Läsarberättelse: Jag flydde livet på landet – och blev en dyrköpt erfarenhet rikare

En mogen kvinna med kaffekopp i händerna har slagit sig ner för att insupa ett rofyllt ögonblick i en lantlig miljö.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Att bo på landet var aldrig mitt val, det var något jag gjorde för kärlekens skull. Många år senare lockade stan desto mer. Jag var övertygad om att det var där jag hörde hemma…

Jag föddes 1960 i en småstad, och växte upp i ett vanligt villakvarter. Vi kände inte någon som bodde riktigt avsides och lantligt, och jag kunde inte drömma om att jag själv skulle göra det från det att jag var 21 och många år framåt.

Ole var 10 år äldre än jag, och när vi träffades ägde han redan ett torp som låg ensligt. Han var född på landet och arbetade som maskinförare på ett närliggande gods.

Jag blev störtförälskad och la knappt ens märke till omgivningarna när jag flyttade in hos honom. Varje dag körde jag de elva kilometrarna till mitt arbete som tandsköterska i den närmaste staden, och ibland önskade jag mig tillbaka till mer civiliserade områden, som jag lite retsamt sa till Ole.

Vi fick en underbar dotter, Julia, som tidigt blev tokig i hästar, och under en rad år hade vi tre stycken.

Se också: Anneli bor i en husbil – "Mår som bäst när vi är ute på rull"

1:46

Efter reklamen: Anneli bor i en husbil: "Mår som bäst när vi är ute på rull"

(1:46)

Slå på ljud

Julia hade precis tagit studenten när Ole blev sjuk, och han avled bara ett halvår senare. Det var en enorm sorg, och det var också en del av förklaringen till att jag fortsatte att bo så avsides under en rad år. Jag hade inte hjärta att till råga på allt beröva Julia sina hästar nu när hon mist sin far i förtid.

År 2017 blev Julia gravid och gav upp hästarna, och äntligen kunde jag lägga ut torpet till försäljning. Jag var dödstrött på mörkret på landet, trött på att alltid behöva köra iväg med bilen så fort jag saknade något, trött på stanken när det gödslades och trött på att alla besök måste planeras då ingen hade vägarna förbi.

Flyttade till marklägenhet i stan

Jag slog till direkt vid det första budet på huset. Jag hade redan packat flyttkartongerna och gladde mig något enormt åt att få flytta till stan. Hur härligt skulle det inte bli att kunna ta del av kulturutbudet, promenera hem från kafébesök, glida in i simhallen eller på biblioteket i tid och otid och kunna göra spontana besök hos vänner och bekanta.

Jag köpte en en marklägenhet med en liten uteplats i ett nybyggt område. Men redan från start hade jag svårt att vänja mig vid att det inte fanns något utrymme vare sig inomhus eller på uteplatsen där inte andra kunde se mig, med mindre än att jag drog för gardinerna.

Läsarberättelse: Äntligen gjorde jag rent bord

I början var det verkligen fantastiskt att få göra de saker jag hade sett fram emot. Men efter den första tidens eufori klingade känslan av, och istället blev sådant sällan av. Jag var i simhallen och på biblioteket några gånger och gjorde några spontanbesök hos väninnor, och visst var det trevligt, men ändå inte riktigt jag.

Påträngande grannar och sirener

Det var också sällan jag själv fick oanmälda gäster. I gengäld var både grannen tvärs över och grannen på ena sidan om mig såväl påträngande som nyfikna, och jag kunde knappt befinna mig på min lilla trädgårdsplätt utan att bli kontaktad.

Jag hade också svårt att vänja mig vid de ständiga utryckningarna med sirener, som andra inte verkade lägga märke till, men som fick mig att känna det som om jag var med i en amerikansk tv-deckare. Jag saknade att kunna se horisonten och stjärnhimlen.

Läsarberättelse: Drömmen om ett rofyllt liv gjorde mig sjuk

Bilen hade jag behållit, och jag använde den när det regnade eller när det var dags att storhandla, men jag blev oerhört trött på all trafik och problemen med att hitta en p-plats.

Under alla mina år på landet fick jag ofta frågan om jag inte tyckte att det var kusligt att bo så öde, inte minst efter Oles död. Men det hade jag sällan upplevt, däremot kände jag mig otrygg i mitt nya hem.

Otrygghet, inbrott och slagsmål

En mörk kväll när jag kom hem hade jag nämligen haft inbrott. I grannskapet var det dessutom konflikter mellan flera av de boende, som innebar både skrikande och oro, och två gånger blev jag till och med vittne till slagsmål.

Efter ett och ett halvt år i stan hade jag fått nog, så jag ringde mäklaren och la ut lägenheten till försäljning igen. För mig var det inte lycka att bo i stan, däremot var det rena lyckan att flytta tillbaka till landsbygden nu när det var mitt aktiva val.

Jag hittade ett litet torp att hyra, som tillhör det gods där Ole tidigare arbetade. Här har jag nu bott i ett par år, och jag älskar det. Fortfarande luktar det gödsel med jämna mellanrum, men det stör mig inte längre.

Ekonomiskt sett har det varit kostsamt för mig med mitt lilla ”stadsäventyr”, men trots allt har det varit värt det. För nu vet jag att jag hör hemma på landet.

/Marie-Louise