Kickan Bergman insåg att hon är ickebinär – vid 86 års ålder
I dag är hon lycklig, men önskar att det pratades mer om det så att det inte ska behöva ta lika länge för andra att hitta hem.
Det är en pigg, stark och alert Kickan Bergman som öppnar dörren. Hela hon utstrålar hälsa och kanske är det för att hon äter nyttig mat, tränar minst sex gånger i veckan på gym eller tar långpromenader i skogen och att det enda godiset hon njuter av är 90-procentig choklad.
Eller så är det för att Kickan äntligen fått en förklaring på vem hon är – efter många, långa år. På frågan hur gammal hon är, svarar hon snabbt, med glimten i ögat:
– Jag är 30 år, plus dubbelmoms, plus sex, sen är det bara att visa vilka mattekunskaper man har. Hon fortsätter:
– Jag har fått bekräftelse på det jag känt under hela mitt liv, att jag är en pojkflicka. I dag lever jag ett oförskämt bra liv, jag mår så bra som jag aldrig gjort tidigare. Jag har landat i mig själv.
Jag kände att det var mig de pratade om
Det var sommaren 2018 och Kickan satt i vardagsrummet i sin favoritfåtölj och lyssnade på Vetandets värld i P1, som hon alltid gör under veckorna. Just den här dagen tog programmet upp begreppet ickebinär, och Kickan glömmer aldrig den känsla som infann sig i kroppen när hon satt där och lyssnade.
– Jag kände att det var mig de pratar om och inom en sekund hittade jag hem. Efter alla år som jag undrat över varför jag känt mig annorlunda och frågat mig själv vad det är för fel på mig, säger Kickan.
Hon beskriver sig som att hon är hälften av varje; hälften man och hälften kvinna.
– Jag ser kvinnlig ut, men tänker manligt och känner mig som en man inombords. Men jag är inte mer annorlunda än andra människor som är annorlunda.
Wilhelmina föddes som pojke:
Lekte med grabbarna
När Kickan var barn fick hon ofta höra att hon var en pojkflicka och när hon blev äldre fick hon höra att hon var manhaftig. Pojkflicka kunde hon leva med, för det tyckte hon stämde in på henne, men ordet manhaftig kändes mer negativt laddat.
– Ja, det kändes inte bra. Det gjorde mig ledsen, säger Kickan. När de andra flickorna lekte med dockor och barnvagnar lekte Kickan med grabbarna. De lekte indianlekar, klättrade i träd, pallade äpplen eller lekte med bilar.
Hennes föräldrar gjorde ingen stor grej av att Kickan var en så kallad pojkflicka, men under en period när hon var liten försökte mamman klä Kickan i rosa klänningar.
Hon gav dock upp rätt fort när hon insåg att hennes dotter inte gillade det. Kickan tyckte om att vara med pappan och jobba i trädgården eller snickra.
Jag ville göra det pappa gjorde
– Jag var pappas flicka under hela min uppväxt. Jag tyckte så mycket om att vara med honom och göra det han gjorde, då kände jag mig bekväm. När Kickan var 23 år träffade hon sin man som hon sedan var gift med i 50 år.
Relationen tog slut när hon var 71 år och för åtta år sedan gick han bort.
– Vi delade ett långt liv tillsammans och han var min bästa vän, säger Kickan.
Några barn fick de aldrig. Kickan visste tidigt att hon inte ville ha barn, hon kunde inte se sig själv bära ett barn, att vara gravid.
– Det fanns inte i min värld. Jag kände mig inte bekväm med den tanken och det berättade jag tidigt i relationen med min dåvarande man. Han accepterade mitt beslut, säger Kickan och lyfter upp en av sina katter i famnen medan hon fortsätter:
– Det betyder inte att jag inte älskar barn. Jag älskar mina vänners barnbarn, men jag kunde bara inte se min kropp bära ett barn och i dag förstår jag att det har att göra med att jag är ickebinär.
Försökte ta sitt liv
Kickan arbetade som kriminalreporter på en tidningsredaktion fram till hon var 50 år och hon levde för och med jobbet. Men hon blev utfryst av sina kvinnliga kollegor under en lång tid, till slut gick hon in i väggen och blev sjukskriven.
