Ingalill: Min 4-åring räddade livet på mig och bebisen – en riktig superhjälte

6 kända kvinnor som fick Barn efter 50

En eftermiddag i november i slutet av 60-talet satt jag med min lille son Erik, som då var fyra år, och tittade ut genom fönstren i vårt lilla hus.

Vi småpratade om snöstormen som rasade utanför, och emellanåt kastade jag en blick på min knappt ett år gamla dotter Marie, som låg i vaggan. Jag var redan höggravid med nummer tre och det skulle snart vara dags.

Jag kände att det var dags att prata med min pojke om en sak, eftersom min man då reste väldigt mycket i jobbet. Jag tittade på honom.

– Erik, kom ihåg att det ligger ett brev i kökslådan, sa jag. Om det någonsin händer något med mamma, och pappa inte är hemma, ska du springa över till mormor med det brevet, för då ska hon ringa efter ambulansen. Förstår du?

Erik nickade.Trots att han var så liten hade han helt förstått det där med brevet, såg jag.

Några timmar senare sa Erik och jag godnatt och gick båda till sängs. Jag somnade, men klockan tre vaknade jag i en massa blod och förstod att något var helt fel.

Jag kunde inte ta mig ur sängen, så jag började skrika, och som tur var hörde Erik det.

– Mamma? ropade han från dörren.

– Tänd inte lampan, jag har sådan huvudvärk, fick jag fram med mina sista krafter.

– Ta brevet i kökslådan som jag berättade om och spring över till mormor, kom ihåg att ta på dig stövlarna. Säg till mormor att ambulansen måste komma genast.

Mormor ringde ambulansen

Det blev det sista jag hann säga innan jag svimmade, och det är Erik som har berättat för mig vad som hände sedan. Han tände ändå lampan, och därför såg han allt blod i sängen och på golvet och tänkte att det nog inte handlade om huvudvärk, men kanske om näsblod.

Hans plan var att säga till mig att jag skulle tvätta golvet innan ambulansen kom, men när han lyfte min ena arm föll den bara slappt ner på täcket igen. Då förstod Erik att hans mamma var alldeles för trött och sjuk för att tvätta golv.

Marie smågnällde i vaggan, och Erik gav henne nappen innan han tog på sig jacka och stövlar.

Mormor bodde bara fem minuter bort, på andra sidan vägen, men det var fortfarande oväder och snön var djup. Erik fick lyfta sina små ben högt för att komma fram, och han sjöng en sång som han tyckte om för att hålla modet uppe har han berättat.

Mitt i natten, i snön och mörkret, hittade han fram till mormors dörr och väckte henne. Hon ringde genast efter ambulansen, och den måste ha kommit genom snöstormen otroligt snabbt, för när Erik och mormor kom tillbaka hade jag redan blivit hämtad.

Lilla Marie låg ensam och grät i vaggan, och Erik har ofta berättat att hans lillasyster blev väldigt glad när han och mormor kom hem och lyfte upp henne och tröstade henne.

Jag födde ett litet barn

Den natten födde jag en härlig liten lillebror till Erik och Marie, men situationen var kritisk, för jag hade haft en svår blodförlust. Det tog sex svåra dagar innan jag äntligen vaknade, och då berättade sjuksköterskan för mig att min superhjälte till son hade räddat både mitt och hans nya lillebrors liv.

Läkaren bad att få tala med Erik, för han kunde knappt tro att en så liten pojke hade varit så tapper.

– Jodå, försäkrade Erik honom. Jag och mamma hjälper alltid varandra, för pappa är inte hemma så ofta. Men jag är faktiskt fyra år och tre månader.

Läkaren blev övertygad och gav Erik en enkrona. Sjuksköterskan, mormor och jag gav honom varsin 25-öring, och den lille superhjälten blev mycket stolt.

Några dagar senare tyckte Erik att jag hade varit borta hem­ifrån länge nog. För det var ju snart lilla Maries första födelsedag, och den skulle firas med tårta.

– Nu kan du inte ligga där och sova mer, mamma, meddelade han mig. Du skulle ju bara få lille­bror, och honom har vi fått. Kom ihåg dina stövlar och glöm inte lillebror!

Som tur var blev jag utskriven till Maries födelsedag. Med tiden blev min duktige pojke storebror till fem syskon. Än i dag är han fortfarande en glad, hjälpsam och optimistisk kille, och han är själv pappa till två underbara pojkar.