Jessica missbrukade: ”Jag fick välja mellan mina barn och drogerna”

Jessica tittar in i kameran. hon står på en strand och ska snart jogga.

Jessica fastnade i missbruk av amfetamin.

Foto: Christel Lind

Ett par vanliga löparskor räddade Jessica från det destruktiva livet som missbrukare av amfetamin.

Med lätta steg kommer Jessica Petersson, 52, springande längs Stafsinge strand i Falkenberg. Med sin vältrimmade kropp och starka ben ser hon ut som hon sprungit i hela sitt liv. Men så är det inte alls.

– Det är faktiskt inte så många år sedan jag började träna löpning seriöst, säger hon och tar en paus.

Trots att hon redan avverkat några kilometer i den tunga sanden i motvinden från havet syns inte en svettdroppe i hennes panna.

Se också: Här är 8 tecken på att du dricker för mycket alkohol
1:20

Efter reklamen: Se också: Här är 8 tecken på att du dricker för mycket alkohol

(1:20)

Men så är hon också en av Falkenbergs mest profilerade långdistanslöpare med ett drygt 20-tal maraton och extrema långlopp på sin meritlista.

– Om jag inte börjat springa hade mitt liv sett helt annorlunda ut i dag. Jag hade varken fått träffa mina barn eller mina härliga barnbarn – om jag över huvud taget fortfarande hade varit i livet, säger hon.

Man kan säga att det var här på Stafsinge strand som allt började. Det var här hon tillfälligt bodde i en sommarstuga när hon fick ett par gymnastikskor som hon skulle gå in åt sin mamma.

– De skorna behöll jag. Dem fick hon aldrig tillbaka och med tanke på vad det ledde till är mamma nog glad för det, säger Jessica med ett skratt.

Jessica står i hög vass och i bakgrunden syns vatten och ett vindkraftverk

Jessica har fått ett nytt liv tack vare löpningen.

Foto: Christel Lind


Efter skilsmässan träffade Jessica en ny man

Men för att förstå hela bakgrunden måste vi backa bandet till början av det nya århundradet. 2000 gick trebarnsmamma Jessica igenom en skilsmässa från sin tidigare man som var pappa till hennes tre söner – då 3, 8 och 10 år gamla.

– Ganska snabbt efter skilsmässan gick jag in i ett nytt förhållande, men det jag inte visste var att min nye pojkvän höll på med droger. Han missbrukade amfetamin, berättar hon.

Jessica hade själv aldrig varit i kontakt med droger tidigare i sitt liv. Det starkaste hon testat under sin tonårstid var alkohol och det dröjde flera månader in i deras förhållande innan hon förstod vad han höll på med.

Jag började ta amfetamin barnfria helger

– Det var en sorts varannan helg-missbruk och jag drogs själv in i det. Han tog amfetamin de helger hans barn inte var på besök och när mina söner var hos sin pappa.

Då var det också för sent att försöka bryta förhållandet. Hon hade blivit kär i mannen. Dessutom gillade hon kickarna som narkotikan gav henne.

– Men i början försökte vi bara ta amfetamin när vi var själva. Det var bara min yngsta son Johannes som bodde med oss. Mina två äldsta söner valde vid skilsmässan att bo hos sin pappa och Johannes var hos honom varannan helg.

Kom drogpåverkad till jobbet

Men missbruket stegrades och Jessica och hennes sambo började missbruka amfetamin även när hennes son och hans barn var hemma hos dem. Till slut handlade det inte om att söka kickar utan om att ta droger för att orka komma upp ur sängen på morgonen.

– Jag trodde att vi lyckades dölja missbruket för mina söner och hans barn, men de visste nog vad vi sysslade med. I alla fall kände de säkert på sig att det var något som inte stämde.

Jessica Andersson hamnade på fosterhem: ”Jag ville ha en närvarande mamma”

Jessica arbetade på den tiden inom hemtjänsten i Falkenberg. En morgon misstänkte hennes arbetskamrater att hon var drogpåverkad när hon körde bil mellan de olika vårdtagarna hon skulle besöka.

