Läsarberättelse: Länge var jag en grå mus – sedan ville jag ta igen allt jag missat

Ung kvinna med kort, blond frisyr, framför murgröna.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Så länge jag kan minnas har jag alltid känt mig oansenlig. När jag skulle fylla 27 hade jag ännu aldrig haft någon pojkvän. Jag skämdes över det och det blev en ond spiral.

Som barn och tonåring blev jag alltid uppmärksammad för mitt goda huvud. Jag hade lätt för mig och var duktig i skolan, och berömmet från min familj och från lärarna gjorde mig stolt. Men med tiden fick jag för mig att mitt utseende nog inte dög, eftersom folk aldrig nämnde det.

Mindervärdeskomplexen kring min kropp, klädstil och utseendet i allmänhet följde mig in i vuxenlivet. Och när jag närmade mig 27-årsdagen hade jag ännu aldrig haft en kille. Det var ett pinsamt faktum som höll mig tillbaka ännu mer när det kom till män.

Jag arbetade på ekonomiavdelningen på ett mellanstort företag. Både jobbet och kollegorna var bra, men när det blev afterwork eller företagsfester var jag mig desto mer obekväm.

Så snart vi befann oss utanför vardagens rutiner och umgängesformer, kände jag mig blyg och klumpig. Plötsligt blev jag väldigt medveten om hur mina kläder såg ut jämfört med andra unga kvinnors. Jag kunde sitta i ett hörn och beundra deras vackra hy, snygga makeup, eller slanka ben medan jag kände mig tråkigare och fulare för varje minut som gick. Föga överraskande var det aldrig någon av mina manliga kollegor som bjöd upp mig.

Se också: 8 enkla saker som boostar din självkänsla
0:57

Efter reklamen: Se också: 8 enkla saker som boostar din självkänsla

(0:57)

Slå på ljud

Så en dag bad jag spontant min frisör att välja en ny frisyr till mig. Hon antog utmaningen och klippte håret en bra bit och gav det en ny blond färg. Det såg så kort och vågat ut – inte alls som jag.

Fick komplimanger om min nya frisyr

Det kändes som ett stort misstag, inte kunde väl någon som jag ha en sådan frisyr …

Jag bävade för att gå till jobbet, nu skulle jag behöva stryka längs väggarna tills både håret och färgen vuxit ut igen.

Men nästa dag fick jag så många komplimanger, alla var verkligen så uppmuntrande. Min kollega Cecilia tillade att nu behövde jag bara piffa upp garderoben också, och hon ville gärna hjälpa mig.

Den dagen dröjde sig hans blick kvar vid mig

Jag tror fortfarande att det var min nya frisyr som fick Jan att lägga märke till mig. Han arbetade på en annan avdelning i andra ändan av byggnaden, men vi stötte ihop vid kaffeautomaten. Den dagen dröjde sig hans blick kvar vid mig. Den nya frisyren blev en naturlig inledning på samtalet, och snart hade vi snackat så länge att kaffet i våra muggar kallnat.

Det var konstigt, vi hade sett varandra i korridorerna under ett par år, men nu tänkte jag att jag aldrig riktigt sett honom. Han var nästan tio år äldre än jag och gjorde ett stabilt intryck. Det var något hos honom som fick mig att känna mig trygg.

Mitt livs första dejt

Till min förvåning började Jan ta vägarna förbi min avdelning, och ibland kom han med kaffe till mig. Så småpratade vi och en dag frågade han mig om han fick bjuda ut mig på middag.

Jag hade tusen fjärilar i magen, för vid det laget höll jag redan på att bli förälskad.

Läsarberättelse: Jag växte upp i skuggan av mina systrar

Vår dejt var faktiskt min första någonsin, men det berättade jag inte för honom förrän långt senare. I början av dejten var jag nervös och generad, nu när vi inte längre befann oss i den trygga miljön på jobbet. Men Jan var bra på att lirka upp mig och få mig att slappna av. Jag tror att han märkte att jag behövde tid, för när vi sa hejdå den kvällen nöjde han sig med att ge mig en kram.

Det tog några veckor, men till slut blev det vi. Jag hade svårt att förstå att jag äntligen hade en man i mitt liv. Äntligen var jag som alla andra – jag hade sex, jag gick på bio med min pojkvän, och jag hade någon att dela vardagen med, glädje och sorger.

La mycket tid på mitt utseende

Jan var bra på att bekräfta mig, både med kärleksfull beröring och komplimanger. Särskilt sög jag åt mig de komplimanger som handlade om mitt utseende. Det var helt nytt för mig att få höra att jag hade snygga ben eller att någon tyckte att min kropp var fin. Jag var inte så bra på att ta emot komplimangerna, för de stämde inte med min självbild, men ändå älskade jag dem.

Nu när Jan väckt min aptit på området så kunde jag inte få nog

Efter fyra månader flyttade vi ihop i Jans hus. Men när vardagen kom smygande gick det upp för mig att mitt inre inte hängt med i förändringen. Jag kände mig ihålig inombords och jag behövde ännu mer bekräftelse för att fylla tomrummet. Det kändes som om jag varit svältfödd på det hela livet, och nu när Jan väckt min aptit på området så kunde jag inte få nog.

Jag började intressera mig för allt som hade med utseende att göra. Tidigare hade jag knappt sminkat mig alls, nu satt jag och kollade på Youtube-videor för att lära mig lägga ögonskugga på effektfullaste sätt. Jag tog också mod till mig och bad Cecilia följa med mig på en shoppingtur – och snart släpade jag hem blusar, toppar och kjolar i färger och mönster som jag aldrig tidigare vågat bära.

Stort bekräftelsebehov

Mina kollegor uppmärksammade förändringen och gav mig de komplimanger som jag suktade så mycket efter. Den nya frisyren som kickstartat allt ersattes av två-tre ännu häftigare frisyrer, och jag började även fixa naglarna regelbundet.

Läsarberättelse: Jag upprepade min mammas misstag

Allt eftersom tiden gick kändes min självbild allt mer tudelad. Bra dagar kunde jag se en snygg tjej i spegeln. Men under de dåliga kom de gamla tankemönstren om att jag var för tjock, tråkig och intetsägande. Då gick jag som regel ut och köpte något nytt. När jag lämnade butiken med påsarna kändes det alltid lite bättre och jag gladde mig i förväg över folks kommentarer.

Jan följde det hela från sidlinjen. Han berömde ofta en ny blus eller en särskilt lyckad makeup, men han tillade lika ofta att jag inte behövde det. Samtidigt hade jag vant mig så vid bekräftelsen från honom att jag blivit närmast immun mot den. Så jag började söka mina ”kickar” på annat håll.

Rykten om en flirt på kontoret

Jag hade fått en ny, snygg manlig kollega på min avdelning. När jag ansträngt mig särskilt kunde jag se blickarna han gav mig. Vi började snacka en del och jag kom på mig själv med att le lite extra och slänga med håret medan vi pratade. Jag menade inget med det, men det kändes bra.

En kväll sa Jan plötsligt:

– Det går rykten om dig och Martin på jobbet, att ni har en flirt. Behöver jag oroa mig?

Mitt hjärta hoppade över ett slag, för även om Jans röst var lugn som alltid, så kunde jag höra allvaret bakom. Jag försökte le överseende och prata bort det, men ju mer jag pratade desto mer lyste besvikelsen i Jans ögon.

Vi var båda tysta när vi diskade upp efter maten. Tankarna malde i mitt huvud och landade i en enda stark känsla: skam. Jag skämdes. Jag älskade ju Jan, så vad höll jag egentligen på med?

Plötsligt kunde jag se hur smärtsamt det måste vara för honom att våra kollegor antydde sådana saker för honom. Säkert måste han också vara orolig för att jag skulle dumpa honom för den unge, snygge kollegan.

Dålig självkänsla skapade bekräftelsebehov

Men framför allt så gick det upp för mig att jag i mitt bekräftelsebegär höll på att stöta Jan ifrån mig.

Jag började gråta och jag var så tacksam när Jan bara släppte diskborsten för att istället hålla om mig. Vi hade ett långt och bra samtal där i köket. Jag fick förklarat för honom att alla mina nagelbehandlingar, hårfärgningar – ja, till och med flirten med kollegan – inte hade med honom att göra. Istället handlade det om mig och min dåliga självkänsla. Men det var bara Jan jag ville vara tillsammans med, och jag kunde själv se att jag behövde hitta en balans.

Jag tonade ner mitt nyfunna fokus på utseende. Det tog tid, men långsamt lärde jag mig att tycka om mig själv inifrån och ut. Jag kommer nog alltid att vara i behov av Jans bekräftelse, men jag är inte längre lika desperat efter den.

Idag är jag gravid med vårt första barn. Precis som när jag blev tillsammans med Jan måste jag nästan nypa mig i armen. Snart är jag någons mamma!

Jag har redan bestämt mig för att när vår lilla flicka väl är här, då ska hon få höra en massa positiva saker, både om sina färdigheter och sitt utseende. Men framför allt tänker jag tala om för henne vilken fantastisk person hon är.

/Miriam