Gabriella: Jag promenerade bort min diabetes
Hemma blev jag inte heller uppmuntrad att röra på mig för vi var nog lite lata allihop.
När jag kom hem och var ledsen över att jag blivit vald sist till spökbollen igen, så sa mamma alltid att jag skulle vara glad över alla andra saker som jag var bra på.
Jag accepterade att jag helt enkelt inte var den smala typen och fokuserade på annat i mitt liv.
Ändrade min kost
Jag hade egentligen inga stora planer på att förändra mitt liv när jag för två år sedan fick veta att jag hade diabetes. Jag var 38 år, tvåbarnsmamma och blev helt tagen på sängen när läkaren med en allvarlig min förklarade för mig att jag hade drabbats av en kronisk sjukdom.
Jag visste att överviktiga människor riskerar att utveckla diabetes, men eftersom jag vägde runt 25 kilo för mycket och inte 50, så inbillade jag mig ärligt talat att jag inte var i riskgruppen.
Läkaren gjorde klart för mig att jag skulle kunna nå långt om jag bara gjorde en del ändringar i mitt liv. Nu var det inte så att vi i min familj frossade i feta såser och gräddiga efterrätter, utan jag och min man var nöjda med en god chokladbit till kvällskaffet eller en chipspåse till en bra film.
Min kost var ganska rimlig ändå, men när läkaren frågade om mina träningsvanor fick jag erkänna att jag egentligen bara rörde mig när jag gick till bilen och tillbaka igen.
Då sa hon rakt ut att jag måste börja träna, och då hellre i dag än i morgon. Först var jag irriterad, men hon förklarade lugnt för mig att träning var mer än löpning och gym.
En rask promenad kan också göra underverk, och jag behövde inget annat än ett par vettiga skor.
– Okej, tänkte jag, en promenad kan jag klara av!
Fick en stegräknare
Jag började gå en promenad varje eftermiddag när jag kom hem från jobbet. Sen fick hunden en extra promenad trots att det egentligen var min mans och barnens jobb.
Snart upptäckte jag att det var riktigt rogivande att bara gå och låta tankarna flyga. Jag tänkte igenom diskussioner jag haft på jobbet eller samtal jag haft med min man, och jag var alltid på gott humör när jag kom hem.
I början gick jag inte så långt, men när jag fick en stegräknare av min vän Diana gick det plötsligt lättare gå lite fler steg, lite snabbare, än dagen innan.
Efter några månader hade jag gått ner fem kilo och det firade jag med att köpa ett par nya byxor. Jag berättade glatt för Diana om mina resultat, och hon föreslog att vi skulle delta i ett lopp tillsammans.
– Men jag kan inte springa, sa jag.
– Men Lina, vi ska ju inte springa heller. Vi måste åka, svarade hon.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Loppet innefattade även en fem kilometers promenad för dem som inte vill springa, och vi kom överens om att vi skulle gå sträckan på mindre än en timme.
Jag, som aldrig deltagit i någon sorts sportsliga sammanhang, gick lite oväntat med på att delta. Jag började storsats, som om jag skulle genomföra ett maraton.
Trivs med dagliga promenader
Jag började hårdträna och införde även en kort promenad på morgonen.
När dagen för loppet var här var jag riktigt exalterad. Min man och mina barn hade tagit positioner på sträckan med flaggor. Diana hade sagt att vi bara kunde ta det lugnt, men jag blev verkligen tagen av stämningen och trampade på.
Diana släpade efter medan jag envist traskade iväg, jag passerade flera av de andra kvinnorna och det gjorde mig riktigt upprymd.
När jag såg min man och mina barn vinkade jag glatt, och när jag passerade mållinjen efter 55 minuters promenad kändes det som om jag vunnit en tävling och inte bara deltagit i ett lopp.
För mig var det en stor seger, för jag hade äntligen upptäckt hur underbart det är att använda sin kropp.
Jag älskar mina dagliga promenader, för förutom frisk luft, träning och bättre kontroll över min diabetes, så gör de mig också gladare.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]