Lästips: RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Gunnel: Min bästa väninna förlorade minnet

11 jul, 2023 
AvAnonym läsarberättelse
Jag och Margit blev vänner redan som unga. En dag ringde Margits man och berättade att Margit inte längre kände igen sin familj.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadeller
Annons

Det var när jag som ung började jobba på en ny arbetsplats som jag och Margit blev kollegor. Företaget där jag hade jobbat tidigare hade gått i konkurs, så jag sökte ett liknande kontorsjobb och hade tur och fick ett nytt arbete.

Se också: Nina Gunke efter sin alzheimerdiagnos: "Vill inte gömma mig"Brand logo
Se också: Nina Gunke efter sin alzheimerdiagnos: "Vill inte gömma mig"

Jag fick en tjänst på ett företag där jag trivdes mycket bra, inte minst tack vare Margit som satt vid skrivbordet alldeles intill mitt. Hon var åtta år äldre än jag och vi fann varandra direkt.

Vi hade så trevligt ihop på arbetet, Margit och jag, att vi även började umgås privat med våra respektive familjer.

Annons

Margit hade fått barn tidigt så hennes äldsta dotter var ju lite äldre än min, men våra familjer hade väldigt trevligt när vi träffades. Barnen lekte alltid så fint och våra män hade gemensamma intressen som de satt och diskuterade.

Det mesta av tiden umgicks vi dock på egen hand.

Vi gick på simhallen ett par gånger i veckan, och en av våra passioner var att köra till plantager eller någon mässa med hälso- eller trädgårdstema. Där kunde vi gå en hel dag och bara njuta av den trevliga stämningen och titta på vackra växter.

Vi hade också båda förälskat oss i Italien. Ett par gånger sparade vi pengar och reste dit tillsammans och delade då ett litet rum. Ingen av oss tjänade stora summor på företaget, men vi höll igen på utgifterna och efter ett tids sparande hade vi råd.

I Italien tittade vi på sevärdheter, tog promenader i solen och satt på mysiga kaféer och drack kaffe. Bland minnena från de där Italienresorna finns några av mina bästa upplevelser från vår tid tillsammans.

Annons

Där var Margit solbränd, fräsch och glad. Hon var min levnadsglada, roliga och lojala väninna.

Så kom den där höstdagen när något hände som ingen hade kunnat förutse. Ett kärl i Margits hjärna brast. Det är märkligt att något som låter så enkelt, och så litet, kan förändra så mycket.

Det var en lördag när det hände. Margit var inne i huset och hennes man Roger var ute i trädgården och krattade löv. Margit kan ha legat på köksgolvet i upp till en halvtimme innan Roger hittade henne och ringde efter en ambulans.

Jag har äldre släktingar som drabbats av en stroke. Men den som Margit råkade ut för var mycket värre, det förstod jag när jag kom upp till henne på sjukhuset. Hon var vid medvetande, men kunde inte göra sig förstådd och verkade helt förvirrad när jag klev in på rummet. Hon kunde inte säga ett enda ord.

Annons

Jag satte mig bredvid henne och tog hennes hand, men blicken som mötte min var bara tom. Hon hade ingen aning om vem jag var. Hon verkade inte ens veta vem hon själv var, eller var hon befann sig. Det verkade som om hon var i en helt annan värld.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag var djupt chockad och omskakad av det jag såg, men just då kunde jag inte gråta. Jag var bara så tagen över att se henne så förändrad. Tårarna kom först senare, när jag satt i bilen och var på väg hem. Då grät jag så jag fick stanna bilen intill sidan innan jag kunde köra vidare.

Det här var inte rättvist, tyckte jag. Jag ville tro att allt i livet hade en mening, men det var omöjligt för mig att se någon mening i detta som skett. Varför skulle just Margit drabbas?

Annons

Efter en vecka hade hennes talförmåga knappt förbättrats och hon kände fortfarande inte igen någon i sin omgivning. Även om Roger tyckte sig märka en viss reaktion när han, barnen eller barnbarnen kom på besök.

Det var naturligtvis fruktansvärt för deras barn och barnbarn att se Margit ligga där, så hjälplös och okontaktbar. Allt hade förändrats på en sekund för dem.

Vägen tillbaka till det liv som Margit har i dag har varit lång. Efter tiden på sjukhuset vistades hon flera månader på en rehabiliteringsklinik. Där var jag ofta och besökte henne, men jag tvivlar på att hon kände igen mig.

Hela hennes väsen förändrades också under den här tiden. Plötsligt hade hon åldrats något enormt. Hon såg tio år äldre ut än vad hon var. Det var riktigt skrämmande att se hur åren bara flög iväg i hennes ansikte.

Annons

Den största lättnaden kom när Roger ringde mig och berättade att hon faktiskt kände igen sin familj igen. Hon hade gett ett litet leende när de kom, och de var givetvis överlyckliga över detta.

Jag åkte genast och besökte henne efter att jag fått höra det, och jag tyckte faktiskt att det verkade som om hon mindes mig också. Det berörde mig så djupt att jag slog armarna om henne och grät.

Då märkte jag att hon försökte säga något, utan att lyckas. Men hon kämpade verkligen med både munnen och sitt kroppsspråk.

Så småningom kom hennes tal långsamt tillbaka. Det började med enstaka ord och blev sedan till meningar. Det var underbart att höra, men ändå så sorgligt i förhållande till hur hon brukade kunna prata på om än det ena och än det andra.

I dag, tre år senare, har hon vanligtvis inga problem med att göra sig förstådd. Men hon pratar långsamt och ibland blir det fel. Risken för att hon ska drabbas av en ny stroke finns ständigt där.

Annons

Jag saknar min väninna varje dag. Även om jag träffar henne ibland är det inte riktigt samma sak. Vi kan inte göra lika mycket som vi gjorde tidigare.

Men det positiva är att vår vänskap har fått ett större djup. Vi har utvecklat ett intresse för det andliga och vad som väntar bortom detta.

Vi tar långa promenader och stannar på platser som vi tycker är vackra i naturen. Jag vet hur mycket allt det här betyder för henne, och det betyder lika mycket för mig.

Jag är tacksam för all den tid som vi får tillsammans. Det hade kunnat sluta med att vår tid tagit slut, men det har den tack och lov inte. Vänskap är verkligen en av livets största gåvor.

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons