Lästips: RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Julia: Olyckan höll på att förstöra vårt liv

21 jul, 2023 
AvAnonym läsarberättelse
Mitt och Tobias liv tillsammans var som en dröm under ett par års tid – men sedan slogs vår tillvaro i spillror. En dag på väg till jobbet blev Tobias påkörd av en rattfyllerist och skadades svårt.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadeller
Annons

Jag var bara 16 år när jag träffade mannen i mitt liv – han var fem år äldre och arbetade på en bilverkstad. Varken han eller jag tyckte att åldersskillnaden var något att tala om, men mina föräldrar blev till en början mycket upprörda. Jag hade inte ens börjat gymnasiet ännu, menade de, så hur kunde jag ens tänka på att stadga mig redan nu?

Se också: Äventyraren Aron Anderson: "Mod en muskel man måste träna"Brand logo
Se också: Äventyraren Aron Anderson: "Mod en muskel man måste träna"

När mamma och pappa hade träffat Tobias lät det inte längre lika negativt. De insåg att han var en skötsam person, och att han faktiskt älskade mig. Men när jag sa att jag ville skaffa dispens så att vi kunde gifta oss redan innan jag blev myndig, sa de nej.

Annons

Jag fick gifta mig med Tobias när jag blev arton, punkt slut.

Jag blev först upprörd, men Tobias fick mig att förstå mammas och pappas sits. Jag var trots allt bara tonåring, medan Tobias var myndig sedan flera år. Och dessutom, sa han, så klarar äkta kärlek att vänta ett par år.

Det hade han helt rätt i – faktum var att våra känslor bara växte sig starkare under åren. När vi väl skred uppför altargången, bara några veckor efter min artonårsdag, var jag så lycklig som någon kunde bli. Ännu lyckligare blev jag några månader senare när jag upptäckte att vi väntade barn.

Tobias delade min lycka. Han började jobba övertid på verkstaden, så att vi fick råd att skaffa ett litet radhus, och själv hann jag just avsluta mina gymnasiestudier innan det var dags att åka till förlossningen.

Vår son Albin föddes bara ett par dagar efter min nittonårsdag och Tobias och jag var de lyckligaste föräldrarna. Under ett par års tid var livet som en dröm – men sedan slogs vår tillvaro samman.

Annons

En dag när Tobias var på väg till jobbet blev han påkörd av en rattfyllerist och svårt skadad – så svårt att han blev kvar på sjukhuset i flera månader. De första två veckorna låg han medvetslös, och redan då gjorde läkarna klart för mig att ingen med säkerhet kunde säga om och när han skulle vakna – än mindre om han skulle vara klar i huvudet.

Men jag blev bönhörd – i alla fall när det gällde hans uppvaknande och mentala tillstånd.

Sedan kom nästa chock. Tobias aldrig mer skulle kunna gå. Det var en nästan lika stor chock för mig som olyckan i sig. Jag var totalt oförberedd och hade ingen som helst beredskap för en sådan förändring.

Än värre var det för Tobias, han verkade tappa livslusten helt och hållet. Om han inte kunde gå, utan skulle vara hänvisad till en rullstol, vad fanns det då att leva för? menade han.

Annons

Jag försökte trösta och få honom att försöka se saker från den positiva sidan – han var ju trots allt vid liv och det måste ju ändå vara viktigaste. Men han förmådde inte tänka så. Han upplevde att han tappat sitt människovärde, och trots att han fick massor med hjälp och stöd – och trots att jag fortsatte försäkra honom min kärlek – så blev han mer och mer deprimerad.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Själv upptäckte jag att jag trots min ringa erfarenhet av den typen av hinder och problem faktiskt kunde anpassa mig snabbt till den nya situationen. Jag kände precis samma sak för Tobias som jag alltid gjort.

Eftersom läkarna gjort klart att hans rörelsehinder inte borde hindra att vi även fortsättningsvis hade ett samliv, så närmade jag mig honom precis som förr med kyssar och smek.

Annons

Men då blev det kalla handen. Han kunde inte längre känna den typen av känslor, sa han. Han började till och med sova i en bäddsoffa i vardagsrummet.

Även Albin blev lidande av Tobias depression, som tycktes ha blivit kronisk. Vår energiske lille kille fick knappt något gensvar alls från sin pappa. Eftersom Tobias inte kunde krypa runt på golvet och leka, eller vara ute på gräsmattan och spela fotboll, var det som att han inte ville ägna någon tid alls åt vår son.

Han var också deprimerad över att han inte längre kunde arbeta med det han älskade. Han hade fått förtidspension, så ekonomiskt klarade vi oss, men han ville ju arbeta och göra rätt för sig som han sa, och pensionen fick honom att känna sig oduglig.

Situationen blev alltmer ohållbar och jag började på allvar fundera på att lämna honom. Samtidigt visste jag att det skulle knäcka honom. Om jag lämnade honom skulle han tro att jag faktiskt uppfattade honom på samma sätt som han själv gjorde – som en värdelös man – och det var ju inte alls sant.

Annons

Jag satt fast i en situation som jag inte hade en aning om hur jag skulle hantera.

Två år efter olyckan fick vi nya grannar. Det var ett par som var några år äldre än vi och deras tre barn, varav den yngsta var en flicka i Albins ålder. Det mest underliga av allt var att mamman i familjen, Louisa, var rullstolsburen.

Från början var det också det som förde oss samman, men med tiden insåg vi att vi hade betydligt mer gemensamt. Dessutom märktes det snabbt att Louisa hade väldigt bra inverkan på Tobias. I likhet med honom hade hon råkat ut för en bilolycka några år tidigare.

Men Louisa var gladlynt och positiv och tackade sin lyckliga stjärna för att hon överlevt. Deras yngsta dotter hade dessutom kommit till efter olyckan, så det var uppenbart att de också hade ett vitalt samliv.

Tobias tog verkligen intryck av Louisa. Jag märkte att han tog initiativ till att göra saker med Albin, och han blev dessutom mjukare i sitt sätt mot mig – mer lik den Tobias jag en gång blivit kär i.

Annons

När han sent en kväll sa att han ville sova i dubbelsängen tillsammans med mig kände jag hur hoppet började gro. Ingen kunde vara lyckligare än jag när vi faktiskt förenades som äkta makar igen, för första gången sedan olyckan. Den biten var det sista som Tobias behövde för att bli sig själv igen.

Efteråt berättade han för mig att han varit livrädd att det inte skulle fungera och att han därför stängt mig ute, och nu var det som om han kunde slappna av igen. Han fick en helt ny energi och han började plugga till lärare. Han klarade studierna med glans och hade inga problem att få ett bra arbete, och det hjälpte till att öka på hans självförtroende.

Nu har det gått fem år sedan olyckan och vår familj har utökats med en liten dotter. Vi döpte henne efter vår underbara granne som fört in så mycket ljus och lycka i vårt liv, och Albin är en mäkta stolt storebror åt lilla Louisa. Louisa och Anders är också gudföräldrar åt vår dotter.

Annons

Viktigast av allt är att Tobias och jag åter är lyckliga tillsammans. Visst är det mycket som är annorlunda nu än på den tiden när Tobias kunde använda sina ben, men det är också förvånansvärt mycket som är sig likt. Tobias säger ofta att han knappt tänker på rullstolen längre, och ingen kunde vara gladare än jag.

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons