Katarina: Min man blev tablettmissbrukare på ålderns höst
Jag träffade Per på dans på äldre dar och blev huvudlöst förälskad. Han var charmerande och det var roligt att dansa med honom.
Han var skild och hade tre barn. Jag hade nyligen gått igenom en jobbig skilsmässa. Vi fann varandra och blev strax sambos. Efter ett tag märkte jag att han varje kväll måste ta en tablett för att kunna sova. Jag blev lite betänksam, men han sa att det var ofarliga tabletter, som inte var vanebildande. Eftersom allt i övrigt fungerade mellan oss tänkte jag inte vidare på detta. Per hade en sommarstuga i Norrland och det var en liten idyll där vi trivdes bra. När vi gick i pension var vi där hela sommaren.
Jag hade en liten husbil och vi åkte runt till olika dansställen med den. Stannade ibland på dansställen där det fanns en strand. Vi badade före dansen och under pauserna och livet var underbart. Vi tyckte inte om vintern, så då brukade vi åka utomlands. Jag såg inga moln på vår himmel. Jag upptäckte att Per alltid hade ett litet hopvikt papper i plånboken med tabletter. Jag undrade vad det var för tabletter. Svaret var att han varit deprimerad efter skilsmässan för några år sedan och hans läkare hade sagt att han måste ta denna medicin för att må bra. Samlivet i övrigt fungerade bra och jag tänkte inte vidare på detta.
Ett problem var däremot att han ifrågasatte att jag så ofta ville vara tillsammans med mina vänner. Jag var mer social och tyckte om att umgås med dem på deras fester och bjuda hem till fest hos oss.
Började bli lättirriterad
Per trivdes bäst när vi var ensamma. Han deltog i våra fester och var glad och trevlig, fast han gick ofta och la sig innan festen var slut. Han var ingen drinkare, så alkohol var inget problem hos oss. Vi kunde ta en whisky i solnedgången när vi campat på någon trevlig plats. Per var även trevlig mot mina barn, föräldrar och släktingar och hade inget emot att umgås med dem. Han visade på många sätt att han tyckte om mig och kom ofta hem med blommor.
Efter några år kröp det fram att han hade problem med potensen eftersom han tog psykofarmaka som påverkade sexlusten. Han började bli lättirriterad. Speciellt när han höll på med motorer eller något han inte fick att fungera. Han kunde skrika och gorma så jag blev rädd. Jag sa att jag inte tyckte om detta. Per bedyrade att det inte var mig han var arg på. Han hade bara så häftigt humör och det hade han alltid haft.Jag lärde mig att hålla mig undan när han mekade med något. Han fick hålla på och skruva och skälla ensam tills han var klar.
Han blev särskilt retlig och orolig på hösten när det inte var så trevligt att vara i stugan eller åka ut med husbilen. Han blev rastlös och tyckte att vi måste åka utomlands. Det måste hända något. När vi kommit utomlands blev han lugnare.
Per blev mer och mer beroende av att sova. Sömnen blev en fix idé hos honom. Han ökade på tablettdoserna. Jag blev orolig över att han sov så mycket. Jag hade läst en artikel om att man blev känsligare för sömntabletter när man blev äldre. Effekten kunde stanna kvar över dagen och man blev sömnigare. Per lyssnade inte på detta utan fortsatte öka dosen för att även kunna sova på natten. Han gick till läkare och fick tydligen utskrivet hur mycket som helst.
Hamnade i en depression
Han hade en påse med tabletter i reserv i förrådet. En dag när vi var på väg hem, efter att ha höststädat i stugan, började han plötsligt gråta. Jag undrade vad som var fel. Per sa att han tänkte på hur synd det var om hans barn när deras mor tog ut skilsmässa. Jag försökte trösta. Det var ju så länge sedan och barnen var nu stora och hade sina egna liv att leva. De såg inte ut att må dåligt.
Per hade hamnat i en depression som blev djupare och djupare. Han förlorade lusten till allt. Jag försökte motivera honom till olika saker, som promenader och tv-program.
Han satt i sin fåtölj hela dagarna, sov ibland och satt och suckade när han var vaken. Kunde inte förstå varför han mådde så dåligt. Vi bokade en resa till Spanien, men han avbokade den efter någon dag för han mådde så dåligt och sa att han inte orkade åka. Jag fortsatte med mitt, besökte vänner och mina barn. Per följde med ibland, men för det mesta stannade han hemma. Han gick till läkare och fick nya mediciner och blev på lite bättre humör ett tag, då han trodde de skulle hjälpa.
Vi åkte ut ibland i husbilen när han mådde lite bättre. Det var höst men vissa dagar var vackra så vi kunde åka ut. När vi kom hem satte han sig i sin fåtölj och suckade över tillvaron.
Per medgav att han inte hade några problem egentligen. Inga ekonomiska problem, vi hade stuga och husbil som vi kunde åka ut med.Han sa att det inte berodde på mig att han mådde dåligt. Det var något inuti honom som gjorde att han fick ångest som han inte kunde hantera.Det var bara vissa tv-program som intresserade honom och då var han lugn en stund. Annars gick han fram och tillbaka i rummet med ångest i ögonen. Han satt i sin fåtölj och såg bevekande på mig. Ögonen sa ”hjälp mig”. Men jag sa att jag inte kunde hjälpa honom. Det var psykiatrihjälp han behövde.
Fick inte följa med till läkaren
Han fortsatte med läkarbesök, men det verkade inte bli bättre. Jag föreslog att han skulle försöka få tid hos en kurator, men han trodde inte samtal skulle hjälpa. Per var helt besatt av att hitta rätt psykofarmaka som kunde hjälpa honom. Ibland var han så omtöcknad av tabletter att han hade svårt att stå på benen. Jag sa att han måste prata med en läkare om detta. Jag ville följa honom till läkaren, men det fick jag inte. Han var rädd att han skulle bli fråntagen tabletterna.
Det var dags för julförberedelser och jag försökte intressera Per för detta.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag lyckades få med honom på julbordsmiddag med våra barn och barnbarn och det fungerade bra. Men sedan tog depressionen över. Det gick så långt att jag inte fick lämna honom ensam hemma. Jag fick inte åka och handla, inte besöka mina barn eller vänner. Ingen fick heller komma hem till oss eftersom han inte orkade med besök. Den enda han orkade med var en dotter som han tyckte kunde förstå hans problem. När det var något jag måste uträtta fick hon komma och sitta hos honom tills jag kom hem.
Allt detta påverkade även mitt psyke. Jag ringde till hälsocentralen och ville ha en samtalskontakt, men det var i jultiden och ont om läkare och tider. Jag såg hur Per led och led med honom, men visste inte vad jag skulle göra.
Jag insåg att han var läkemedelsmissbrukare och behövde få hjälp med att trappa ner medicinerna. Han medgav att det kunde vara så, men kom sig inte för med att ta den kontakten. En natt hade han sovit väldigt lite. Vi sov i olika rum, men han väckte mig och ville ha hjälp på toaletten. Han var så omtöcknad av tabletter att han inte kunde stå på benen. Jag var uppe tre gånger och hjälpte honom. På morgonen sa jag att jag skulle ringa psykavdelningen och höra om han kunde få hjälp, för det här gick inte längre. Så här kunde vi inte ha det. Per ville inte det.
Bilen var borta
Han steg upp och åt gröt, sedan sa han att han skulle gå ut och gå. Jag undrade hur han skulle klara det som hade svårt att stå på benen. Jag hade tid i tvättstugan och kunde inte följa med honom. Jag sa att han skulle ta med telefonen om han ramlade och inte tog sig upp. När jag kom från tvättstugan hade Per inte kommit hem. Jag gick ut i garaget och såg att bilen var borta. Då blev jag orolig och ringde hans dotter och berättade att han tagit bilen, men troligen inte var i skick att köra.
Efter en stund ringde hon och berättade att Per låg på intensiven efter att ha krockat med bilen. Han var djupt medvetslös.
Jag och hans barn samlades chockade vid hans säng. Efter en vecka föreslog läkaren att respiratorn skulle kopplas ur eftersom Pers hjärna var så skadad att det inte skulle gå att väcka honom. Jag hade förlorat min livskamrat. Fast det var så jobbigt med honom och hans ångest det sista halvåret ser jag nu tillbaka på allt trevligt vi haft och saknar den Per jag hade till låns några år av mitt liv.
Jag skulle kanske ha varit mer bestämd och sagt ifrån när de första tecknen på läkemedelsmissbruk blev synliga, men han var så envis och jag hade svårt att sätta hårt mot hårt. Jag trodde att någon läkare kanske skulle inse vilket problem han egentligen hade.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]