Malin: Jag blev av med mitt jobb – bara ett år efter diagnosen

Allt du behöver veta om adhd hos vuxna

Genom livet har jag varit känd för att vara en impulsiv person. Jag har sagt och gjort saker i samma sekund som tanken slagit mig, och mina kommentarer och handlingar har sällan varit särskilt genomtänkta.

Det var ett personlighetsdrag jag bar med viss stolthet, som jag tyckte gjorde mig spontan, rolig och lite oförutsägbar. När andra kommenterade mitt yviga sätt ryckte jag bara på axlarna och tänkte att det ju måste bero på min charmiga personlighet. Det slog mig aldrig att det kunde finnas en sjukdom bakom mitt beteende.

När jag var yngre följde jag en ganska klassiskt, utstakad väg. Jag utbildade mig till sjuksköterska, arbetade några år inom vården, gifte mig och fick två barn. Livet rullade på i det tempo som kändes normalt då.

Men äktenskapet höll inte, och efter skilsmässan var jag ensamstående ett tag innan jag träffade min nästa man. Med honom fick jag min son, Mathias. Även det äktenskapet tog slut efter många års slit och försök att få allt att fungera, och när Mathias var elva år stod jag ensam med honom och ett liv som kändes mer och mer tungrott.

Jag bytte arbetsplats och började jobba inom hemtjänsten. Till en början trivdes jag, men arbetsvillkoren förändrades snabbt. Personalen minskade, kraven ökade och stressen blev till slut en ständig följeslagare.

Jag började sova dåligt, fick svårt att fokusera och kände hur kroppen gick på högvarv. Jag var utmattad och jag började få ångestattacker. Trots att jag försökte bita ihop och vara den där duktiga, pålitliga medarbetaren, hamnade jag allt oftare i sjukskrivningar.

Till slut gick det inte längre – 2019 blev jag långtidssjukskriven.

Min ekonomi rasade – fick inkassokrav

Efter månader av utredningar och möten fick jag 2020 min diagnos: bipolär sjukdom. Det var som om någon drog undan mattan under mina fötter. Jag kunde inte ta in det. Att jag skulle vara psykiskt sjuk kändes som ett missförstånd, som om någon satte en stämpel på mig som inte hörde hemma där. Samtidigt föll många bitar på plats.

Jag började se mönster i mitt liv som tidigare känts som slump eller dålig självdisciplin. Den där pendlingen mellan rastlös energi och djup trötthet. Perioderna då jag knappt kunde sitta still och perioderna då jag inte orkade kliva ur sängen. Allt fick en förklaring, men det gjorde det inte lättare att acceptera.

När måendet var som sämst sökte jag tröst i något jag trodde gav mig kontroll: shopping. Impulsköpen blev ett sätt att fly från ångesten. En kort stund kände jag mig lättare, nästan hoppfull. Men känslan dog alltid lika snabbt, och kvar blev skammen och de växande skulderna.

Jag köpte saker jag inte behövde – ibland helt obegripliga saker, som 20 000 gamla vykort, en husvagn trots att jag inte har körkort, och mängder av prylar som fortfarande ligger oanvända. Min ekonomi rasade snabbare än jag klarade av att hantera.

Jag ville tillbaka till jobbet, men min arbetsgivare hade andra planer. Efter ett år med diagnosen blev jag uppsagd på grund av för många sjukdagar. Det gjorde ont. Det kändes som om allt som definierat mig – mitt jobb, min yrkesstolthet, min förmåga att bidra – bara togs ifrån mig.

Att ansöka om förtidspension kändes som ett nederlag, men jag hade inget val. Processen blev dessutom väldigt rörig. Jag tvingades delta i otaliga meningslösa och utdragna möten utan att mitt ärende kom någon vart. Till slut fick jag pensionen beviljad, men det kändes mer som en kapitulation än en trygghet.

Det var en svår tid, och jag kände mig både isolerad och ensam. Samtidigt förändrades min omgivning. Vänner som jag umgåtts med i många år började dra sig undan. Kollegor som tidigare funnits där hörde allt mer sällan av sig. Jag kände mig som en annan människa, någon folk inte visste hur de skulle hantera.

De förstod inte vad det innebar att leva med en bipolär sjukdom. Det var nästan som om de uppfattade mig som en helt annan person än den glada, impulsiva kvinna de en gång kände. Men jag var ju fortfarande mycket mer än bara en diagnos på två ben.

Fick ekonomisk rådgivning

Jag provade många olika mediciner, men biverkningarna blev så svåra att jag till slut – mot läkarens råd – bestämde mig för att sluta. Jag behövde hitta ett sätt att leva som inte bröt ner mig ännu mer.

Den ekonomiska krisen växte sig större. Inkassobreven täckte mitt köksbord, avgifter och räntor åt upp min pension och varje månad blev en kamp för att få pengarna att räcka. Jag skämdes så djupt att jag länge undvek att prata med någon om situationen.

Men mitt i mörkret hände något viktigt. Jag hittade stödgrupper online där människor delade sina erfarenheter av både psykisk ohälsa och ekonomiska svårigheter. För första gången på länge kände jag mig inte ensam. Med deras uppmuntran tog jag steget att kontakta en ekonomisk rådgivare.

Rådgivaren var varm, saklig och helt osentimental – precis vad jag behövde. Tillsammans la vi upp en plan. Jag kontaktade alla fordringsägare och förhandlade om avbetalningar. Jag skapade en budget och följde den. Det var svårt, men det gav mig hopp.

Till slut vågade jag berätta för mina vuxna barn. Jag var rädd att de skulle döma mig, men deras reaktion var inget annat än kärleksfull. De såg inte på mig som misslyckad – de såg en mamma som kämpat ensam alldeles för länge.

Långsamt började jag hitta tillbaka till något som liknade mig själv. Jag upptäckte att skrivandet gav mig ro, och jag började dela vissa berättelser i forum där andra kämpade med liknande saker. När någon sa att mina texter hjälpte dem kändes det som om jag fick ett syfte igen. Skrivandet blev en trygg plats, en del av min identitet som ingen kunde ta ifrån mig.

Tappade kontrollen över mitt liv

I dag lever jag fortfarande med min sjukdom och med en skuld som kommer ta många år att betala av. Men nu styr jag själv över ekonomin. Jag lever enkelt, men medvetet.

Mathias bor kvar hemma och vi har hittat rutiner som fungerar. Jag får fortfarande depressiva perioder, men de är kortare och jag känner igen varningssignalerna. De där 20 000 vykorten ligger kvar i sin låda som ett tyst minne av hur långt jag föll – och hur långt jag tagit mig därifrån.

När jag ser mig i spegeln i dag ser jag inte längre en kvinna som tappade kontrollen över livet. Jag ser en kvinna som rest sig, som vågat se sin egen sårbarhet och som sakta men säkert bygger upp något nytt.

Kanske inte det liv jag en gång föreställde mig, men ett liv där jag har hittat styrkan att fortsätta. Jag vet nu att även när allt känns hopplöst går det att börja om. Det finns alltid en väg framåt, även om man får ta den i små steg.