Jessica: Jag ångrade att jag skaffade barn

10 tecken på förlossningsdepression

Det här är någonting jag aldrig vågat berätta för någon, särskilt inte min sambo. Men jag ångrar mitt barn. Det känns så hemskt att ens skriva de orden, och jag skulle aldrig våga yttra dem högt. Men jag känner att jag fastnat i något jag inte kan ta mig ur och att hela mitt liv är en lögn.

När jag slutade gymnasiet började jag resa och leva livet. Jag har aldrig haft någon karriärdröm utan tog dagen som den kom och tänkte att det där med familj och ekorrhjul gärna kunde dra ut på tiden.

När jag var 25 fick min bästa kompis barn och när jag hälsade på henne på BB insåg jag att det där med familj var jag faktiskt inte alls intresserad av. Visst var bebisen gullig, men när jag tänkte på min bästis framtid fick jag klaustrofobi. Var det här hennes liv nu? Fast med ett barn i 18 år, inte kunna göra vad hon ville, inte få bestämma över sin egen tid.

Jag minns att jag gick därifrån med en lättnadskänsla över att jag själv levde ett så fritt och härligt liv. Framför mig låg en långresa till Asien där jag skulle backpacka och ta hand om mig själv.

Fick panik när han pratade om barn

Och så på en ö i Thailand träffade jag Sami. Han hade en lika fri själ som jag och vi mediterade tillsammans och drack drinkar i solnedgången. Kärleken som uppstod mellan oss hade jag aldrig känt med en annan människa.

Väl hemma i Sverige igen var det ingen tvekan om att vi skulle flytta ihop. Sami lämnade sin stad och flyttade in hos mig. Vi jobbade både mycket för att spara ihop till nästa resa, ett halvår senare skulle vi båtluffa i Västindien.

Men efter bara ett par månader som sambos började Sami prata om barn. Han sa att han kände sig rotlös i sin nya hemstad och att han ville skapa något större med mig, en familj. Jag fick panik och kände mig trängd. Jag såg min bästa kompis framför mig, med barnet klamrandes fast runt hennes hals och jag kände bokstavligen hur jag fick svårt att andas.

Jag sa till Sami att jag inte visste om jag ville ha barn, och jag såg besvikelsen i hans ögon, men han accepterade min känsla.

Vi åkte hur som helst till Västindien och hade tre helt underbara månader där. Till min stora lättnad tog Sami inte upp frågan om barn under resan och vi njöt av friheten.

Min pojkvän ställde ett ultimatum

Men så kom vi hem igen och Sami tog återigen upp saken. Han ville verkligen ha barn. Jag såg i hans ögon hur viktigt det var för honom och jag försökte både trösta honom och stå upp för mig själv när jag upprepade mina känslor om att inte vilja ha barn.

Med tiden märkte jag att Sami blev deppigare och deppigare. Han vantrivdes på jobbet och hade ingen riktig lust att planera nästa äventyr. Jag ville åka till Australien och Nya Zeeland, men hur mycket jag än försökte peppa min älskade var han inte alls sugen. Han ville fokusera på att bygga upp en stabil grund att stå på, ”inte hela tiden fly från verkligheten”, som han uttryckte det.

Efter ett halvår fick jag en fast anställning och började faktiskt också känna att jag för första gången i mitt liv ville bygga något långsiktigt. Kanske flytta till ett hus, eller köpa en kolonistuga. Resa ville jag fortfarande göra, men det kanske inte behövde bli lika långa vistelser som förut.

Sami däremot verkade inte riktigt kunna rota sig. En sen kväll när vi satt i soffan och pratade tog han upp barnfrågan igen. ”Jag tror inte att jag kommer bli lycklig om jag inte får bilda familj”, sa han, och jag blev helt tyst. ”Vad händer om jag vägrar?” frågade jag till slut. Då var det Samis tur att bli tyst. Han svarade först att han inte visste, men efter en stund erkände han att han inte visste om han i så fall skulle kunna vara tillsammans med mig mer. Barn var en alldeles för viktig sak för honom.

Jag blev såklart förkrossad. Sami är mitt livs stora och enda kärlek. Jag skulle dö om jag förlorade honom. Men hur mycket skulle jag kunna uppoffra för att han honom kvar i mitt liv?

En lycklig tid som gravid

Väldigt mycket, skulle det visa sig. För det slutade med att vi fick ett barn. Jag vågade inte riskera att Sami lämnade mig, och gick helt enkelt emot min natur när jag slutade äta p-piller. Den glädjen jag såg i Samis ögon när jag berättade att jag var gravid har jag inte sett sedan vi gjorde yoga mittemot varandra på stranden i Thailand. Och den blicken fyllde mig med värme i hela kroppen.

Graviditeten var problemfri och kärleken mellan mig och Sami var starkare än någonsin. Han tog hand om mig som om jag vore gjord av glas och vi kunde inte slita oss ifrån varandra. Det är nog senaste gången jag var riktigt lycklig.

Men så kom vår son till världen och allt förändrades. Inte som att jag blev svartsjuk, självklart älskade Sami mig lika mycket som förut, men nu fanns det en tredje person med i relationen. Och jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till det.

Jag tog hand om vår son på alla de rätta sätten, såg till att han mådde bra och fick allt han behövde. Visst älskar jag honom, men den där förutsättningslösa kärleken jag tror att andra föräldrar känner för sina nyfödda barn, den kom aldrig till mig.

Känns som att min son inte är min

Ganska snart började jag, som jag trodde, också känna mig som en fånge i ett liv jag aldrig velat ha. Min frihet var stulen från mig. Nu hade jag skapat en person som var beroende av mig, och det plågade mig mer och mer för varje dag.

Jag låg vaken på nätterna och fantiserade om att köpa en flygbiljett till andra sidan jorden och bara springa till vägs ände. Det kändes som att jag hade fotbojor kring fötterna och att nyckeln låg någonstans på havets botten.

I dag är vår son fem år. Han och Sami har världens finaste relation, men jag har fortfarande inte kunnat knyta an till mitt barn. Det känns nästan som att han inte är min. Som att han är Samis och någon annan kvinnas barn.

Trots att det gått så lång tid nu har jag inte vant mig vid att jag är förälder. Och jag vet inte om jag någonsin kommer känna mig som en.