Martina: Jag ville hämnas på min exman
Jag bestämde mig för att visa honom vad han hade förlorat när han lämnade mig ...
Vår skilsmässa var ingen lycklig skilsmässa och jag får tyvärr erkänna att det var mitt fel.
Robert lämnade mig ett halvår innan våra tvillingflickor skulle konfirmeras. Han hade tänkt vänta till efter konfirmationen, men så fick jag reda på att han hade ett förhållande med en ung och snygg tjej, Lisa, på sin arbetsplats.
Jag rev upp himmel och jord och krävde att han genast skulle avsluta sin sjaskiga affär men det varken kunde eller ville han.
Han erbjöd sig att vi skulle fortsätta tillsammans till efter konfirmationen, men aldrig i livet att jag skulle stå ut med hans medlidande och välvilja efter det som hänt. Det var jag alldeles för stolt för.
Så Robert flyttade med buller och bång och lämnade mig och flickorna i sorg och kaos. Mitt hjärta var krossat och jag kände mig enormt bitter.
Känslostormen hade knappast bedarrat när det var dags för Stinas och Majas konfirmation. Helst hade jag velat att Robert inte kom till vår bjudning efteråt, han kunde minsann ordna en egen fest.
Men då sa mina föräldrar ifrån och påpekade att det ju faktiskt var flickornas dag och då skulle deras pappa också vara välkommen. Jag visste att de hade rätt och bjöd in Robert, men Lisa var inte välkommen.
Ville att han skulle inse vad han gått förlorat
Tusen tankar snurrade i mitt huvud om hur jag skulle kunna straffa Robert på konfirmationen. Jag hade aldrig trott att jag var en hämndlysten person, men det var jag tydligen och hämnd var nu det viktigaste för mig.
– Det kommer att gå över, sa min väninna Lotta. Det är mänskligt att känna som du gör.
Lotta hade själv inte haft det så lätt, men hon hade alltid rest sig igen och det tröstade mig att hon tyckte att min reaktion var normal och förståelig. Till henne vågade jag säga att jag hade lust att döda Robert.
– Såklart du har, sa hon med ett leende. Men det finns något annat som är bättre.
– Vad då? undrade jag.
– Visa honom att du klarar dig bra på egen hand. Var så snygg att han inser vad han har förlorat.
Självklart! Det kändes som en passande hämnd och jag skulle göra precis som Lotta föreslagit. Sedan Robert lämnade mig hade jag sett ut som en dränkt katt, men nu skulle det bli ändring på det!
Jag gick både till frisören och på manikyr. Lotta hjälpte mig att hitta en ursnygg klänning som framhävde mina former och fick mig att stråla. Så återstod det bara att hitta en konfirmationspresent som skulle bräcka Roberts.
Blev inte som jag tänkt mig – han var likgiltig
Ett par dagar innan konfirmationen ringde Robert och undrade om vi skulle lägga ihop till presenten.
– Nej tack. Jag har redan ordnat med min present, du får själv stå för din, sa jag.
– Vad ska du ge dem?
– Det får du se på konfirmationen.
– Har du något förslag på vad jag kan ge dem? undrade han.
– Nja. Mamma och pappa ska ge dem var sin ny dator så det behöver du i alla fall inte köpa. Kläder gillar de ju. Eller pengar.
Jag hade själv fått en del pengar i samband med skilsmässan så jag hade kunnat kosta på mig en riktigt fin present. Stina och Maja var båda hästtjejer så jag hade bokat en resa till Island där vi skulle rida med guide i åtta dagar. Dessutom skulle de få var sitt guldarmband.
Robert skulle aldrig kunna ge flickorna något som överglänste detta – och det kändes väldigt tillfredsställande.
Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig på flickornas konfirmation.
Visst lyckades jag bräcka honom med resan till Island och de vackra guldarmbanden, medan han bara gav dem tusen kronor var. Jag såg att han kände sig dum och det njöt jag av.
Däremot insåg han inte alls vad han gått miste om när han lämnade mig. Robert var helt opåverkad av min yttre förvandling och la inte märke till min figursmickrande klänning. I hans ögon såg jag varken begär eller svartsjuka – han var helt enkelt likgiltig.
