Olyckan förändrade Kristin Reines liv: ”Ville ha tillbaka mitt liv”

Kristin Reine som var med i en bilolycka som förändrade hela hennes liv.

Foto: Sverre Christian Jarild
Det sista hon minns är en bil som kom rakt emot henne. Sen blev allt svart. En olycka förändrade Kristins liv på några sekunder. Hon blev tvungen att tänka om, och det har gett henne ett rikt liv. Trots allt.

Mörkret börjar lägga sig en sen novembereftermiddag i Drammen 1997. Kristin Reine är 32 år, en aktiv kvinna mitt i livet. Hon håller på att bygga sitt drömhus och har en krävande yrkeskarriär som kemiingenjör.

Nu är hon på väg hem. Då ser hon två billyktor komma rakt emot henne. Det sista hon hinner tänka är: ”Fel! Sväng!” Sen blir allt svart.

Ändå kan man inte komma ifrån att livet tog en helt annan vändning den eftermiddagen

När Kristin kommer till medvetande igen är det någon som pratar med henne. En läkare lutar sig över henne, och hon kommer ihåg att hon inte kan känna sina ben. Men de flesta minnena är dimmiga. Kristins skador är omfattande. Hon har bland annat ett krossat högerknä och ett krossat lårben i vänster ben.

Ingenting i hennes liv kommer att bli som förr. En lång rehabiliteringsperiod väntar. Men mitt i allt anser Kristin sig ändå lyckligt lottad.

– Det handlar om tur och otur, säger Kristin, som nu är 55 år. Jag fick väldigt bra hjälp och behandling på olycksplatsen. Men även extra bra behandling efteråt, beroende på tillfälligheter och bekantskaper. Ändå kan man inte komma ifrån att livet tog en helt annan vändning den eftermiddagen.

De första elva dagarna efter olyckan var Kristin arg.

– Jag ville ha mitt liv tillbaka och tyckte det var orättvist att detta hade drabbat just mig, säger Kristin.

Se också: Frida Boisens mamma tog sitt liv ”för att hämnas”

Hon sitter lugn och avslappnad i en bekväm stol. När hon sitter där syns inte hennes handikapp. Inte förrän hon reser sig upp. Nu kan hon ta sig runt hemma på egna ben, men för tjugotre år sen var det osäkert om hon någonsin skulle kunna gå igen. Det var en hård kamp att lära sig på nytt.

Jag insåg snart att den enda som kunde återerövra mitt liv var jag själv. Ingen hade nytta av att jag blev bitter, minst av allt jag

– Jag insåg snart att den enda som kunde återerövra mitt liv var jag själv. Ingen hade nytta av att jag blev bitter, minst av allt jag.

Kristin kunde ha gett upp, och hon erkänner att hon hade lust att göra det många gånger. Men efter att ha sett andra runt omkring sig som resignerat blev hon skrämd. Det var inte så hon ville leva sitt liv.

– Jag låg på sjukhuset från november till efter påsk nästa år. Därefter fick jag en plats på ett helt nytt rehabiliteringscenter innan det öppnade officiellt. Det första rehabiliteringsstället jag blev erbjuden riktade i huvudsak in sig på äldre personer, men det kändes aldrig aktuellt för mig. Det var viktigt att komma till ett ställe med yngre patienter och Cato-centret var både trevligt och socialt, samtidigt som jag fick bra träning, berättar Kristin.

Hon kom så småningom upp på benen. Idag går hon med kryckor inomhus, men använder rullstol när hon blir trött och har även en eldriven rullstol som hon kan använda utomhus. Huset har ett plan och allt är ordnat för att Kristin ska kunna leva ett så aktivt liv som möjligt.

Medan Kristin befann sig på rehabiliteringscentret i norska Son, några mil från Drammen, började hon med vattengymnastik två gånger i veckan. Vilket hon sedan dess har fortsatt med. Hon beskriver träningen som livsviktig för henne. Hon bestämde sig även för att förverkliga en gammal dröm och skaffade hund.

Kristin Reine har efter olyckan fått en certifierad besökshund som sällskap.

Petrine är certifierad besökshund och har gjort både Kristins och de äldres liv mer meningsfullt.

Foto: Sverre Christian Jarild

– Jag hade alltid velat ha en hund, och det kändes som rätt tillfälle att göra det, berättar Kristin.

Hunden fick upp henne ur stolen och ut på promenader. Utan Petrine hade hon fortsatt att sitta i rullstol hela tiden, tror hon.

– Det är meningsfullt, som att slå två flugor i en smäll, förklarar Kristin.

Hon brukar även besöka demenspatienter tillsammans med Petrine och märker att något händer då, att hunden skapar kontakt och igenkänning.

– Besöken är positiva för alla, jag tycker det är trevligt och patienterna tycker det är trevligt.

Kristin Reine med sina två drömhundar som hon skaffade efter bilolyckan.
Foto: Sverre Christian Jarild

Petrine, en av Kristins nu två hundar, är certifierad av Röda korset som besökshund. Kristin upplever att besöken hos äldre människor med hunden fyller hennes liv med mening.

– Jag ser ju att det gör nytta på avdelningarna. Det har berört mig djupt, speciellt när vi började med besöken, och jag känner att det är en ömsesidig uppskattning.

Det har gått tjugotre år sen den fruktansvärda bilolyckan. De närmaste åtta åren efter händelsen ägnades mycket tid åt att kämpa mot försäkringsbolaget, för att få ut en ekonomisk ersättning.

Det blev också ett åtal mot föraren som körde rakt emot henne. Att sitta i rätten var krävande, hennes trauma från olyckan kom tillbaka.

– Rättsprocessen var svår, men jag var på plats som vittne och hade alla mina närmaste med mig som stöd, säger Kristin.

Hon uppfattade det som att bilföraren som kolliderade med henne befann sig i en ännu tuffare situation än hon. Den unge föraren satt ensam i rättssalen, utan någon person som stöttade honom. I det ögonblicket kände Kristin att hon trots allt hade det bättre, som fick hjälp och uppmuntran från vänner och familj.

Det kändes värre när hon senare fick reda på vilken summa som hon skulle få från försäkringsbolaget. Att få en prislapp på sitt liv var svårt att hantera känslomässigt.

Men livet har också gett henne glädje. 2004 blev Kristin ensamstående mamma till lille Liam. På den tiden klarade hon inte att gå många meter på egna ben. Som rullstolsburen blev tillvaron med en baby ofta en utmaning, men med goda vänners hjälp klarade hon av det. Med uppfinningsrikedom hittade man nya lösningar, som att svetsa fast en barnstol på rullstolen. Och Kristin har många ljusa minnen från småbarnsåren.

– Liam har blivit väldigt självständig, det har han blivit tvungen till på grund av mitt handikapp, säger Kristin. Han är van vid att ta sig an utmaningar utan att tveka.

Hon är stolt över sin nu 15-årige son som alltid fått ta ansvar. Men som även fått vara barn och inte sin mammas assistent. Det har varit en viktig gränsdragning.

Idag har jag en arbetskapacitet på 30 procent, men vilken arbetsgivare kan erbjuda det?

Efter olyckan lyckades Kristin så småningom att komma tillbaka till arbetet på halvtid. Men en olycka kommer som bekant sällan ensam, som talesättet lyder. Några år senare blev Kristin påkörd bakifrån och skadade nacken. Arbetsförmågan blev ännu mer nedsatt på grund av detta. Känslan av att det inte fanns plats för henne i yrkeslivet var svår att hantera.

– Idag har jag en arbetskapacitet på 30 procent, men vilken arbetsgivare kan erbjuda det? Jag behövde tänka i nya banor och började engagera mig i volontärarbete. Det ger mig stor tillfredsställelse och känns viktigt, säger Kristin.

Det började med att hon fick veta att Röda korset behövde fler besöksvänner hos äldre.

– Jag förstod snart att det var något för mig. Nu har jag varit besöksvän i åtta år och jag har blivit väldigt engagerad i de äldres liv. Kanske lite för engagerad. Det gör ont när de går bort, för jag blir så förtjust i dem.

Kristin Reiner och vännen Sigrun hittade en ny hobby: Tillverka karameller.

Tillsammans med väninnan Sigrun tillverkar Kristin karameller med kärlek.

Foto: Privat

En annorlunda hobby har också blivit en ljuspunkt i Kristins liv. Tillsammans med sin väninna Sigrun har hon ett projekt som karamell-tillverkare. När hon fick höra talas om en kurs i att göra karameller tände hon direkt. Det här var något hon gärna ville testa och nästan kommenderade Sigrun att följa med för att både peppa och hjälpa till fysiskt. Men Kristin upptäckte snabbt att det här var något som hon kunde göra sittande och som passade henne perfekt. Dessutom var det kul!

– Nu har vi hållit på i femton år, det är jätteroligt, säger Kristin.

Hon hämtar en burk med karameller för att visa ett exempel på vad de tillverkar.

– Vi gör karameller med kärlek, som vi säljer till vänner, bekanta och på olika mässor.

Kristin och Sigrun tillverkar också karameller på fritidsverksamheter tillsammans med barn. En uppskattad aktivitet, för vem gillar inte godis?

Kristin Reine ser ljust på livet trots många motgångar efter bilolyckan.

Livet har blivit bra ändå, tycker Kristin som hittat glädje i att finnas till för andra.

Foto: Sverre Christian Jarild

– Jag tror inte att jag kommer ut i ett vanligt arbetsliv igen, så jag fortsätter med ideellt arbete, säger Kristin och tillägger entusiastiskt:

– Jag har även blivit ledare för en lokal reumatikerförening och är väldigt engagerad i det arbetet.

Hon har även tagit sig an fler utmaningar som dykt upp längs vägen.

– Trots att jag hållit på med vattengymnastik varje vecka sedan olyckan tvekade jag när jag fick frågan om att bli instruktör i vattengymnastik för reumatiker. Jag kunde inte se mig själv i den rollen och tyckte att jag passade bäst som deltagare. Men jag lät mig övertalas att testa.

Kristin gick en kurs för att bli instruktör och tycker idag att ledarrollen är mycket givande.

Jag glömmer mina egna smärtor när jag leder vattenträningen

– Jag glömmer mina egna smärtor när jag leder vattenträningen, säger Kristin och lutar stolen bakåt för att Petrine och Trine ska kunna hoppa upp till henne.

En av hundarna lägger sig på hennes bröst och den andra i knät.

– Lite ironiskt kallar jag den här stolen för min kontorsstol, men i verkligheten är det viktigt för mig att fördela mina krafter mellan aktivitet och vila, och känna efter hur mycket min kropp orkar med. Men det har trots allt inte blivit så dåligt, det här livet. Att någon behöver mig och att jag kan hjälpa och glädja andra, det är lika betydelsefullt som ett lönearbete. Det tjänar inget till att vara bitter. Jag har tagit ansvar för mitt liv och det är jag stolt över.

Prästen Jessica var nära döden under begravning – skjutsades i likbil

Susanne och dottern levde under hot – flydde Sverige

Mer intressant innehåll hos allas.se: