Jennifer och Jackie flydde över Öresundsbron

Jackie och Jennifer Tiempo-Kroe

Foto: Tommy Hvitfeldt

Det var kärlek till hundra procent mellan Jennifer och Jackie och snart hade de en son ihop. Men när Jennifer och hennes tidigare barn inte var välkomna i Jackies hemland Danmark kände de sig tvingade att fly – till Sverige.

Ingen kraft är så stark som kärleken och när den slår till kan vad som helst hända. Det vet Jackie och Jennifer Tiempo-Kroer att berätta. De har gått genom eld och vatten för sin kärlek och när filippinska Jennifer och hennes tre barn inte var välkomna i Jackies hemland Danmark såg de bara en utväg: De flydde till Sverige och korsade Öresundsbron i en sjusitsig Citroen.

– Vi har aldrig någonsin varit så rädda som vi var då, säger de med en mun. Och aldrig har Öresundsbron känts så lång.

Men flykten lyckades och efter flera turer har familjen – som består av Jackie, 51, Jennifer, 40, och hennes barn Sunshine, 20, Shaine, 18, och Lehi, 14, samt gemensamma sonen Ethan, sex – funnit sitt paradis i småländska Bredaryd. Där hyr de ett stort hus med gott om plats för hela familjen och allt har löst sig på bästa sätt. Familjen får stanna i Sverige där Jackie jobbar som busschaufför, Jennifer pluggar svenska och barnen går i skola.

– Det gör inget var jag bor, bara jag får ha det bra och vara tillsammans med min familj, säger han och tittar kärleksfullt på Jennifer som är hans fru sedan två år tillbaka. Men till Danmark flyttar vi aldrig mer, danskarna ville ju slänga ut min familj…

Paret fick kontakt via internet för elva år sedan. Men ingen av dem hade några planer på ett förhållande. Jackie har vuxne sonen Benjamin och levde ensam efter separationen från sonens mamma. Det trivdes han väldigt bra med och när han och Jennifer började skriva till varandra var det på ett vänskapligt plan.

Dessutom var hon gift – om än bara på papperet. Hennes man hade inte varit snäll mot henne och hon hade lämnat honom. Sonen Lehi hade aldrig träffat sin pappa och hon önskade sig inget högre än skilsmässa.

– Men i Filippinerna är det nästan omöjligt att skiljas, berättar hon. Det tar väldigt lång tid och är fruktansvärt dyrt.

Kontakten på internet blev ett andningshål för dem båda och de förstod att de trivdes med varandra. Mailkontakten fortgick fyra år och visst hände det att de tänkte på varandra som mer än bara vänner. Men när hjärtat började slå lite snabbare på Jackie intalade han sig att det var alldeles för långt bort och att han aldrig skulle komma dit. Dessutom hade hon tre barn.

Det gjorde att det blev långa pauser i mailväxlingen men en dag kom ett livstecken från Jennifer. Hennes syster var bosatt i Danmark och gift med en dansk och nu skulle hon besöka dem. Kanske var han intresserad av att träffa henne? Det var gott om tid eftersom hon skulle stanna tre månader.

Fick barn i Filippinerna

Han mötte henne på Kastrup och från hans sida var det ett omedelbart ”pang”. Men hon var lite avvaktande, fortfarande bränd efter åren med mannen hon ännu var gift med. Men hon vågade sig ändå på att följa med honom hem.

– Jag ville ta reda på om han var en bra kille, ler hon.

Det var han och även Jennifer öppnade sitt hjärta. Det var kärlek till hundra procent och de tillbringade en månad tillsammans. Resten av tiden i Danmark var hon tillsammans med sin syster. Och hon reste ensam, barnen var kvar i Filippinerna tillsammans med mormor och morfar.

De insåg att de ville leva tillsammans men det fanns många frågetecken och de funderade mycket på hur de skulle gå till väga. Men att det inte fanns någon återvändo insåg de när det stod klart att hon var gravid.

De väntade barn när hon i september 2012 reste hem till Filippinerna medan Jackie, som då körde limousine, stannade kvar i Danmark. Men lite senare gav han sig i väg till Filippinerna och stannade fem veckor i samband med att Ethan föddes. Sedan återvände han hem för att jobba och tanken var att hela familjen skulle kunna återförenas i Danmark inom en inte alltför avlägsen framtid.

Jackie och Jennifer med gemensamme sonen Ethan. Foto: Tommy Hvitfeldt

Det blev inte riktigt så då en tyfon som drog fram över Filippinerna och lamslog stora delar av landet. Många tusen människor miste livet och hundratusentals förlorade sina hem.

– Vi pratade i telefon kvällen innan och jag var fruktansvärt rädd, minns hon. Tyfonen slog till med otroliga naturkrafter och det blåste 380 kilometer i timmen.

I Danmark vankade en mycket orolig Jackie och försökte bringa klarhet i vad som hade hänt. Han gjorde sitt bästa för att komma i kontakt med Jennifer men all kommunikation var bruten. Det hann gå sex dagar innan han såg en ljusning och på dessa dagar tappade han tolv kilo.

– Jag visste inte om de levde eller var döda, säger han och skakar på huvudet. Jag ville ner och leta efter dem men till Jennifers ö gick inget flyg.

Då fick han oväntad hjälp av dansk television som skulle göra en dokumentär om tyfonens härjningar. Tillsammans med tv-teamet flög han till Manilla och sedan vidare till annan ö. De hade då kommit till Cebu Island som är en grannö till hennes ö och där hade stormen inte dragit fram så hårt. Och där mötte hon och hennes familj upp.

De träffades vid båten och orosmolnen kunde skingras. Och nu vågade de sätta upp en tydlig målbild: Hela familjen skulle ta sig till Danmark och där avsåg de att leva lyckliga alla sina dagar.

Gömde sig i stuga

Men de stötte genast på patrull. Hon hade pass men inget av barnen och det måste förstås ordnas. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort. På utrikesministeriet i Danmark kunde man inget göra, utan han fick mejla till konsulatet i Malaysia. En konsul reste då till Manilla och de fick hjälp att ansöka om pass och visum – men de skulle få vänta tre månader.

– Då blev jag fruktansvärt arg och mitt vredesutbrott gav resultat, berättar Jackie. Efter tio dagar kunde vi hämta passen i Manilla och tack vare norska ambassaden i Manilla fick vi klart med visum på en timme och 15 minuter.

Men de kände ändå en stark oro. Jennifer och hennes tre barn var tvungna att ha returbiljetter, medan lille Ethan var dansk och filippinsk medborgare och klarade sig med enkel biljett. Men att ordna returbiljetter var inte så enkelt. Det drog ut på tiden och familjen var fruktansvärt orolig.

– Då rasade hela min värld, säger han.

Men 50 minuter innan planet skulle lyfta fick de fram de nödvändiga biljetterna och kunde lämna landet med destination Danmark. Väl framme var han helt slutkörd rent psykiskt och blev sjukskriven en och en halv månad, allt medan papperskvarnarna malde.

2014 hade de ansökt om familjeåterförening och kunde inte föreställa sig att Jennifer och hennes tre barn skulle kastas ut ur Danmark. Men aldrig ska de glömma den elfte september 2014 då brevet från migrationsverket kom: Hon och de stora barnen skulle vara ute ur landet inom elva dagar, medan Ethan fick stanna hos honom.

De överklagade beslutet men det hjälpte föga. De skulle ut och såg ingen annan lösning än att gömma sig i en sommarstuga i Danmark. Där levde familjen en månad, hela tiden livrädda för att polisen skulle komma. Och i den lilla stugan bestämde de sig för att försöka ta sig till Sverige.

Flykten planerades i minsta detalj. De skulle lämna landet i familjens sjusitsiga Citroen och ta sig över Öresundsbron för att komma på svensk mark.

– Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle ägna mig åt människosmuggling, säger han sakta och tar hennes hand. Men det var precis vad jag gjorde.

Nu bor hela familjen i Bredaryd i Småland. Foto: Tommy Hvitfeldt

Oro i tullen

Nerverna var på helspänn hos både dem och barnen, men de hade oroat sig i onödan. Inga poliser dök upp utmed vägen men skräcken och oron fanns kvar tills de passerat tullen. Där fanns sex portar varav fem var bemannade av poliser. Han valde då att köra genom den obemannade porten och det beslutet visade sig vara rätt. Ingen polis stoppade dem och komna så långt kände de sig säkra, även om de inte visste vad som väntade dem.

Med 5 000 kronor på fickan och lite kläder i bagaget kom de till Sverige. Jackie hade sagt upp sig från bussbolaget i Danmark och började genast söka jobb i Södra Unnaryd där de bosatte sig. De fick hyra en liten sommarstuga och fick till en början ekonomisk hjälp av släktingar för att klara situationen.

Han fick snart jobb på en fabrik, men trivdes inget vidare. Då valde han att åka till Danmark några veckor för att köra taxi och på så vis tjäna pengar. Och när han återvände till Sverige fick han användning av sin yrkeskunskap. Han kom i kontakt med ett bussbolag och det dröjde inte länge innan han hade en fast anställning som busschaufför.

Under tiden prövades deras ärende om familjeåterförening av svenska migrationsverket och det blev en lång väntan även här. Först efter två och ett halvt år stod det klart att Jennifer och hennes tre barn skulle få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Tack vare svensk lagstiftning kunde hon då också skiljas från sin filippinske man.

Se också: Öresundsbron fyller 20 år

Videon kunde inte hittas

Livet har ordnat upp sig för familjen och Jackie och Jennifer blev äkta makar den 21 juli 2018. Och i slutet av 2019 gick flyttlasset till Bredaryd.

– Det är bättre för hela familjen, säger han. I Södra Unnaryd var det glest mellan bussarna och det var svårt för barnen att träffa kompisar. I Bredaryd är det mycket bättre med bussförbindelserna.

Det underlättar för Jennifer som läser svenska i Värnamo och för de stora barnen som studerar i Gislaved. Ethan går nu i förskoleklass och pappa Jackie har fått jobb på ett bussbolag i Gnosjö.

– Vi trivs med livet och är tacksamma för att svenskarna tagit emot oss, summerar han. Att fly till Sverige var vår enda möjlighet om vi ville bo och leva tillsammans.

Catharina Ingelman Sundberg: Jag har alltid varit en Pippi Långstrump!
Patrik: Jag friade till min brors ex!
Linn, 20, har överlevt cancer och drogmissbruk: ”Är mamma evigt tacksam”