Jag spelade en roll inför honom
Åren gick. Även om jag inte insåg det då förstår jag nu att jag hade fastnat i bitterhet och tankar på hämnd. Kunde jag göra något för att chikanera Robert så gjorde jag det.
Till exempel så ”glömde” jag att berätta att det var föräldramöte i skolan, så att han flera gånger framstod som en far som inte brydde sig om sina barn.
När han ringde och ville prata om deras tonårsfasoner påstod jag att det aldrig var några problem hemma hos oss, vilket självklart var en lögn. Flickorna kunde ibland driva mig till vanvett och jag kände mig som en dålig mor, men det skulle inte Robert få reda på.
Inför honom spelade jag rollen som en stark, balanserad och lyckad kvinna – som han hade varit dum nog att lämna.
När flickorna tog studenten var det åter dags att ställa till med fest. Redan ett halvår i förväg började jag fundera på hur jag skulle kunna överglänsa min exman den här gången.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Pengarna som jag fått vid skilsmässan hade jag investerat i ett radhus där jag bodde med Stina och Maja. Nu var min ekonomi som de flesta andra ensamstående mammors – vi klarade oss men hade inget överskott av pengar.
Då kom jag på att jag kunde hålla ett tal som skulle vara helt fantastiskt och mycket bättre än vad Robert skulle kunna åstadkomma.
Kanske kunde jag skriva en sång också? Robert var faktiskt en god talare. Han var rolig, snabb i repliken och kunde även konsten att säga några väl avvägda allvarsord. Det skulle inte bli lätt att slå honom där, men det tänkte jag icke desto mindre göra. Och självklart skulle jag skriva en sång till Stina och Maja.
Blev besatt av att vara bättre än honom
Den här gången skulle Lisa komma på festen. Jag kunde inte strunta i henne, fast jag hade god lust att göra det. Stina och Maja hade med åren fått ett bra förhållande till henne och det fick jag ju acceptera.
Jag undrade om Lisa var bra på att skriva sånger, men det skulle inte förvåna mig om hon var det. Jag behövde få professionell hjälp med min sång annars fanns risken att jag gjorde bort mig på studentfesten.
Efter att jag hade överlämnat komponerandet till ett proffs ägnade jag mig åt talskrivning. Det enda jag tänkte på hela dagarna var att mitt tal behövde bli bättre än Roberts.
När jag låg i sängen på kvällarna och skulle sova dök ord och formuleringar upp och jag fick tända ljuset och skriva upp dem i ett block som jag hade liggande på nattduksbordet.
Jag började sova dåligt och blev okoncentrerad på dagarna. Fullt upptagen med att tänka på talet körde jag mot rött på väg hem från jobbet en dag och körde på en cyklist. I ett par sekunder trodde jag att kvinnan som låg framför mig på vägen var död.
Jag var själv paralyserad av chocken och kom först till sans när en person öppnade bildörren och frågade hur det var med mig. När jag klev ut ur bilen var andra redan i färd med att hjälpa kvinnan jag kört på. Tack och lov hade hon inte blivit allvarligt skadad. Hon hade fått några skrapsår och cykeln var förstörd.
Min väninna fick mig att inse att jag hade gått för långt
På kvällen gick jag hem till Lotta eftersom jag behövde prata med någon.
– Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur ska jag kunna hålla ett bättre tal än Robert på flickornas studentfest? Det är det enda jag tänker på och jag kan inte koncentrera mig på något. I dag körde jag på en cyklist eftersom jag inte såg att det var rött.
– Vad är det du säger?
Jag berättade att tankarna på talet gjorde mig sömnlös på nätterna och frånvarande på dagarna. Att jag var livrädd att talet inte skulle bli tillräckligt bra, att det behövde bli bättre än Roberts tal.
– Är det inte dags att sluta vara så hämndlysten? sa Lotta.
– Vad menar du?
– Det är snart fem år sedan han lämnade dig. Det är inte längre Robert du straffar utan dig själv. Släpp det. Du får aldrig honom tillbaka och det vill du väl inte heller längre?
Nej, självklart ville jag inte det. Lotta fick mig att inse att jag hade fastnat i negativa tankar som bara drog ner mig. Hon log mot mig och jag log tillbaka. Nu fick det vara slut med att hämnas. Jag skulle inte låta bitterheten styra längre. Äntligen kunde jag förlåta Robert och känna glädje över mitt liv.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]