Här är hundrasen jag älskar – men inte vågar skaffa igen
Bara åtta år senare, när hon fortfarande var full av lek och bus, fick vi avliva en hund som var obotligt sjuk i cancer.
Jag älskade Jonna och älskar fortfarande rasen, men har undvikit den sedan dess.
Jag hade turen att aldrig behöva tjata om hund – min syster skötte det åt mig. Först var det en collie som kom in i familjen när jag var sju år gammal.
Lady kostade ynka 600 kronor – det här var tidigt 70-tal – och blev en ständig följeslagare. Med mig som redan då var hästtokig fick hon hoppa hinderbanor i skogen. Men mamma och pappa gick hon långa skogspromenader. Och när vi plockade blåbär och svamp och spred ut oss i skogen så gick Lady runt till var och en av oss och höll reda på att vi inte villade bort oss i snåren. Vallhundtakterna var tydligt nedavlade och satt i hela livet.
När jag blev vuxen och fick mitt första jobb som lokalredaktör så tillbringade Lady några sommarveckor med mig på Barometerns lokalredaktion i Högsby i Småland.
Det hände att hon tassade iväg medan jag koncentrerade mig på en artikel och hälsade på hos frisören och på konkurrenten Östra Smålands redaktion en bit ner på gatan – och sedan kom in genom dörren igen som om utflykten var det mest självklara i världen. Vänligare och klokare hund fanns helt enkelt inte.
Fick sällskap av en flat coated retreiver
När Lady var vuxen fick hon sällskap av en annan och busigare hund, en svart flat coated retriever, också genom min systers försorg.
Rasen var ny för oss alla och fortfarande väldigt ovanlig i Sverige. De första flatarna hade kommit till Sverige 1969, och vi reste en hel dag, från Blekinge till Nyköping för att hämta valpen.
Faktum är att ingen av oss hade sett en flat annat än på bild tidigare, men vi visste att det var en retriever, en fågelhund, en aktiv och rolig hundras och var säkra på att den skulle passa.
Jag vill minnas att hon kostade 2000 kronor. Mycket pengar då på sent 1970-tal.
Jag satt i baksätet och gullade med valpen i många timmar på resan hem. När hon kom hem presenterade vi hundarna för varandra och Jonna bar pinnar och krukväxter från dag ett på klassiskt retriever-manér.
Hon var precis så charmig och rolig som vi hade hoppats. Ett energiknippe som ville springa efter pinnar och kunde skutta halva promenaden baklänges i hopp om att vi skulle kasta en till.
Hon var matglad på ett sätt som inte var vana vid med collien och fick lära sig att hon inte fick vara i köket och nosa runt mot bänkar och bord. "Ut ur köket" blev ett kommando som betydde att hon låg på tröskeln med tassarna korsade över varandra och tittade in.
Dessutom blev hon en rymmare. Vi visste alltid när det hade hänt eftersom Lady skällde sitt speciella skvallerskall varje gång som Jonna hade hoppat över staketet.
En gång försvann hon på självaste julafton. Grannarna hade ställt ut gröt till tomten och Jonna slukade den. Grannarna tyckte synd om vår hungriga hund – det kunde inte veta att Jonna var en hund som alltid var hungrig, oavsett vad hon fått att äta.
Och så älskade hon vatten. När vi närmade oss en sjö eller havet i bilen så kände hon doften och vill bara i vattnet så fort som möjligt.
Den gränslösa kärleken till vatten gällde dessvärre också dypölar av smältvatten i skogen… Jag kan inte räkna alla gånger hon fick tas in i duschen direkt från promenaden.
Men inget av allt det överskuggade charmen hos Jonna. Hon hade allt det jag älskar hos en hund; snäll och vänlig, lekfull och busig, kelig och mysig, en lagom långhårig päls och intensivt bruna ögon.
Faktum är att både en granne, en kollega till min syster och senare en släkting skaffade samma ras efter att ha träffat vår Jonna. Hon var en hund som charmade alla, som alltid var glad – och som smittade med sin livsglädje.
Cancern var spridd i hela kroppen
Årstiden spelade ingen roll när Jonna fått för sig att bada. Men efter ett iskallt vinterbad var hon inte sig själv. På natten låg hon och skakade och mådde uppenbart inte bra.
Morgonen därpå var hon pigg igen – men några nätter senare verkade hon må dåligt igen. De dåliga nätterna blev fler och till sist tog vi henne till djursjukhuset för undersökning.
Det visade sig att Jonna hade skelettcancer.
– Från nostippen till svansen, sa veterinären senare.
Vi hade anat att det var illa på riktigt och tagit farväl innan hon åkte iväg till djursjukhuset. Den morgonen skämde vi bort henne med leverpastejsmackor vid frukostbordet, men hon orkade inte riktigt jaga pinnar, även om det syntes att hon ville.
Hon vaknade aldrig upp igen efter sin röntgen utan fick somna in för gott.
Ingen vet förstås om det var det iskalla badet som utlöste symtomen, som ju naturligtvis redan låg och lurade fast vi inte visste.
Vad jag lär mig nu när jag läser på om rasen är att cancern den så ofta drabbas av har en koppling till immunförsvaret. Så vem vet?
Lady som var en frisk collie hade fått åldras med värdighet och medicin för hjärtat och levde tills hon var 13. Men Jonna blev bara åtta år. Det kändes som om hon dog mitt i steget. Hon var fortfarande ung i sinnet när cancern tog hennes liv.
Många år senare letade jag hund igen. Den gången tittade jag inte ens år flat-hållet utan det blev en engelsk springer spaniel. Han levde i 15 underbara år. Men flat coated retrievers har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta, en som Jonna placerade där när jag var tonåring. Så när återigen letade hund och blev erbjuden en chokladbrun flathanne för några år sedan var jag väldigt frestad att tacka ja.
"Lever kortare än förväntat"
Men den här gången gick jag inte bara på känsla utan kollade vad som hänt med rasen sedan sist – och hittade en studie på just flat coated retrievers och cancer.
Ett envist rykte, som jag aldrig kunnat belägga, går ut på att ett fåtal hanhundar togs in i Sverige när flaten först kom hit från England för att bli stamhannar i den svenska aveln – och att en av dessa senare visade sig ha ärftliga anlag för cancer. Det skulle förklara varför en del flattar lever länge, men väldigt många dör för unga.
En hälsoinventering från 2020 undersökte flat-valpar födda åtta år tidigare, 2012. Studien visade att 63,8 procent av hundarna av rasen dör på grund av cancer, ”vilket är väldigt högt jämfört med en annan studie som tittat på fler olika, andra, raser och såg att bland dessa dör 15,7 procent av cancer, enligt studien, som vidare skriver:
”Det har dessutom visats att flat coated retrievers lever kortare än vad som är förväntat hos en ras av den storleken. Detta tros bero på att de i så stor grad råkar ut för cancer och att den vanligaste cancertumör de får är histiocytom. Histiocytom är en tumör som är relativt ovanlig hos de flesta andra hundraser och människor, men en studie visade att 46,4 % av de olika cancertumörer som flat coated retrievers får är just histiocytom. Denna studie visade att minst 33,3 procent av tumörerna är histiocytom. Denna tumör är inte bara ovanlig utan dessutom väldigt aggressiv och leder de flesta gånger till att hunden inom kort tid behöver avlivas.”
Studien på flat coated retriever och cancer är pågående och tanken är att den ska fortsätta vart femte år, med de hundar som då är sju år gamla.
Nu kollas hundar födda 2017 upp och i mars 2025 konstaterades att 24 procent av dessa hundar dittills hade drabbats av cancer. 14 procent av dessa lever fortfarande medan tio procent har dött till följd av sjukdomen. Nu undersöks även allergier, eftersom det finns en tanke om att cancern hos hundarna kan vara kopplad till immunsystemet, vilket ju även allergier är.
Förhoppningen är att i framtiden kunna kartlägga vilka avvikelser i dna de hundar som blivit sjuka har jämfört med friska hundar – och i förlängningen med hjälp av avel kunna göra rasen friskare.
Liten ras har kortaste livslängden
Det blev ingen flat coated retriever för mig efter den läsningen. Det blev till sist en irländsk setter. Och som en ödets ironi får vi ibland frågan om han är en flat coated retriever.
Men jag orkar inte gå och vänta på att förlora ännu en hund i cancer, hur ljuvliga den än är så länge den lever. Det blir ingen ny flat för mig innan aveln fått fram en friskare hund.
Nu är flat coated retrievern inte ensam om att dö för ung. Generellt gäller att ju större hund desto kortare livslängd, men även med det i bakhuvudet står vissa raser ut i den här undersökningen som gjorts av den australienska sajten Nine.
1. Dogue de Bordeaux
Lever ofta bara 5-8 år. Drabbas av bland annat hjärtproblem, hudsjukdomar och epilepsi. Enligt data som samlats in av Dogue De Bordeaux Society of America lever rasen i genomsnittlivslängd 5-6 år. Den äldsta hunden i arkivet var tolv år gammal . Sällskapet registrerar aktivt hundar som är sju år eller äldre för att uppmärksamma de hundar som lever längre.
2. Irländsk Varghund
6-8 år. Vanliga problem inkluderar uppsvälldhet, skelettcancer och hjärtsjukdomar. Irländsk varghund är den största av alla hundraser och en fullvuxen hund ska vara minst 79 cm (hane) respektive 71 cm (tik) i mankhöjd.
3. Grand Danois
Grand danois är generellt sett vänliga jättar, som trots sin storlek ofta vill vara knähundar. Lever oftast mellan 7-10 år, men många blir bara 6-7. Kända för hjärtproblem samt led- och sköldkörtelproblem.
4. Bullmastiff
Lever i 7-9 år. Har hög risk för cancer, ögon- och hjärtproblem, ofta på grund av storlek och ärftlighet.
5. Neapolitansk Mastiff
Denna kraftfulla ras lider ofta av höft- och hjärtproblem och lever i snitt i 7-9 år.
6. Berner Sennenhund
Många blir bara 7-8. Kämpar ofta med cancer, gikt och magproblem. LIvslängd i snitt är 7-10 år.
7. Flatcoated Retriever
En aktiv ras som ofta drabbas av mjukdelscancer och ögonsjukdomar. Lever i snitt i 8-10 år.
8. Newfoundland
En tung ras som ofta har problem med hjärtat, höftledsdysplasi och skelettcancer. Lever i snitt i 8-10 år.
9. Sankt Bernhardshund
Känslig för sjukdomar som magsäcksomvridning och höftproblem. Lever i snitt 8-10 år.
Den hundras som har kortast livslängd i Sverige är dock en av de riktigt små raserna; pomeranian, enligt Agrias statistik Breed Profiles. De lever i genomsnitt bara i 4,4 år.
Skälet: Skada – påkörd av bil, tåg eller annat fordon.
Just det är ju till skillnad från genetiskt betingad aggressiv cancer något som vi verkligen kan skydda våra pälsklingar från.