Trending: RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Inger gjorde abort 1974: ”Det var det enda alternativet för mig”

16 feb, 2024 
Birgitta Lindvall Wiik
Inger Holegård
Som 19-åring och oplanerat gravid ville Inger Holegård göra abort.
Hon tvingades till tre intervjuer hos Mentalvårdsbyrån innan aborten blev godkänd.
Fostret hann bli så stort att det fick födas fram.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
Se också: Det här vill du veta om abortBrand logo
Se också: Det här vill du veta om abort

Hon var 19 år och lämnad ensam i en sjuksal med svåra förlossningsvärkar. Om och om igen ringde Inger Holegård på klockan för att få hjälp mot smärtan. Om och om igen trycktes hon bort av personalen.

– Till slut fräste de åt mig att sluta ringa. De satt ju i ett möte, säger Inger som upplevde att de menade att hon fick skylla sig själv som varit lösaktig.

Från de andra salarna hördes barnskrik. Inger hade placerats på en avdelning med nyförlösta mammor.

– Jag minns att jag kräktes av smärtan och jag kräktes ut ärter. Det är ett starkt minne från den hemska upplevelsen när jag var lämnad helt ensam att genomgå något jag hade väldigt lite kunskap om och kände mig rädd inför. Det var fasansfullt.

Annons

Det sa ”klonk” när allt kom ut

Inger var ofrivilligt gravid och hade efter många turer beviljats en abort och nu låg hon där och hade fått en potta att föda i.

– Jag glömmer aldrig ljudet, det sa ”klonk” när allt kom ut. Jag vågade inte titta ner i pottan men när personalen hämtade den frågade jag om de kunde säga vad det var för kön. ”Nej, det kan vi inte se”, fräste sjuksköterskan. Men jag tror att hon ljög och jag har alltid varit övertygad om att det var en pojke, en Oskar.

Det positiva graviditetstestet kom som en chock

Det var det glada och sorglösa 70-talet när Inger Holegård var 19 år och nyss hade flyttat ihop med sin dåvarande kille. Han hade en lägenhet i centrala Stockholm och de var unga och kära. Killen såg ut som Marlon Brando och Inger tänkte alltid att han var Marlons bortadopterade son.

Inger Holegård som ung.
Stockholm 1974. Inger Holegård var 19 år, gravid och ville göra abort.

– Jag åt p-piller. Man skulle göra ett uppehåll med p-pillren en gång i månaden och jag var övertygad om att jag var skyddad även då. När jag aldrig fick nästa mens började jag misstänka att jag var gravid och besökte mödravårdscentralen, säger Inger och förklarar att det är så länge sedan att hon kanske inte minns exakt hur allt gick till, men att hon hos mödravårdscentralen i alla fall gjorde ett graviditetstest.

Annons

Det var positivt.

Jag måste ha varit en av de sista som gjorde abort innan nya lagen infördes

Det var en chock för Inger och hennes reaktion var omedelbar. Hon tänkte: ”Det här går inte! Jag är bara 19 år och har precis gått en tre veckors utbildning på sjukhuset, med löfte om jobb som sjukvårdsbiträde!”

– Jag hade hoppat av sista året på gymnasiet och kände inte att mitt och killens förhållande var stabilt nog. Dessutom hade vi, som många andra på den tiden, testat att röka hasch vid ett par tillfällen och jag var rädd att det kunde ha skadat fostret.

Inger åkte hem till pojkvännen och berättade om graviditeten. Hon möttes av en kompakt tystnad.

– Jag försökte prata med honom, men det var som att tala till en vägg. Han sa ingenting. Som tur var kunde jag prata med mina väninnor, föräldrar och med min pojkväns bästa vän. Det var skönt att prata med andra, de gav mig stöd. Det var inte möjligt att behålla barnet. Alla förstod mig och stöttade mig i beslutet om en abort, säger Inger.

Annons

Sverige hade inte fri aborträtt 1974

Det här var hösten 1974 och Sverige hade inte fri aborträtt. Inger fick en tid hos Mentalvårdsbyrån, där hon skulle förhöras av tre olika personer med olika professioner. Dessa skulle sedan besluta om Inger skulle beviljas abort eller inte.

– Jag var spänd inför det första besöket och kom ihåg hur jag kom in det gamla, stora huset med en stor entré och sedan till ett mindre samtalsrum. Där fick jag frågor om allt ifrån vilka möjligheter jag hade att ta hand om ett barn till mina levnadsförhållanden, min relation, inkomster, min hälsa och mina känslor inför att bli mamma.

Inger säger att hon inte minns i vilken ordning hon träffade de olika personerna men hon hade möten med en läkare, en psykolog och en kurator.

Inger Holegård som ung.
Inger förhördes av en läkare, psykolog och kurator som skulle besluta om hon fick genomföra en abort eller inte.

– Det skulle gå ett par veckor mellan varje samtal och under tiden tickade graviditeten på. Jag började må illa, brösten ömmade och började växa och till slut kände jag till och med fosterrörelser. Jag visste att vi skulle få fri abort i Sverige efter årsskiftet (1 januari 1975 reds. anm.) och tänkte många gånger att jag önskade att jag blivit gravid i januari i stället. Jag måste ha varit en av de sista som gjorde abort innan abortlagen infördes.

Annons

Började blöda – var det ett missfall?

Inger jobbade som vårdbiträde och ett starkt minne är från julafton 1974. Hon var på väg till sjukhuset för sitt arbetspass när hon kände att hon börjat blöda.

– Jag bar ljusblå bomullsjeans som blev blodiga. Jag hade med mig nylonstrumpbyxor i väskan. Dem skulle jag ta på mig på jobbet, när jag bytte till den vita rocken. Jag minns paniken när jag stod på tågperrongen och att jag smög i väg bakom en pelare och knölade in strumpbyxorna i underbyxorna. Jag hade ju inget annat att skydda mig med.

Inger Holegård

Ålder: 68 år.

Familj: Dottern Julia, 43, med familj.

Bor: I Södertälje.

Gör: Driver företaget Pingh Management som hjälper människor med allt ifrån sorgbearbetning till stress. Det går att nå Inger via pingh.se om man vill bearbeta en abort eller annat.

Inger säger att graviditeten omedelbart blev så verklig och känslorna var dubbla. Det var både en förhoppning om att allt skulle vara över och en sorg.

Annons

– Nu skulle jag inte vara på sjukhuset och bli omhändertagen utan i stället uppleva missfallet ensam på en toalett. Tänk om jag började störtblöda?

Med tårar rinnande nedför kinderna åkte Inger i stället hem till bror, där familjen var mitt uppe i julfirandet.

Inger, 68, sitter och håller sig vid magen.
Inger har aldrig ångrat aborten men tycker att sättet hon blev behandlad på är oacceptabelt.

– Jag och min äldsta bror har alltid haft en nära kontakt, han var som en extrapappa för mig. Hans familj tog emot mig med öppna armar och tog hand om mig. Jag behövde det så väl. Trots att jag skulle göra abort var det en svår upplevelse. Jag var ju full av gravidhormoner.

Annons

Inger säger att hon, trots att det var tufft, hoppades att det var ett missfall. Då skulle ju allt ­vara avklarat av naturen.

Men så var inte fallet och proceduren med aborten fortskred.

Fick aborten beviljad – sövdes och skrapades

Läkaren, psykologen och kuratorn kom gemensamt fram till beslutet att bevilja Ingers önskemål om abort.

– Det var en otrolig lättnad. Jag hade oroat mig för att de skulle säga nej. Då hade jag varit tvungen att ställa mig in på att bli mamma till ett barn som jag inte skulle klara av att försörja och ta hand om.

Jag är övertygad att det var en pojke

Inger fick en aborttid den 20 januari. Vid det laget kände Inger till och med fosterrörelser. Hon undvek att ligga på magen för att slippa känna dem. Graviditeten var så långt gången att det svåra illamåendet hunnit gå över.

– När jag fem år senare var gravid med min dotter och inte alls mådde illa blev jag ännu mer övertygad om att det första barnet var en pojke.

Annons

Inger berättar att hon blev sövd och skrapad efter att fostret fötts fram. Hon minns att hon fick blombud från en expojkvän och att killen hon levde med hämtade henne när det var dags att åka hem.

Jag blev illa behandlad av personalen

Sedan pratade paret aldrig om aborten. Men det blev ett sorgligt minne Inger burit inom sig genom livet.

– Jag har aldrig ångrat aborten. Just där och då var det enda möjliga alternativet för mig, men det är hemskt hur jag, som bara var barnet, blev behandlad. Alla samtal på Mentalvårdsbyrån, att det dröjde så länge innan jag fick min abort och att jag sedan fick göra den på förlossningsavdelningen, där jag hörde andra kvinnor föda och där barnskrik ljöd mellan rummen. Att jag dessutom blev illa behandlad av personalen gjorde saken ännu värre.

Hjälper andra med sorgbearbetning

Inger säger att det är hennes egna svåra och sorgliga upplevelser i livet som lett henne till det yrke hon har i dag, där hon hjälper andra människor med bland annat sorgbearbetning.

Inger Holegård sitter framför datorn och jobbar.
Inger vet vad det innebär att gå igenom sorg och jobbar i dag med bland annat ­stress- och sorgbearbetning.

– Jag har även levt som medberoende och drabbats av utmattning. Den som själv gått igenom svåra saker i livet har lättare att förstå och stötta andra som har det tungt. Det känns fint att kunna hjälpa andra.

Annons

Abortens historia

1938 fick Sverige sin första abortlag, som medgav abort av tre skäl. Att ansöka om en legal abort var ett komplicerat projekt. Vanligtvis deltog en gynekolog, en psykiatriker och en kurator i processen. Ett slutgiltigt beslut togs av dåvarande Medicinalstyrelsen.

De flesta var tvungna att välja osäkra och ­olagliga vägar. Abort var fortfarande olagligt och straffbart, med tre undantag:

• Medicinska skäl, till exempel om den gravida var sjuk och graviditeten innebar allvarliga risker.

• Humanitära skäl, till ­exempel efter en våldtäkt.

• Rashygieniska skäl, utifrån dåtidens idé om att det var viktigt att ­förbättra befolkningens ”­genetiska kvalitet”. Detta skäl kunde användas om den gravida eller hennes partner bar på en allvarlig sjukdom eller ansågs vara psykiskt sjuk. Ofta medförde ingreppet också en tvångssterilisering.

1946 utökades möjligheten att beviljas abort av om kvinnans ”kroppsliga och själsliga krafter skulle bli nedsatta” vid en fortsatt graviditet. Samtidigt mildrades straffen för dem som gjorde ­illegala aborter, eller ­fosterfördrivningsbrott, som det ännu kallades.

På 1960-talet var abort ­ännu olagligt i ­Sverige, men tillåtet i ­Polen. Svenska kvinnor som åkte till Polen för att genomgå en abort kunde straffas om de blev ­påkomna.

1 januari 1975 fick Sverige en ny abortlag som ger alla kvinnor rätt till fri abort till och med den 18:e graviditetsveckan.

Källa: rfsu.se

Annons