Konstnären och författaren Stina Wirsén: ”Mitt skapande botar ångesten”

Porträtt leende StinaStina Wirsén.
”Jag är en intensiv person som gillar när det händer mycket”, säger Stina vars karriär tog fart redan innan hon gått ut skolan. Foto: Frida Funemyr.
Stina Wirsén illustrerar, skriver böcker och lever minst sagt ett intensivt konstnärsliv. I ett öppenhjärtigt samtal berättar Stina om sin fantastiska karriär, men också om kärleken till sin man och sina barn. Och om all oro hon bär på. Just nu är hon aktuell med en barnmusikal, något som för henne är en helt ny utmaning.

Det är inte särskilt förvånande att Stina Wirsén jobbar som illustratör och konstnär. Hon är uppvuxen med föräldrar som båda gått Konstfack. Hennes pappa har jobbat som skulptör och formgivare. Stinas mamma jobbade länge som pedagog, men har alltid sytt, målat och skapat. När hon var 50 debuterade hon som författare. Och i Stinas barndomshem fanns det alltid block och pennor tillgängligt.

– Jag hade tur som föddes in i den där miljön, säger Stina.

Hon menar att det var ingen som ifrågasatte hennes val.

– Än idag finns det föräldrar som oroar sig när deras barn väljer denna lite krokigare bana. Samtidigt förändras världen hela tiden. Att jobba som enbart konstnär är ganska smalt. Men att vara intresserad av bild, uttryck, form och språk kan ju leda till en rad olika jobb. Att vara duktig på bild, form och visuell kommunikation är ju en styrka idag och jag tror därför att många föräldrar är lite ängsliga i onödan, säger hon.

Vi ses i Stinas ateljé som är vackert belägen i de pittoreska konstnärskvarteren på söder i Stockholm. Det är här Stinas handrörelser med en penna mot ett papper skapar magi. Hon är en av landets främsta illustratörer och hon var fast anställd som tecknare på Dagens Nyheter i tjugo år. Dessutom har hon illustrerat barnboksserien om Rut och Knut (med text av mamma Carin Wirsèn) och även både skrivit och illustrerat barnbokserierna Vem? och Brokiga.

Jag hade tur som föddes in i den miljön

De flesta barn tycker om att rita och måla, men många slutar efter ett tag. Stina slutade aldrig. Hon har ritat, tecknat och hittat på så länge hon kan minnas och en stor inspiration är just ”de ritande barnen”.

Klara Grede om sin skilsmässobok: ”Ella är min tvillingsjäl”

– Jag är ofta ute i landet och träffar många barn, både i Sverige och utomlands. Jag har högläsning samt måleri med barn i olika åldrar. Extra härligt är det med barn i 2-6-årsåldern för då har de inte hunnit bli så självkritiska. Den där målgruppen är för mig som bildskapare den största inspirationen av alla. Därefter, vid 5- eller 6-årsåldern sätts censurapparaten igång och barnen jämför sina teckningar med varandra. Då slutar en efter en att rita, säger Stina som själv varit ganska förskonad från självkritik.

Illustration av Stina Wirsén.
Stina Wirsén har ritat och tecknat så länge hon kan minnas.

– Det betyder inte att jag tycker att jag är så fantastiskt bra. Jag kan se rätt krasst på mina egna verk och tänka att ”Den där boken borde inte kommit ut”, men det är inget jag ligger sömnlös över. Hemligheten är nog att jag till viss del behållt barnets fascination. Jag har ett behov av att skapa för att må bra. Själva görandet är det viktiga och den största glädjen, inte resultatet.

Orolig själ

Stina har varit befriad från prestationsångest rent yrkesmässigt, däremot beskriver hon hur hon fått kämpa med en hel del neuroser rent privat.

– Jag är en orolig själ som är hypokondrisk, har ångest över världsläget och oroar mig över lag för en massa saker. Jag kan känna oro över att något ska hända mina barn, över främlingsfientligheten som breder ut sig, Trump, miljöförstöringen…

Vem är Stina Wirsén?

  • Ålder: 51 år.
  • Familj: Gift med Pompe Hedengren, tre barn.
  • Bor: På söder i Stockholm.
  • Yrke: Illustratör, författare och konstnär.
  • Aktuell med: Barnmusikalen Får jag vara med? på dramaten, 13 februari.

