Jessica Andersson bodde på fosterhem som barn
Det var ett illvilligt inlägg på internet som fick Jessica Andersson, 35, att bestämma sig. På några få men ytterst obehagliga rader avslöjade en anonym person den bakgrund hon själv i alla år lyckats dölja. Det var inte så att hon hade ljugit om den. Hon hade bara lyckats hålla närgångna frågor om barndomsåren på en armlängds avstånd. Men nu stod skammen alltså där på internet till allmän beskådan.
Jessica kände sig både sårad och kränkt. Ryggsäcken fylld av ångest och skuld som hon burit med sig hela livet var tyngre än någonsin. Och plötsligt hade en fegt anonym person tagit ifrån henne rätten till hennes historia.
– Min kompis Karin Hjulström tipsade Albert Bonnier som kom till Göteborg för att träffa mig. Jag grät och berättade över en räkmacka på Gothia. Han kontaktade journalisten Lena Katarina Swanberg som sedan intervjuade mig vid 20–25 tillfällen och lyckades hitta ett språk som kändes som mitt.
Resultatet blev boken När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var. Det är alltså hon som har skrivit boken. Jag har bara berättat.
Jessica är dotter till missbrukare
Jessicas tunga hemlighet var att hon är dotter till två missbrukare. Hon har två äldre bröder, en av dem var tvångsomhändertagen redan när hon föddes. Så småningom föddes ytterligare två syskon med en annan pappa.
– Mina föräldrar hade problem med alkohol under hela min uppväxt. Pappa har visserligen aldrig knarkat, såvitt jag vet, men det gjorde mamma. Nu säger hon att det var först sedan vi barn hade flyttat. Jag kan inte argumentera om det.
Jessica är född i Stockholm. Föräldrarna separera de, mamman flyttade till en annan ort med barnen och pappan blev kvar. Ingenting blev bättre av det. Mamman umgicks med våldsamma män i destruktiva miljöer som minst av allt var lämpliga för barn. Ibland kunde hon dessutom försvinna och vara borta i flera dagar. Syskonen fick ty sig till varandra ochklara sig bäst de kunde.
Hela barnaskaran omhändertogs och skingrades till olika fosterhem när Jessica var 10 år gammal.
– Jag gjorde kraftfullt motstånd, så det var inte fosterföräldrarnas fel att det inte fungerade. Jag fick helt enkelt panik över att inte få vara hos mamma. Jag skulle ju rädda henne. Hon skulle gå under utan oss. Det hade hon ju sagt. Och så saknade jag mina syskon något alldeles oerhört.
Jessica blev kvar i fosterhemmet i sex år. Från den tiden minns hon inga som helst framtidsdrömmar. Hon var som en vingklippt fågel utan vare sig självkänsla eller självförtroende.
– Jag tänkte ofta att jag och mina syskon aldrig skulle få en chans att göra våra röster hörda. Vi skulle aldrig få ett bättre liv. Så fort jag gjorde något som inte var bra jämfördes jag med mamma. ”Du kommer att sluta som hon”, sa man. Jag trodde inte ens att jag skulle få uppleva 20-årsdagen.
Fick en ny fostermamma
När Jessica var 16 år kom hon till ett nytt fosterhem. Den då 31-åriga Amy, som blev hennes nya fostermamma, blev också hennes räddning.
– Hon lyssnade på mig. Det hade ingen tidigare gjort. Jag blev så förvånad. Hon gjorde framför allt ingen skillnad på mig och sina egna barn. En räddande ängel hade kommit in i mitt liv. Det är inte alla som har den turen. Där och då började jag tro på framtiden. Numera är vi bästa väninnor. Och när jag pratar om mamma är det oftast Amy jag menar.
Jessica var redan då en lång och vacker skönhet. Hon vann en modelltävling och åkte till Paris där hon knöts till en agentur. Dessbättre lät hon sig inte bländas av det ytliga livet med allt vad det innehåller av utseendefixering, sexuellt utnyttjande av unga flickor och droger.
– Det livet var ingenting för mig. Jag är en enkel tjej från landet, säger Jessica och berättar om när chefen för agenturen beordrade henne att följa med på en tennismatch.
– Jag klädde mig som det kändes bäst, i jeans och tröja, men blev utskälld och fick byta om till kort kjol, leggings, åtsmitande topp och höga klackar. Jag skulle ju representera honom, sa han. Det var hemskt. Jag kände mig som en prostituerad.
Svår förlossning
Jessica längtade hem till sin nya familj så hon lämnade Paris och modelljobbet för att i stället utbilda sig till undersköterska. På fritiden sjöng hon i ett dansband och blev sambo med musikern Jonas Erixon som spelade i samma band.
– Jag jobbade stenhårt i fyra år på att få ett genombrott som sångerska, innan jag blev gravid och la artistdrömmarna på hyllan. Då drog Bert Karlsson i gång tv-såpan ”Fame Factory”. Jonas och jag var överens om att jag skulle ställa upp trots att jag var gravid. En sådan chans får man bara en gång.
Till slut anmälde babyn sin ankomst till världen, men det blev en svår förlossning. Sju timmar senare hade hon fortfarande inte slutat blöda. Jessica tror att livmodern skadades när hon inte längre kunde krysta och sköterskorna i stället tryckte på utifrån. När läkarna till sist måste göra något för att stoppa blödningen sprack livmodern.
– Jag minns att det utbröt en form av panik bland sjukhuspersonalen. Läkarna fick söva mig, snitta och sy ihop.
Sju år senare är Jessica inte helt främmande för tanken på att föda igen.
– Jag skulle gärna vilja ha fler barn men vet inte om jag vågar. Men nu går vi nog händelserna i förväg lite väl mycket, skrattar hon.
Var med i Fame Factory
I Fame Factory gillade Bert Karlsson vad han såg hos Jessica och tog henne under sina vingars beskydd. Det ledde så småningom fram till hennes genombrott som sångerska.
– Sedan vann vi ju Melodifestivalen 2003, Magnus Bäcklund och jag. Då var det ju bara att kliva ombord på tåget.
Och på den vägen är det.
Karriären har gått som på räls. Jessica har varit med i Melodifestivalen fyra gånger och ställer nu upp för femte gången med låten ”I did it for love”. I höstas kom nya plattan ”Wake up” med tidlösa 60-talslåtar i modern tappning och i sommar turnerar hon med Diggiloo för sjätte gången. Dessutom har hon spelat huvudrollen i musikalen ”Little shop of horror”, vilket gav henne utmärkelsen Guldmasken.
Mest uppmärksammad har hon ändå blivit för boken om sin barndom.
Jessicas barndoms berättelse
– I början ångrade jag mig flera gånger om dagen, erkänner hon nu. Det var ingen rolig historia att berätta. Mamma, pappa och syskonen visste vad som var på gång och tyckte att det var en god idé. Men när mamma fick läsa ett utkast av boken blev det annat ljud i skällan. Hennes version är en annan. Jag försökte förklara att jag måste skriva min barndoms berättelse som jag upplevde den. Att hon har en annan uppfattning gör inte min historia mindre sann.
Så här efteråt inser Jessica att hon växte upp med en väldig oro för föräldrarna. Om sanningen ska fram är hon orolig än.
– Men det var längesedan jag pratade med dem. Vi har ingen regelbunden kontakt. Jag vill faktiskt inte veta vad de gör. Sådan är situationen. Det hände något med mig när jag blev mamma själv. Jag insåg att man måste ta avstånd från sånt som är för tungt att bära. Sedan den dagen koncentrerar jag mig på min son. Det måste få vara viktigast att min egen familj mår bra.
Drömprinsen väntar
Att Jessica satsade på musiken innebar emellertid att förhållandet med Jonas gick i kras våren 2005. Det är fortfarande
en sorg. Hon försökte kombinera artistkarriären med familjelivet, men det gick alltså inte. Sedan dess lever hon ensam med den snart 7-årige sonen Liam.
– Jag har nyligen köpt oss ett hus, säger Jessica och låter överraskad själv. Det har ingen stor trädgård, men väl en liten rosenrabatt. Där kan Liam gå ut och leka själv. Det har han inte kunnat så länge vi bott i lägenhet mitt i Trollhättan. Det blir en bra present till honom.
Så det är bara kärleken som fattas för Jessica. Men någon ny man har hon obegripligt nog inte mött. Dels för att hon har Liam att tänka på, dels, och kanske mest, för att hon har svårt att släppa andra människor inpå livet. Men det är ingen som upp- vaktar henne heller, påstår hon. Det är som om de helt enkelt inte törs.
– Min drömprins måste vara en självständig person med egna intressen som står ut med att vi kanske inte kan ses så ofta. Han måste tycka om barn och får gärna ha egna. Han måste dessutom vara snäll, trygg och stabil och alltid ha famnen öppen för mig.
