inte längre hade kvar känslorna för honom, och då blev jag ännu mer bekymrad.

De gånger han faktiskt kom blev jag strålande glad. Camilla följde med enstaka gånger, men sedan ville hon inte lämna mamma mer. Hon trivdes inte i pappas nästan tomma lägenhet. Nej, den var ju inte precis mysig, pappa hade bara det allra nödvändigaste.

Zoe Christiansson sålde sex i tonåren – berättar om vändningen

När jag en gång frågade om han inte hade en uppsättning tallrikar, log han bara.

– Vad ska jag med sådant till? frågade han.

– Jag har ju dig, Sara lilla, och du är tusen gånger mer värd. Kom nu mitt hjärta så ska vi ut och resa.

Han tog fram en sliten atlas och slog slumpmässigt upp en sida.

– I dag ska vi flyga till Afrika. Blunda och peka på kartan, Sara.

Det kändes så spännande när jag utan att se något pekade ut ett land. – Gambia, utbrast min far.

– Det var ett bra ställe, Sara! Där har jag aldrig varit. Vi måste packa en matsäck.

Medan vi stod där i köket och bredde mackor berättade pappa en massa om Gambia.

Rysliga kannibaler

Det mesta var lögn och latin, som han själv sa, men det gjorde inget. Historier om vackra afrikanska prinsessor varvades med rysliga kannibaler, som ville fånga oss och koka oss levande i en gryta om vi inte såg upp när vi tog vår matsäck och begav oss in i det lilla afrikanska landet, vilket vi låtsades att vi gjorde när vi gick till parken.

Matsäcken innehöll alltid en läsk till mig och två öl till pappa. Jag visste att han gärna hade druckit många fler, men han höll igen när jag var på besök. Medan jag fortfarande var liten så satte vi oss aldrig ordentligt på någon bänk eller så. I stället kröp vi in bland buskarna och satt på marken.

Där åt vi vår matsäck som mest bestod av dubbelmackor med leverpastej. Men vi lekte att vi åt exotiska frukter och kött från vilda djur som vi skjutit med pilbåge.

Efterhand som jag blev större så slutade vi med de lekarna, men jag bevarade minnena djupt i mitt hjärta.

Efter min konfirmation dröjde det allt längre mellan besöken hos pappa. Han kom inte längre för att hämta mig, men jag visste att jag alltid var välkommen. Fast det hände att han glömt att det var hans helg och därmed var helt packad när jag kom. Då såg jag i hans ögon att han skämdes.

– Kunde du inte ha ringt innan, jag kunde ju inte veta att du skulle komma. Det är så svårt att hålla reda på helgerna, sa han.

– Kunde du inte bara sluta dricka, snäste jag tillbaka.

Så vände jag på klacken och gick hem. Jag var så arg på honom, och samtidigt ledsen.

Han försvann mer och mer.

Nykter på bröllopet

Pappa var med på bröllopet när jag gifte mig med Jon. Han ledde mig traditionsenligt fram till altaret. Han såg tio år äldre ut än vad han var, men höll sig nykter och mamma pratade vänligt med honom. Jag tyckte till och med att jag såg en glimt av den gamla ömheten i hennes ögon.

Jag hoppades förstås att han nu skulle ta sig ur sitt missbruk, men så blev tyvärr inte fallet. Under åren som följde så såg jag, Jon och våra tre barn inte mycket av honom. Och vi undvek samtidigt att bjuda in honom tillsammans med andra gäster, då det blev för pinsamt om han dök upp full.

När jag besökte honom kom jag alltid ensam. Jon förstod inte att jag gick dit överhuvudtaget, men jag hade så många fina minnen som för alltid band mig till min far, som faktiskt aldrig fick den hjälp som han behövde.

En gång när jag dök upp var det totalt kaos i lägenheten. Jag hittade min pappa blåslagen och yr i sovrummet. Han hade haft vänner på besök, de hade blivit osams och det hade slutat med handgemäng.

Sanna: Mina föräldrar lever i fullständig misär

För första gången såg jag inte skuggan till ett leende i pappas ansikte. Det var som om han efter ett långt liv i spritens våld nu hade insett att detta inte var ett värdigt liv.

– Kan du förlåta mig, Sara? frågade han när jag pysslat om honom och fått i honom kaffe.

Jag nickade, det skedde helt automatiskt, och det förstod min far som nu grep mig om handleden och upprepade frågan med eftertryck.

– Jag vet att jag inte kan begära det. Men kan du förlåta mig? Jag såg på honom, hans slappa osunda hud vittnade om ett långt liv med missbruk. Ett långt liv där flaskan och vännerna betydde mer för honom än jag, min syster och vår mamma.

Eller var det verkligen så? Kanske var han bara en alltför svag människa. Jag hade inget svar på det.

Allt jag visste var att pappa faktiskt varit den ende som förmått att ta mig med på verkliga äventyr, ända till Afrika och Sydamerika, utan att vi behövt gå längre än till parken.

Han hade förmått att leva sig in i barnets värld och med fantasins hjälp hade vi upplevt de mest fantastiska saker. Saker jag aldrig velat vara utan.

Så där och då, mitt i kaoset, slog jag armarna om min pappa och sa till honom att jag älskade honom.

Gled in i glömskan

Efter den dagen försökte min far också ta sig samman, men det var för sent. När han till slut kom ut ur alkoholens skugga gled han i stället in i en värld av glömska. Min pappa blev dement.

I dag bor han på ett vårdhem. Han är en proper gammal man, vars hårda liv satt spår i hans ansikte. När jag besöker honom vet han inte längre att jag är hans dotter, men han ler glatt och tar täten in på sitt rum.

Hans käraste ägodel är en gammal kartbok, som han kan sitta med i timmar. Ingen vet längre vad som föregår i hans inre, men ibland ser jag en glimt i hans ögon, som får mig att tro att han kanske ändå minns något av de dagar då han och jag reste jorden runt.

Det är vemodigt, men jag känner mig ändå glad efter besöken. Jag kan se på min pappa att han har det bra. Och själv kan jag gå hem och mysa med min familj.

Och minnena? Ja, även om jag nu är ensam om dem så kommer de alltid att finnas inom mig – som små guldkorn.

Kvinnorna i krogbranschen berättar: Så trakasseras vi sexuellt på jobbet

Stina Wollter ryter ifrån – efter hatiska orden mot pappa Sven Wollter

Mer intressant innehåll hos allas.se: