Kvinnorna i krogbranschen berättar: Så trakasseras vi sexuellt på jobbet

Kvinnlig kock i ett restaurangkök.

Arrangerad bild.

Foto: Shutterstock/TT
Linnéa Rathsack hade jobbat två dagar när restaurangägaren kallade henne "baby" och smekte henne över ryggen. På den fina krogen där Sabine Andersson Sörengård jobbade hade kökspersonalen en bedömningslista över kvinnorna i servisen. Majastina Roos säger att de medelålders männen som tar av vigselringen är värst. Femina har pratat med kvinnorna i restaurangbranschen där seximen är en del av vardagen.

Sabine Andersson Sörengård, 27, Hägersten

Foto: Privat

”Jag tog mitt pick och pack och lämnade branschen för tre månader sedan när jag hade pluggat färdigt och det var ganska skönt faktiskt.

Jag hade jobbat inom hotell- och restaurangbranschen i närmare tio år, på alltifrån ”sunkpubar” i mindre städer till krogar med stjärna i Stockholm.

Främst handlar det om kommentarer från gäster; ”kom och sätt dig i mitt knä”, ”kan jag dricksa i natura?”, ”hur låter du när du kommer?”

Företrädesvis från äldre gubbar. Det är sällan en tvåbarnsfar på middag med sin familj går över gränsen, utan gubbgäng och grabbgäng som ska vara häftiga inför varandra och som har druckit för mycket.

Se också: Så gör du om du utsätts för sexuella trakasserier på jobbet

Man får vara lite som en gås, skulle man ta åt sig av allt går det inte att jobba i den här branschen. Men regelrätta övergrepp kan man inte ha överseende med och det har jag erfarit också, tyvärr. Både verbala och fysiska.

När jag jobbade i Mora på en after work var det en man som tog tag i mig och drog ned mig i knät och höll fast mig. Han blev hemskickad men det är klart att det var obehagligt.

Eller någon som lägger en hand där bak och frågar om man ska gå och knulla på kontoret.

Man har blivit van vid kommentarerna och det är också lite hemskt.

I det fallet var det en chef som kom med ”erbjudandet” och det är det jag har tagit åt mig mest av, när det kommer från kollegor. Även om det som händer på daglig basis mest är från gäster.

På en plats där jag jobbade hade personalen i köket en lista, en rating på kvinnorna i servisen; hon är så och så snygg och den och den har så stora tuttar. Kökschefen och sous-chef, köksmästarens andra hand, var också med. Det var de som drev på.

Det här var ingen sjaskig krog på något vis utan ett av de finare ställena på orten. När vi fick höra om den här listan kontaktade jag ägaren och berättade allt och han tog det på allvar, vilket var väldigt bra.

Jag har vuxit upp med tre äldre bröder så jag är inte bang för att säga till när det går över gränsen och man har fått hitta sina strategier. Mycket handlar det om att lära sig att säga till på ett sätt där man framstår som allvarlig, men inte elak, och att man får öga för om en kollega ser obekväm ut.

Då är det bara att ta en lov ut på golvet.

Det är väldigt viktigt att backa varandra.

Vid ett tillfälle var det en yngre tjej som nekade ett gäng män i 50-60 års åldern mer alkohol. Det var trevliga män, vanliga män, som om ens pappa och hans polare skulle gå ut och ha det lite gött - men som blivit alldeles för fulla.

När det blev nej från servitrisen slog det slint. Det slutade med att fyra vakter fick kalla på en civilbil och två vanliga polisbilar när regelrätt slagsmål utbröt på restaurangen och en kvinnlig hovmästare kastades ned i golvet. Den gången blev det en polisanmälan.

Jag upplevde att det faktiskt blev bättre en period efter metoo, att man skärpte till sig lite, men sedan har det gått tillbaka igen. Men det är stor skillnad från krog till krog.

Jag personligen har inte upplevt samma nivå av trakasserier på de mer fina restaurangerna där jag har varit. Tvärtom.

De senaste åren har jag jobbat på en topp-topp-krog där cheferna har använt sin pondus till att vara stenhårda och tydliga: "Hör ni något, ser ni något, säg till direkt". Inte en kommentar, inte en enda dask på rumpan har varit tillåtet, då är det raka vägen ut.

Sådana chefer är verkligen viktiga och behövs i branschen för att det ska bli en förändring.

Men jag tror också att det hänger mycket på tjejerna. Någonstans är det vi som måste sätta stenhårda gränser, det får inte vara någon gråzon. Det är vår arbetsplast det handlar om och det här beteendet är inte okej, punkt.

Och killarna inte att förglömma. När det gäller sexuella trakasserier är killarna också väldigt utsatta, fulla tanter i grupp är inte heller att leka med.

Därför är det också viktigt att vi vågar att prata om problemen.

Jag är sugen på att ta mig tillbaka till restaurangvärlden. Kanske inte för att jobba operativt på golvet. Det är sena kvällar, dåliga löner och dåliga arbetstider, men man blir som en familj med de man jobbar tillsammans med och det är många härliga människor man möter också och en rolig atmosfär.

Sexismen man tvingas stå ut med var inte den främsta anledningen till att jag lämnade branschen, men jag kan inte säga att jag saknar just de delarna.”

Majastina Roos, 27, Östersund

Foto: Privat

”Jag har jobbat i branschen sedan jag var 18 år och gick ut skolan. Just nu är jag på en cocktailbar i Östersund men jag har jobbat i Åre, på Gotland och ett år i Oslo också, bland annat.

I Norge var det på en restaurang så det går inte riktigt att jämföra länderna eftersom jag upplever en stor skillnad på restaurang och nattklubb där det är betydligt mer fylla.

Man blir raggad på av gubbar, män som skulle kunna vara ens pappa - alltifrån komplimanger om att man har ett fint leende till frågan om de kan få mitt telefonnummer. Gifta män på konferenser som tar av sina vigselringar, vi ser det hela tiden.

Ella brinner för att hjälpa andra: ”Jag vägrar vara tyst när kvinnor far illa”

Det händer någon grej varje helg, oftast är det mindre saker men ändå sånt som gör att man känner sig obekväm. Det är inte så att man har accepterat det, men man har blivit van och det är också lite hemskt.

Jag har jobbat både i servisen och som bartender och det är skönare att servera ute på golvet på ett sätt för då kan du gå ifrån bordet om det blir för mycket. Känslan av att stå i baren och inte komma någonstans medan två män sitter och stirrar på dig och säger saker om dig är något annat.

Man svarar nej och nej gång på gång, men det går ändå inte in.

Jag hade en incident för några år sedan där en man började komma till mitt jobb och stod och glodde på mig i flera timmar. En gäst som jag aldrig hade träffat innan, en äldre man dubbelt så gammal som jag. Han blev mer och mer obehaglig, visade bilder på tjejer i underkläder och sa ”det här skulle passa dig”.

Till slut gjorde jag en polisanmälan.

Jag fick ett anmälningsnummer men sedan har jag inte hört ett ord, men vi fick honom portad på stället.

Jag har också haft en kille som fysiskt tagit tag i mig och vägrat släppa mig, han fick åka polisbil därifrån, det var lite läskigt. Den gången handlade det om en ung kille men annars är det medelålders män som jag upplever är allra värst.

Ofta kan de vara jättetrevliga men för varje öl blir de dräggigare och dräggigare och ska börja kramas. Det är väldigt ofta att de ska ta dig i händerna eller börja pussas på händerna, vilket är helt knäppt, särskilt nu under en pandemi.

Jag var med i Paradise Hotel en säsong. Nu är det fem år sedan så det är väldigt stor skillnad i dag, men precis därefter var det många som gjorde närmanden på grund av det också. Men jag åkte till Oslo ganska direkt vilket gjorde att det kanske lade sig också.

Det är klart att det finns en kultur även hos de som arbetar i branschen. På ett ställe jobbade jag med en vakt som alltid skulle dra sexistiska skämt som gjorde en obekväm. En jargong som inte är så skön. Men där tycker jag ändå att det har blivit bättre.

På min arbetsplats i dagsläget finns inget sånt alls kollegor emellan, och när jag har jobbat i Åre har det varit det nolltolerans hos arbetsgivaren.

Första dagen vi kommer dit inför en säsong får vi ett formulär om vad som inte får hända på jobbet eller från gästerna. De jobbar aktivt mot sexuella trakasserier och är väldigt tydliga med att vi inte ska tolerera något.

Den äldre generationen tycker att en sexistisk jargong hör till.

I Åre vet man också exakt var man har vakterna och vem man ska ropa på om det är något.

Det är ofta jag känner att det inte är värt det, att behöva ta de här grejerna, men samtidigt tycker jag så mycket om att jobba på restaurang.Det är kul och socialt och merparten av gästerna är ju ändå trevliga. Och det är det som är så dumt och synd också.

I mitt jobb ingår det att vara glad och tillmötesgående, man vill göra ett bra jobb och få gästen att trivas, men tyvärr tolkar en del det som att man vill något mer och frågar om ens telefonnummer.

Det är synd att så många lämnar vettet hemma när de går ut”.

Amanda Persson, 29, Stockholm

Amanda Persson har jobbat i restaurangbranschen sen hon var 15 år.

”Jag har jobbat i servicebranschen på olika sätt sedan jag var 15 år gammal. I dag är jag 29 och pluggar till sommelier, så för tillfället arbetar jag inte på någon restaurang.

Men under mina år i restaurangvärlden har sexuella trakasserier varit något man stött på, på olika sätt.

Vid ett tillfälle har jag blivit tafsad på av en kollega. Efter den händelsen slutade jag prata med personen i fråga, för jag var ganska irriterad – men några fler konsekvenser än så blev det inte. Annars har jag kommit ”lindrigt” undan, känns det som. Jag har hört om många bekanta i branschen som råkat ut för ganska osofta grejer.

Andra dagen blev jag kallad för gumman och snärtad på rumpan.

Det låter kanske klyschigt och naivt, men jag tror att tydligaste lösningen för att råda bot på sexismen är att köra ut med det gamla, och in med det nya på chefspositionerna. Den äldre generationen tycker bevisligen att en sexistisk typ av jargong och kultur på jobbet är något som hör till, och som man ska lära sig att stå ut med. Jag har absolut sett projekt och policys upprättas för att motverka bland annat sexuella trakasserier på arbetsplatser, men dessa har uteslutande skapats av yngre personal.”

Linnéa Rathsack, 27, Linköping

”Jag var 15 år när jag började jobba i restaurangbranschen och under mina tio år som servitris, sommelier, hovmästare och restaurangchef lämnade jag tre olika arbetsplatser på grund av sexuella trakasserier.

Min första fasta anställning var på en hotellrestaurang. På julfesten satt min högsta chef, den 35 år äldre hotelldirektören, och jag vid samma bord. Samtidigt skickade han meddelanden till mig om att han vill ta med mig någon annanstans för ”en drink”, och att jag fick hans hjärta att banka hårdare.

Sommaren därpå kom en man in och skulle sommarjobba som servitör på restaurangen. Utan att ens presentera sig först frågade han hur många jag har haft sex med, för att sedan hålla fast mig mot restaurangkylen och jucka mot mig bakifrån – innan han sprang skrattande därifrån. Mannen fortsatte sedan att ställa opassande frågor till mig tills jag till slut gav upp och sade upp mig från jobbet. För vem skulle jag vända mig till? Hotelldirektören?

Senare började jag utbilda mig till sommelier, och fick en anställning på en restaurang i Norrköping. Andra dagen blev jag kallad för ”gumman” och ”baby”, smekt över ryggen och snärtad på rumpan med en handduk – allt av den manlige restaurangägaren. Jag sade upp mig igen.

När jag en period efter det fick anställning på en restaurang i Linköping, så var jag öppen med att jag tidigare har blivit utsatt för sexuella trakasserier av mina kolleger. Men trots att mannen som anställer mig visste om det, och trots att han är 35 år äldre än mig och har fru, så kunde han inte låta bli att försöka få till det med mig. Jag fick putta honom ifrån mig och be honom att gå.

Den sista händelsen blev droppen som får bägaren att rinna över. Jag inser att det är tredje gången jag säger upp mig från en arbetsplats på grund av sexuella trakasserier, och lämnar branschen helt.

Det finns världens hierarki i restaurangvärlden, och det var stor skillnad i hur jag behandlades som servitris mot hur jag behandlades som hovmästare. Jag kunde fortfarande bli drabbad av sexuella trakasserier som hovmästare, men då hade jag en starkare röst att säga ifrån med.

När jag som restaurangchef arbetsledde min personalgrupp gav jag dem en trygghet i att det var nolltolerans mot sexuella trakasserier. Vi hade ett öppet klimat och en rutin för det, om det var något som inte kändes bra så tog de upp det med mig, och jag pratade med vederbörande. Men när jag var servitris var det någon annan som hade satt normen för vad som var viktigt. Vad jag sa då gav inte lika stor effekt.

När jag i samband med Me too-rörelsen berättade vad jag varit med om i sociala medier så fick jag jättemycket positiv feedback för att jag öppnade upp och berättade. Men det var också många, både kvinnor och män, som tyckte att det vara var strunt, och att det fanns viktigare saker att bry sig om.

Det blev aldrig några konsekvenser för de som trakasserade mig, men jag har inte heller anmält någonting, så det är inte så konstigt. Men det borde finnas en rutin på alla arbetsplatser för hur man hanterar det. På Systembolaget, där jag jobbar nu, så har vi en nolltolerans mot sexuella trakasserier, och det finns en rutin för hur man hanterar det. Det skulle behövas även i restaurangbranschen. Men det är skitsvårt, för det är så inpräntat i jargongen. Det är ett problem, men ett problem som jag levde i varje dag. Det är inte normal jargong, men för mig blev det normalt, vilket ju är hemskt och jättesorgligt.

Jag tror det skulle behövas att unga förebilder i branschen kunna ta ett krafttag emot det här, och jobba för en nolltolerans, i stället för att de gamla lär de unga sina gamla sätt.”

Mer än hälften av alla unga kvinnor trakasseras på nätet

Filthy Rich – Netflix dokumentär om Jeffrey Epstein

Mer samhällsinnehåll hos allas.se: