Isabelle: Min hund åt choklad – veterinärkostnaden fick mig nästan att svimma

Se också: Resa med hund i sommar? Här är reseexpertens bästa tips

Jag var så stressad, min son Valter skulle fylla ett år och jag hade bjudit in släkt och vänner. Allt skulle vara perfekt, det var ju trots allt en stor dag även i mitt liv. Tänk att det hade gått ett helt år sedan min lilla Valter kom till världen.

Gästerna anlände en efter en, och vår lägenhet fylldes upp av skratt och stoj. Och så kom tårtan och vi skulle sjunga, och paket öppnas. Tiden flög förbi och ett par timmar senare hade alla gäster gått hem. Det var inte förrän jag stod och diskade tallrikarna som jag upptäckte det katastrofala.

I hörnet i köket, bakom matbordet, låg min lilla tax Sussie och andades tungt. Först trodde jag att hon sov, men när jag böjde mig ner såg jag att hennes ögon var uppspärrade och tungan hängde utanför.

”Chokladtårtan!” skrek jag när jag insåg vad som måste ha hänt.

Hunden åt choklad, eller?

Till kalaset hade vi köpt en gräddtårta och en chokladtårta. Den senare var av högsta kvalitet, riktigt så där mörk och mättande. Sussie måsta ha fått i sig av tårtan.

Gästerna hade ställt sina tallrikar här och var, som på stolar som Sussie lätt kunde hoppa upp och norpa ifrån.

Eftersom jag inte kunde veta hur mycket choklad Sussie fått i sig vågade jag inte chansa och vänta till nästa dag. Men klockan var åtta på kvällen och vår vanliga veterinär hade stängt. Som tur var hittade jag en nattöppen veterinärklinik i stan och åkte genast in.

Under bilfärden brände tårarna under ögonlocket. Jag förmådde inte att titta på Sussie, det smärtade för mycket. Tänk om jag mister henne nu …

När vi kom in till veterinären fick vi direkt hjälp i receptionen.

”Jag tror min hund har ätit choklad, hon är i alla fall inte sig själv”, sa jag med en röst som höll på att spricka av oro.

Kvinnan i receptionen såg hur orolig jag var och tittade ömsint på mig och sa att hon skulle kalla på en veterinär.

”Det ska nog ordna dig, ska du se”, sa hon men jag bara skakade på huvudet.

”Hur kunde jag vara så dum”, sa jag igen och igen.

Vi fick komma in i ett undersökningsrum och in klev veterinären. En medelålders man med stor pondus i vit rock.

Jag lyfte upp Sussie på bordet och veterinären lyssnade på hjärtat, kände och klämde på magen, kikade med en lampa i ögonen. Under tiden höll jag andan och stålsatte mig inför ett dåligt besked. Men till min stora lättnad verkade det inte komma.

”Vad jag kan se verkar din hund må bra”, sa veterinären och klappade Sussie längst ryggen.

”Jasså?” sa jag chockat.

”Är du säker på att hon ätit choklad?”, undrade han.

Det var jag ju inte, jag hade aldrig sett det med egna ögon, men med tanke på hur många tallrikar jag hade plockat från stolar och golv, bordet hon haft flera chanser att nafsa i sig ett par tuggor.

Å andra sidan var chokladtårtan otroligt smarrig, så visst fanns en chans att ingen lämnat kvar något. Vid närmare eftertanke hade jag till och med sett flera tallrikar som var noggrant skrapade.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Dyrt hos veterinären

Jag tittade på Sussie. Hon såg inte lika hängig ut längre, men inte var hon sig själv heller.

”Vad tycker du jag ska göra nu?”, sa jag och tittade på veterinären.

”Jag tycker att vi lägger in henne på observation över natten, bara för att vara på säkra sidan. Skulle något hända med henne är hon i alla fall i de bästa händerna”, sa han och jag nickade och tycket att det lät som en bra idé.

Veterinären berättade att observation innebar att Sussie skulle ligga i en bur över natten, och personal skulle kunna ha uppsikt över henne. Men om det skulle bli så att de behövde behandla henne skulle det kosta extra.

"Då ringer vi dig innan vi behandlar", sa veterinären.

”Vad kostar det att ha henne på observation bara?” frågade jag och var beredd på att höra en siffra som skulle svida i plånboken.

Tidigare när jag hade gått till veterinären med Sussie hade det blivit dyrt, och det var inte alltid försäkringen täckte, även om jag hade en bra sådan. Men siffran som veterinären gav mig nu var högre än jag kunnat ana.

”20 000”, sa han snabbt och vände sig om och började plinka på datorn.

Det var tur att han stod med ryggen till så han inte såg min haka trilla ner mot golvet.

”Jag skriver in henne här då …” sa veterinären och öppnade ett dokument på datorn.

”Hunden heter Sussie, va, och när är hon född?”, frågade han och blinkade på tangentbordet.

Jag var så stressad över summan, och över hela situationen med Sussie, att min hjärna var trög som gele. Jag kunde inte tänka klart och gav honom bara alla uppgifter han frågade om.

”Ja, men då tar jag Sussie då och så ringer vi om det skulle vara något, annars är du välkommen att hämta henne i morgon klockan åtta”, sa han och tog ett stadigt grepp om min lilla tax och lämnade rummet.

Jag gick ut till receptionen, plockade fram kreditkortet och betalade. Det viktigaste var att Sussie hade det bra, intalade jag mig själv samtidigt som jag också grämde mig över att familjens semester till Spanien nog skulle behöva ställas in.

Den natten sov jag lätt och vaknade flera gånger, kallsvettig och orolig över hur Sussie mådde där ensam i buren. Men till min stora glädje hade jag inte fått något samtal från veterinären under natten och på morgonen körde jag och hämtade henne.

20 000, för den summan hade hon och jag kunnat ta in på den lyxigaste hotellsviten i stan. Nog hade hon haft det bättre där än i en bur, samtidigt var det ju bra att hon var nära veterinären.

När jag kom in i receptionen satte jag mig på en stol och väntade. En dörr öppnades och Sussie kom skuttandes fram mot mig med vickande svans. "Älskade hund!", sa jag och plockade upp henne i min famn och kramade om henne.

"Kan du förlåta matte?" frågade jag och fick ett slick i ansiktet som svar.

Vad som hade gjort Sussie så hängig efter kalaset kommer jag aldrig få veta, men någon chokladtårta var det i alla fall inte. Det blev en dyr läxa, och till Valters 2 års kalas bjöds det i stället på två gräddtårtor.