Stina fortsätter rabbla upp en lång rad saker som skapar oro i själen men poängterar också vikten av sitt skapande som terapi för att bota ångesten. Dessutom beskriver hon sin make som en trygg och stabil person, någon som har lugnande inverkan på den mer neurotiska sidan av henne.

Stina med maken Pompe Hedengren 2017.
Stina med maken Pompe Hedengren 2017.

– Ja, Pompe är trygg. Och vi har väldigt roligt tillsammans.

På frågan varför Stina själv tror att de som par hållit i så många år, menar hon att de haft tur.

– Jag är egentligen själv ingen kärnfamiljskramare. Barn behöver stabilitet och trygga vuxna, men om det ges i ett kollektiv, av en man och kvinna, två män eller en farmor tror jag spelar mindre roll. Att just vi hållit beror nog på att det smakat mer än det kostat. Vi har krigat och krisat en del, men just nu är jag väldigt glad och tillfreds med vår relation. Och nog finns det en poäng i att hålla ihop med samma partner länge, man delar ju så mycket och har gemensamma erfarenheter.

Stina tror även att den kreativa biten för dem samman.

– Han är också rolig, stilig och man vet aldrig vad som väntar när det gäller Pompe. Jag är helt klart fortfarande kär i honom!

Stina var bara 19 år när hon kom in på Konstfack och redan i årskurs två började hon teckna för Dagens Nyheter. Samtidigt gav hon ut sina första barnböcker och i samma veva träffade hon Pompe.

– Jag är en intensiv person som gillar när det händer mycket, säger Stina vars karriär tog fart redan innan hon gått ut skolan.

Hon var endast 24 år när de fick sitt första barn. Ett år senare fick de sitt andra. Stina minns hur hon gick på anställningsintervjun på DN med en bebis under armen och en putande mage:

– Tilda var inte ens ett år och jag var redan gravid igen. All cred till min chef Christina Jutterström som inte bangade då!

Vi föds alla med svagheter och styrkor

Under en period gavs det, av naturliga skäl, ut färre barnböcker. Men när Stina, efter 20 år, sa upp sig på DN hade hon mer tid över för annat, fler böcker kom ut och hon gjorde även film. Efter tio år som tvåbarnsmamma kom parets sladdis och Stina beskriver den enorma glädje och stolthet hon känner för att vara mamma.

Alexander och Malin Karim om kärleken och gemensamma boken

– Det är både den största glädjen och oron. Det är ju så mycket mer dyrbart än sitt egna liv – något jag inte kunde ana när jag var 23 år och blev på smällen. Man är ju förälder tills man dör…

Barnens rätt

För Stina är kreativiteten livsnödvändig.

– Det är först nu efter 45 års ålder som jag slutat att teckna konstant på semestrar. Men nu å andra sidan sitter jag istället och skriver.

Att få utlopp för sin kreativitet är något som Stina helt enkelt inte kan vara utan. Och även om hon tror att man är född med en fallenhet och förmåga att se och observera så är det människans driv och nyfikenhet som är avgörande.

– Ritar man tillräckligt mycket så blir man duktig till slut. Vi föds alla med svagheter och styrkor och jag känner att det är en ynnest att jag hittat den grej som jag får utlopp för. Stina hävdar att det finns vissa områden som hon däremot, trots mycket övande, aldrig hade blivit ett proffs på.

– Jag hade till exempel aldrig kunnat bli orienterare, jag hittar ju knappt hem. Att försöka ta körkort har inte heller varit något för mig eftersom jag inser att jag skulle bli en fara i trafiken.

Det Stina vill förmedla med sina böcker är barnens rätt, att man ska få vara den man är.

– Jag har alltid haft ett fokus på mångfald och genus i mina berättelser, säger Stina som inte har en aning om hur många utgåvor som finns i hennes namn.

När vi börjar kika på nätet får vi snabbt fram till att det åtminstone finns över hundra titlar. Och trots det flödar fantasin och inspirationen som aldrig förr. På Dramaten är Stina just nu aktuell med barnmusikalen Får jag vara med? som hon skapat tillsammans med Anna Vnuk och Sarah Riedel.

Illustration från Får jag vara med?
Får jag vara med? är en musikal från 4 år om lek, gemenskap, makt och integritet.

– Det här är första gången jag skriver en text för teater och jag insåg snabbt att det blev en utmaning eftersom jag är så van vid att skriva rätt sparsmakade, kortare texter. Här ska texterna sedan tonsättas av Sarah Riedel, otroligt smickrande och samtidigt svårt. Men jag tycker att det har varit enormt roligt och lustfyllt. Vi är i full gång med repetitionerna och jag är överlycklig över alla skådisar och musiker.

Stina beskriver sig själv som en både extrovert och introvert person.

Carolina Gynning om tunga känslorna: "Ångesten kommer aldrig försvinna"

– Jag är i väldigt hög grad både och. Som liten var jag väldigt blyg och det kan jag vara än idag. Plötsligt kan jag drabbas av enorm blygsel. Men jag kan samtidigt älska att vara social. Skulle man göra en utredning av mig idag skulle man nog kunna diagnostisera mig med drag av ADHD. Jag är överaktiv och kreativ och jag har svårt att sortera och stänga av.

Stina menar också att hon är högkänslig och tar gärna intryck av allt och alla. Men förutom att hon är lättskrämd och oroligt lagd, beskriver Stina sig själv som en levnadsglad person.

Min sommarstuga ska ligga i New York

– Jag tycker att livet är jätteroligt. Det som gör mig mest lycklig i livet är så klart min familj och mina vänner. Men jag älskar även mitt arbete och att få bo så här mitt i stan. Jag är väldigt urban av mig och om jag någon gång ska köpa en sommarstuga ska den ligga i Lissabon eller på Manhattan i New York.

Foto: Frida Funemyr, TT, Pressbilder

6 snabba frågor till Stina Wirsén

Har du någon dold talang?

– Ja, jag är grym på loppis och har en förmåga att hitta riktiga pärlor, som till exempel en skål av Stig Lindberg mitt i en hög av skräpsaker. Jag älskar loppis och det gör de flesta i vår familj. Det handlar om att komma in i ett speciellt sinnestillstånd och för mig handlar det om mycket mer än att fynda. Det ger mig lugn och sinnesfrid och måste helt klart ge lika bra effekt som yoga. Jag reser runt i landet och gör en hel del författarbesök och i samband med dessa brukar jag boka tågen så jag hinner ta en loppis-runda.

Om du fick en superkraft, vilken skulle det vara?

– Vi människor har alla rört på oss i alla tider, vi har vandrat och flyttat på grund av krig, miljökatastrofer och fattigdom och ibland av ren nyfikenhet. Om folk bara kunde acceptera detta. När kulturer möts så uppstår ibland konfrontation och förvirring. Detta är sådant som måste lösas, det finns ingen annan väg. Det finns inga murar som löser dessa konflikter. Dessutom är det ju i dessa möten som vi lär oss nytt och utvecklas. Tänk om jag hade en kraft som fick folk att bara inse detta!

Vad gör dig mest irriterad?

– Snålhet och fake news, när folk väljer att missförstå med flit.

Vad säger du om den ökande digitaliseringen?

– Jag tror inte alls att skärmar i sig är något ont. Däremot visar forskning redan nu att användandet kan vara beroendeframkallande. Jag är starkt kritiskt när det handlar om små barn och för mycket skärmanvändande. Här måste man som förälder tänka sig för precis som man gör när man säger nej till två påsar chips till frukost. Skärmen får inte heller vara en ersättning för pappersböcker, men däremot kan den vara ett komplement.

Vad har du för tips till föräldrar gällande skärmbråken?

– Presentera attraktiva alternativ. Lägg en stor vaxduk över bordet och ställ fram roliga tejpar, pennor, färg, lim och papper i olika färger. Men så handlar det så klart även om den egna närvaron. Om inte de får ha telefon, varför ska jag själv få sitta med en då? Lägg bort din egen telefon och läs eller rita MED ditt barn.

Vad drömmer du om?

– Jag är väldigt här och nu, men har fått blodad tand för teater!

Mer intressant innehåll hos allas.se: