Helen: Jag blev alltid besviken på julafton – nu inser jag vad mina föräldrar faktiskt gav mig

Fem tips för att få ihop ekonomin i januari

Myset och gemenskapen kring jul betyder verkligen mycket för mig. Självklart älskar jag julafton, men jag ser nästan lika mycket fram emot den andra söndagen i advent. Då har vi traditionsenligt adventsfika, bara jag, mina barn och barnbarn.

I år skulle det hållas hos min dotter Anne. När jag kom fram var allt som det skulle vara. Ljusslingorna lyste på uppfarten och Anne och hennes man Kenny stod redo i dörren tillsammans med mina söta barnbarn, Ville, 12, och Karla, 10.

Doften av glögg och nybakade lusse­bullar förstärkte julkänslan, tillsammans med de fina röda julhjärtana i fönstren.

När vi hade fikat och spelat spel skulle barnen få sina adventsgåvor. Det var förstås fina paket i vackert papper och med guldband runt. Ville hade önskat sig ett nytt spel och Karla några kreativa saker och det var precis vad de fick.

Även om de blev glada dröjde det inte länge förrän de smet in på sina rum. Synen av det vackra presentpappret som nu låg ihopskrynklat på golvet fick mig att tänka på min barndoms mer sparsamma jular med få presenter men med mycket gemenskap.

Blev ofta besviken på julafton

Jag kommer från enkla förhållanden. Min mamma var ofta sjuk och arbetade inte och även om min pappa gjorde sitt bästa hade vi ont om pengar.

Vi barn såg, som alla andra, fram emot julen. Vi gladde oss och skrev långa önskelistor. Tyvärr blev vi ofta besvikna över våra presenter, för vi fick som regel något annat än det vi önskat oss, eller så var gåvorna billigare kopior av det som var ”riktigt”.

Till exempel var det modernt med ”indian-kjolar”, som vi kallade dem på den tiden, och en sådan önskade jag mig. Den fick jag också, men min var i konstmocka och inte alls så fin som den min väninna hade i riktig mocka. Det tyckte jag inte dugde.

Som vuxen förstår jag ju att det var för att mocka var dyrt och de hade gjort sitt bästa för att glädja mig. Jag kan fortfarande få dåligt samvete över mitt gnäll.

Vi längtade förstås till julafton, men lika mycket till andra söndagen i advent för då kom Hedvig och Olle, min mammas kusin och hennes man, alltid på besök. Min mamma bakade lussebullar och just doften av hembakade lussebullar är för mig så förknippat med jul och med detta minne.

Hedvig och Olle var glada människor och de hade det gott ställt. Hedvig skötte hemmet och Olle var ingenjör. Han arbetade i ett stort känt företag och tjänade bra.

De gick på konserter, hade designmöbler och var alltså både socialt och intressemässigt långt ifrån mina outbildade föräldrar. Ändå hade min mamma och hennes kusin hållit fast vid varandra.

Med små ekonomiska medel fick vi en mysig jul

När Hedvig närmade sig 40 hade de fortfarande inga barn. Då förstod jag inte vilken stor sorg det måste ha varit, men nu tänker jag att det var därför de skämde bort mig och min bror så mycket.

När de kom på besök tindrade våra ögon, för Hedvig och Olle hade med sig julklappar också, fantastiska julklappar! De var så vackra i glittrande guldpapper med änglar och hjärtan på, med gyllene rosetter och finurliga kort. I mina barn­ögon var det magiskt och innehållet var det som vi i regel önskade oss allra mest.

Vi längtade vansinnigt till att få öppna de fina presenterna på julafton, men också till julmyset efteråt med spel och lite smått och gott. Min pappa och mamma förmådde nämligen med små medel att göra julafton till den mysigaste dagen på hela året.

Som vuxen har jag ofta tänkt att det måste ha varit svårt för min mamma och pappa när vi först kastade oss över de glittrande gåvorna från Hedvig och Olle och efteråt öppnade deras, i våra ögon, inte riktigt lika spännande presenter.

När jag själv fick barn var det viktigt för mig att ge dem den magiska julkänsla jag själv hade haft när Hedvig och Olle kom på besök. Samtidigt ville jag lära dem att glädjas åt gemenskapen, att spela spel och ha det trevligt, både till advent och själva julafton.

Därför tycker jag faktiskt att det var lite sorgligt att Ville och Karla så snabbt smet in till sig själva, för jag hade ju sett fram emot att julmysa med dem.

Utöver de glittrande, härliga julklapparna så är det mest magiskt att bara få vara tillsammans. Det är det viktigaste för mig och jag ska göra mitt bästa för att det ska fortsätta vara så.