Det tog henne tre år att återhämta sig. Det var som att kliva ner i ett svart djupt hål, där hon sjönk bottenlöst och till slut kraschade rejält.
– På den tiden visste man inte så mycket om att gå in i väggen, man sa ”psykisk ohälsa” eller ”depression”. Tiden att komma tillbaka beskriver hon som tuff. Hon saknade sitt jobb som hon brann för, men såg inte någon väg tillbaka. Kickan försökte ta livet av sig tre gånger. En gång höll hon på att lyckas.
– Jag tog en överdos av tabletter, men min man hittade mig och det blev ambulansfärd till Sundsvalls sjukhus. Han räddade mitt liv den gången.
Hennes läkare skrev ut tabletter mot depression, men Kickan minns att de inte hjälpte henne.
Det som gjorde att det vände var att hon fick träffa en psykolog – och för första gången fick hon prata och berätta hur hon kände djupt inom sig.
– Det var som att öppna en vattenkran. Det bara rann ur mig och jag blev fri från mina tabletter och min depression. Hon återvände aldrig till jobbet som kriminalreporter. Hon ville inte tillbaka till den arbetsplats där hon inte kände sig hemma längre.
– Nej, varför skulle jag tillbaka och träffa de som var en del i min sjukskrivning. Jag glömmer aldrig när en av mina kvinnliga kollegor frågade om det inte var dags att börja gå i kjol när man fyllt 40 år.
Redan då borde jag ha slutat. Och hade jag slutat, då kanske jag inte hade hamnat i en depression som kunde ha kostat mig livet.
Jag önskar jag kunde prata engelsk fotboll med ett gubbgäng
Kickan valde i stället att fokusera på sitt samhällsengagemang och la sitt krut på att starta upp brottsofferjouren i Sundsvall, som hon arbetade ideellt med fram tills för ett år sedan.
– Under mina år som kriminalreporter träffade jag många brottsoffer och jag hade en stark vilja att hjälpa dem. Jag har också varit stödperson till patienter på rättspsykiatriska som mått dåligt.
Kickan tror även att det finns många som är som hon och hon tycker att det är synd att det pratas så lite om detta att vara ickebinär. Alla behöver ett sammanhang och ingen ska behöva vara ensam i sin situation.
Hon återkommer ofta till att hon saknar ett gubbgäng som hon kan umgås med, där hon kan prata om engelsk fotboll, politik och samhällsfrågor. Hon har ett tantgäng som hon umgås med och trivs ihop med.
– Om jag säger så här, jag önskar att jag kunde prata om engelsk fotboll med dem. Och jag kan inte knacka på hos ett gubbgäng, de kommer nog tycka att det är konstigt.
Risken finns att de tror att jag är intresserad av att träffa en ny man, men det är jag inte, säger Kickan och förklarar tydligt att hon varken tänder på kvinnor eller män.
–Nej, jag tänder bara på mig själv. Trots att det blivit många tårar och funderingar genom åren och att livet stundvis har känts tomt och jobbigt, så ångrar inte Kickan de val hon gjort.
Däremot önskar hon att hon tidigare fått svar på det hon länge undrat över; varför hon känt sig annorlunda.
– Ja, då kanske mitt liv hade sett annorlunda ut, vem vet. Men det viktiga i allt är att jag önskar att fler vågar kliva ut tidigare och att fler vågar ta reda på varför de känner sig annorlunda.
Jag vet att jag är ickebinär, men har fortfarande inte någon vetenskaplig förklaring till varför jag blev sådan. Men för mig handlar det nu om att fortsätta att leva lycklig de åren jag har kvar, även om den äkta lyckan kom sent i mitt liv, säger Kickan och slår glatt ut med händerna.
Vad innebär ickebinär?
- En person som identifierar sig som mellan, bortom eller med båda könskategorierna kvinna/man kan kalla sig ickebinär.
- Ibland används ickebinär som ett paraplybegrepp för olika könsidentiteter som inte följer tvåkönsnormen, till exempel intergender eller genderqueer.
- Ickebinär betyder inte samma sak för alla som definierar sig som det.
- En del känner sig som både tjej och kille. Andra känner att de befinner sig mellan de kategorierna.
- Många ickebinära identifierar sig inte med något kön alls. En del ickebinära vill förändra kroppen med hormoner och/eller kirurgi.
Källa: RFSL