– De tyckte jag verkade ovanligt trött och att jag betedde mig konstigt. Jag var tvungen att åka och lämna ett urinprov som visade att jag hade amfetamin i kroppen.

Efter det fick Jessica ett ultimatum av sina chefer. Antingen skulle hon delta i en behandling för sitt missbruk eller så skulle hon få sparken.

– Det var ett himla liv. Facket blev inblandat och trots att jag accepterade att gå en behandling fick jag kicken. Jag blev tvingad att säga upp mig.

Trots att uppsägningen kunde betraktas som en första varningsklocka lyssnade Jessica inte på den. Utan fast jobb fanns det inte längre något som hindrade henne från att droga sig vanliga vardagar.

– Jag jobbade som tidningsutbärare under ett par år, men missbruket accelererade. Det hände jättemycket under de åren. Jag fick bland annat epilepsi på grund av amfetaminanvändningen. Epilepsin har jag kvar trots att jag varit drogfri i många år.

Min son Johannes, 10, sa åt mig att sluta ta droger

Jessica insåg att hennes förhållande till sambon var destruktivt, men hon kunde inte bryta med honom. I stället flydde hon från verkligheten och njöt av de kickar som narkotikan gav henne.

– Jag tog inte amfetamin varje dag, men när det var som mest blev det ungefär fyra gånger i veckan.


Till slut lämnade Jessica sin sambo

Till slut fick hon ett ultimatum hon inte kunde backa från. Det var då hon kände att hon hade en sista chans att förändra sitt liv.

– Strax före julen 2007 sa min son Johannes, som skulle fira julen med sin pappa och sina bröder, till mig att han inte skulle flytta hem till mig igen efter lovet om jag bodde kvar med min dåvarande sambo.

– Mitt hjärta gick sönder. Det var hårt som mamma att höra det av en tioåring. Samtidigt förstod jag att han menade allvar.

Samma dag lämnade Jessica sin sambo. Via bekanta fick hon hyra en liten sommarstuga vid Stafsinge strand som ligger på cykelavstånd från Falkenbergs centrum.

Samtidigt tog hon kontakt med öppenvården för att få hjälp att bli av med amfetaminberoendet som hon nu levt med i sju år.

– När jag flyttade in i stugan kom Johannes tillbaka till mig. Det kändes jätteskönt. Min sambo reagerade knappt på att jag flyttade. Han var så inne i drogerna.

Ett par löparskor som förändrade livet

Men det var tufft att kämpa mot beroendet. Jessica var flera gånger nära att trilla tillbaka i missbruket. Men så fick hon de omtalade löparskorna av sin mamma.

– Det blev vändpunkten. När jag skulle gå in dem testade jag att springa lite på stranden. I början var jag nöjd om jag klarade att springa två kilometer. Veckan därpå klarade jag tre kilometer och det gjorde att jag mådde toppen.

Jessica kände snabbt att löpningen var hennes grej.

– När jag kände pulsen och flåset fick jag en kick. Den var bättre än den jag fått av amfetaminet. Löpningen blev min nya drog.

Men det var först några år senare som hennes löpträning blev mer seriös och hon utvecklades mot den långdistansare hon är i dag.

– Tillsammans med några kompisar som jag hade kvar sedan tiden före jag missbrukade amfetamin bestämde jag mig för att börja träna för Falkenbergs stadslopp.

Ett par löparskor i sanden.

Ett par löparskor förändrade Jessicas liv. Av en ren slump provade hon att springa och fastnade direkt.

Foto: Christel Lind

Loppet är på fem kilometer. Ingen direkt avskräckande distans, men Jessica ville göra bra ifrån sig om hon skulle springa inför ögonen på alla vänner och bekanta.

– Jag var 42 år när jag började träna löpning varje vecka. Jag hade precis slutat röka och vägde 80 kilo. Jag hade insett att jag behövde ta min hälsa på allvar och då passade löpningen som jag redan fastnat för perfekt.

Två år senare genomförde hon stadsloppet med sina vänner springande vid sin sida. Tillfredsställelsen hon kände efteråt var enorm.

– Sedan dess har det bara exalterat, säger hon med ett skratt.

Hög på endorfiner i stället för på droger

Träningen blev ännu mer seriös. Sträckorna hon sprang blev längre och längre och hon klockade tiderna för att hålla koll på vilket tempo hon höll.

49 år gammal sprang hon sitt första maratonlopp. Det skedde i Helsingborg och där fick hon uppleva fenomenet ”runners high” – ett fenomen där endorfinerna rusar i kroppen och som de flesta löpare bara får drömma om.

– Jag hamnade i extas och det kändes som jag kunde springa hur långt som helst. Det var en obeskrivlig känsla. Stegen blev lätta och jag var rusig av lycka. När jag kom i mål reste sig håret på armarna och tårarna rann. Jag kunde inte sluta le.

De senaste åren har det blivit ytterligare 23 långlopp som varit klassiska maraton på 4,2 mil eller ännu längre.

– Efter tre mil handlar det bara om pannbenet, säger Jessica. Då är det bara viljan som gör att du orkar springa vidare.

Häromåret skulle hon ha genomfört Ultravasan, som alltså är Vasaloppets nio mil fast med skor på fötterna i stället för skidor, men den blev inställd på grund av pandemin.

Jessica springer på en strand

Gemenskapen i löparklubben Falkenberg Road Runners betyder mycket.

Foto: Christel Lind

– I stället sprang jag samma distans här på hemmaplan med klubbkamrater från löparklubben Falkenberg Road Runners som sprang med mig under delar av sträckan. Men mitt mål är att genomföra Ultravasan på plats i Dalarna.

Jessica gick med i Falkenberg Road Runners för ett par år sedan och gemenskapen i klubben har betytt mycket för henne. Förra året fick hon ta emot priset som den kvinna i klubben som hade mest tävlingsmil under året – hela 57 mil.

– Det är jätteroligt att kunna peppa andra och själv bli peppad och få utbyta erfarenheter med andra.

Jessica tittar upp mot himlen och ser lycklig ut, i bakgrunden syns sandstrand och hav.

Jessica har sprungit många maraton.

Foto: Christel Lind

Genom medlemskapet i klubben har hon fått upp ögonen för mer extrema långlopp.

– Jag har bland annat sprungit något som heter Backyard Ultra. Det innebär att man springer 6,7 kilometer med start klockan 10. Klockan 11 springer man samma sträcka igen och det fortsätter man sedan med varje helt klockslag så länge man orkar.

Den som håller ut längst vinner.

– Jag klarade tolv rundor innan kroppen sa stopp.

Att tänja kroppen till det yttersta gjorde hon även när hon ställde upp i Black River Run i Västerås.

– Det loppet är på 16 mil, men min kropp gav upp efter halva sträckan. Men det var en riktig utmaning och jag kommer nog att delta igen om jag känner mig i fin form.

Jennie var hemlös missbrukare – i dag är hon toppchef!

Hittills har hon sprungit de flesta långloppen i Sverige, men hon vill gärna ställa upp i tävlingar utomlands.

– Drömmen hade varit maraton i New York eller Berlin, men där är anmälningsavgiften ganska hög. Nästa år ska jag i alla fall springa Köpenhamns maraton.

I dag är sönerna stolta över sin mamma

Jessica har i dag en fin kontakt med sina barn och barnbarn. Äldsta sonen Marcus dotter Cornelia, 11, har inspirerats av sin farmor.

– Vi har sprungit Blodomloppet och Kalvinknatet tillsammans och just nu tränar vi tillsammans för att springa Blodomloppet i Halmstad. Ingen av mina söner löptränar, men däremot är de samtliga bowlare på elitnivå.

Hon berättar att hennes söner är imponerade över den livsresa hon har genomfört.

– De tycker det är häftigt och Johannes, som ställde ultimatumet, brukar säga att han är sjukt stolt över mig, säger Jessica och stretchar lite lätt innan hon fortsätter löpträningen längs Stafsinge strand.


Behöver du hjälp att bli av med ditt drogberoende?

Du kan söka vård hos Vårdcentralen eller en beroendemottagning. Det finns även flera ideella organisationer som Anonyma narkomaner och Svenska brukarföreningen.